Björn Tingberg, sjuksköterska och psykoterapeut, har ägnat en stor del av sin yrkeskarriär åt barn som far illa. Han berättar om riskerna samt varför vi måste vara uppmärksamma även på mindre problem i de fall de är kontinuerliga.
Barn som är utsatta för försummelse är en grupp det sällan talas om. Men det kan vara lika förödande som misshandel eller övergrepp. Omtanke har pratat med Björn Tingberg, sjuksköterska och psykoterapeut, som har ägnat en stor del av sin yrkeskarriär åt barn som far illa. Han berättar om riskerna samt varför vi måste vara uppmärksamma även på mindre problem i de fall de är kontinuerliga.
– Dels kom det in suspekta olycksfall som var svåra att förstå, dels var en del föräldrar varken delaktiga mentalt eller fysiskt. Det fanns många fall som jag funderade över hur de hade kunnat uppstå, säger Björn Tingberg engagerat.
Ingången till barnmisshandelsområdet blev när han fick en halvtidstjänst på Mio-gruppen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna. Den bestod av olika specialister inom sjukvården som var särskilt viktiga vad det gäller misshandel mot barn. De arbetade främst mot fysisk barnmisshandel samt med rutiner kring hur man kunde upptäcka våld.
Björn Tingberg började samtidigt dessutom föreläsa och forska på området och genomförde en studie. Den visade att hälften av alla fall där barn utsatts för fysisk misshandel inte anmäldes och att det var nästan lika illa avseende sexuella övergrepp, där endast sex av tio anmäldes.
Med tiden utvecklades Mio-gruppen till Sveriges första barnskyddsteam bestående av sjuksköterskor och barnläkare och här arbetade man även nära rättsmedicin, socialtjänst och polis/åklagare samt andra myndighetskontakter. De tog hand om fall där man misstänkte att barn försummats, misshandlats eller utsatts för sexuella övergrepp, och arbetade alltså med en vidare grupp av barn som far illa än den ursprungliga Mio-gruppen.
Parallellt med arbetet på barnskyddsteamet var Björn dessutom med och utvecklade Stockholms första Barnahus – det var runt 2004, 2005. Och han har därefter dessutom utbildat sig till psykoterapeut och med företrädesvis barn och unga vuxna som klienter.
– Allt hör ihop. Jag hade nog inte blivit psykoterapeut om jag inte hade arbetat med barn tidigare. Jag var duktig på att tänka utredning, identifikation och hur man skulle göra, men kände inte till vad som hände sedan – hur det gick för barnen. Den biten får jag mer kontakt med nu sedan jag blev psykoterapeut. Jag har också fått tillbaka direktkontakten med patienter och klienter, vilken jag saknade lite när jag enbart var i forskningsvärlden.
En av de frågor som Björn brinner för, men som det inte talas så mycket om i media och den allmänna debatten, är ”försummelse av barn”.
– Det är helt enkelt en försummad fråga. Det ingår i paraplybegreppet barnmisshandel enligt definitionen. Men använder man ordet barnmisshandel för det direkt tankarna till fysiskt våld och sexuella övergrepp, vilket inte är fallet med försummelse, säger Tingberg.
– Jag tycker att ”barn som far illa” är ett bättre uttryck i stället för barnmisshandel, för då inkluderar det även de försummade barnen begreppsmässigt.
Försummelse är den vanligaste formen av barnmisshandel – och samtidigt den minst beforskade.
– Sverige saknar forskning, men globalt har det visat sig att det dör fler barn av försummelse – bristande tillsyn och nutrition – än av andra orsaker. Det beror ju på att de som blir försummade är så många fler än de som är gravt misshandlade.
Varför det talas så lite om problemet tror Björn Tingberg beror på att gråskalan är stor samt att vi har ett enormt tålamod för brister hos föräldrarna. Han använder begreppet föräldrar när han pratar, men är noga med att förklara att det lika gärna kan handla om någon annan vårdnadshavare eller person som har ansvar för barnet.
– Jag menar att vi ibland har alltför stor förståelse för att föräldrarna har det jobbigt – vi har ett föräldraperspektiv som bygger på välvilja att de inte klarar av allt som de borde, säger Tingberg. Det är väl på ett sätt bra, men det som händer är att man tappar bort barnperspektivet och barnens behov, fortsätter han.
Björn föredrar definitionen som Howard Dubowitz, professor i pediatrik, använder. Han vänder på begreppet i sin definition av försummelse: ”Barn försummas när deras basbehov inte blir tillfredsställda, oberoende av orsak”.
– Vi måste sluta att tänka på försummelse som en brist hos föräldrarna, utan i stället se det som något som barnet inte fick och utgå därifrån. För mig är det stor skillnad.
Basbehoven är kärlek och omsorg, bekräftelse genom att bli sedd och hörd, respekt, adekvat nutrition, klädsel och hygien, trygghet och uppsikt, stimulans, skolgång och nya lärdomar samt hälsovård. Försummelse handlar alltså om en brist och inte något tillagt.
Björn förklarar att när vi håller fast vid föräldraperspektivet leder det ofta till att vi förstår och försvarar dem samt kompenserar för deras brister i stället för att ta tag i problemet. Om ett litet barn exempelvis inte har tillräckligt varma vinterkläder på sig har förskolan ofta en extra overall eller vantar – de täcker således upp och då finns inte faran längre och vi behöver inte heller längre reagera på den.
– Förståelsen är god, men den skapar en overksamhet, säger Björn Tingberg.
Samma sak händer i sjukvården. Det är lätt att sätta sig in i att det kan vara svårt att komma ihåg att ge barnen astmamedicin fast vi pedagogiskt lär ut det gång på gång – och tror att föräldrarna har fattat.
– Tittar man sedan i journalerna kanske de här barnen aldrig har fått sin astmamedicin.
Han poängterar att det inte handlar om ett barn som kommer utan vantar till förskolan en gång, eller en astmamedicin som glöms vid enstaka tillfällen.
– Det är det kontinuerliga som är försummelse, och genom att vi kompenserar tar vi bort problemet tillfälligt, när vi kanske egentligen skulle agera med en anmälan till socialtjänsten. Om vi upptäcker att en förälder är dum mot sitt barn och till exempel slår, har vi lättare för att agera, förklarar han.
Gråskalan i försummelse gör det svårt att veta när vi ska agera. Hur smutsigt får ett barn vara när vi träffar dem på BVC? Hur ofta får de komma med en smutsig blöja eller hur solkiga kläder får de ha innan vi reagerar? Var går egentligen gränserna för försummelse?
Gränsen beror också på många faktorer, till exempel var/miljön, barnets ålder, samt hur just det barnet fungerar. En diskussion om till exempel hur länge man kan lämna ett barn utan tillsyn hör man aldrig, för den är svår.
– Det är okej att lämna barnet i två minuter mitt på vardagsrumsgolvet medan man går på toaletten, men det är inte okej att lämna det två minuter i badkaret med vatten.
Björn berättar om en person från socialtjänsten som beskrivit för honom svårigheten i att agera när de såg att barn for illa på grund av försummelse, för det var ofta inte tillräckligt illa för att de skulle kunna sätta in tvångsåtgärder.
– Det förstår jag, samtidigt är det en katastrof för barnen, säger Björn i emfas.
– Vi tänker att det måste vara en jätteförsummesle för att vi ska agera, men jag tänker att det där småputtrandet av försummelse är besvärligt för barnet. Det glömmer vi lätt i någon slags iver att förstå, tillägger han.
Försummelse är dessutom ofta ett resultat av flera orsaker. Det kan till exempel vara bristande tillsyn, dålig tillgång till bra mat, dålig skolnärvaro, dålig tillgång till sjukvård med mera.
Han menar att skolan ska göra en orosanmälan till socialtjänsten vid misstanke om försummelse. Men att det inte behöver betyda att barnet därför ska placeras utanför hemmet.
– Mycket av försummelsen handlar om okunskap, inte om illvilja.
Föräldrar som försummar sina barn behöver ofta stöd och någon form av lärdom eller insikt. Om ett barn till exempel har extremt mycket karies i munnen kanske det beror på att föräldrarna har saft i nappflaskan. Då måste man lära dem att inte ha det. I exemplet om vinteroverallen kan det bero på att de inte har haft råd – att det handlar om ekonomin, och då får socialtjänsten hjälpa till med det.
– Den hjälp som de behöver är olika. Men vi andra måste hjälpa till och öppna dörren (anmäla, reds anmärk) så att de kan få hjälp, oavsett vad den sedan kan innehålla.
I första ledet måste skolan göra en orosanmälan till socialtjänst, och i andra måste socialtjänsten utföra en åtgärd.
– Jag hade ett barn som bara hade fått avokado som nutrition och blev hjärnskadat. Det var inte per definition ett misshandlat barn, men det handlade om ett försummat barn som aldrig kommer att få ett normalt liv för att det är så skadat.
Vilka barn riskerar att drabbas?
– Riskfaktorer för att barn ska drabbas av försummelse är när föräldrarna, och framför allt mammorna, är drabbade av psykisk ohälsa, sysslar med kriminalitet eller har låg utbildningsnivå.
– Att mammorna är en högre riskfaktor tror jag kan bero på att barnen under sina första levnadsår helt enkelt tillbringar mer tid med dem.
Barn som försummas har en ökad risk att drabbas av depressiva sjukdomar, ångestsjukdom, ätstörningar – där är risken tre gånger så hög, beteendeproblem, missbruk av droger, självmordsförsök samt sexuellt överförbara infektioner (Norman 2012).
Det finns i huvudsak tre typer av försummelse:
• Fysisk försummelse, det vill säga att barnen inte får adekvat sjukvård, mat, trygghet och kläder.
• Psykisk försummelse, att de inte får adekvat kärlek, värme och uppmuntran.
• Miljö – trygghet, möjligheter till utveckling, miljöer med kriminalitet och missbruk.
(H Dubowitz)
– Det är viktigt att dela upp försummelse i kategorierna som finns presenterade i forskningen för att göra dem tydliga. Men vi måste också vara medvetna och uppmärksamma på att om de är utsatta för en typ, är risken stor att de kan vara utsatta för flera, säger Björn Tingberg.
