Familjehem

Att vara familjehem ger mer än det tar

familjehem
Det är viktigt med fasta vardagsrutiner och att bara finnas där. Foto: Anne Haavisto

Anette har varit jour- och familjehem i 32 år och öppnat upp sitt hem för 45 barn och ungdomar genom åren. Hon tycker fortfarande det är roligt och givande och har inte tänkt sluta på ett tag, även om hon närmar sig pensionsåldern.
– Skulle jag få börja om, skulle jag inte tveka. Inte ens i det här nya hårda samhällsklimatet, säger hon.

1992 jobbade Anette på en ungdomsgård när hon fick förfrågan om att vara kontaktfamilj varannan helg till två pojkar i samma ålder som hennes son. Några år senare behövde en liten på tre år ett familjehem och flyttade in hos Anette och stannade kvar tills han blev vuxen. Sedan hämtade hon en liten två månader gammal flicka som akut behövde en placering som också blev kvar till hon blev vuxen. Sedan dess har hon haft minst tre placeringar samtidigt. Anette säger att drivet att hjälpa kommer sedan hon var barn.

– Jag ville rädda världen. Jag gick alltid omkring och bar på djur som jag ville rädda. Sen gick jag hem till gamla tanter och tog ut deras feta taxar, säger hon och skrattar. Då jobbade hon för Rinkeby-Kista men har de senaste 12 åren, när hon jobbat som jourfamilj, tagit uppdrag från sin hemkommun Vallentuna.

Det lyser i Anettes ögon när hon berättar om sitt jobb och alla ungdomar och barn hon haft i sitt hem. Hon utstrålar värme, trygghet och empati. På köksväggen sitter tavlor med bilder på dem allihopa, och för över nittio procent av dem har det gått bra, några har hamnat i tyngre kriminalitet.

– Jag har försökt fånga deras personlighet på bilderna och har lyckats ganska bra. Den jag älskar mest är en kille, som gav mig så mycket utmaningar. Han var 12 år när han kom och bodde här i omgångar. Vi hade så roligt även om det var kämpig. Han hade adhd gånger två tusen och tänkte i andra banor. Jag lärde mig enormt mycket av honom, han var helt utan filter, och så mycket kärlek. Han lärde mig att vara öppen och klura ut hur jag skulle få honom att göra som jag ville, det var tankeverksamhet hela tiden. Jag träffade honom nyligen och han kastade sig runt halsen på mig, säger hon och ler och tillägger:

– Det är därför jag gör det här, bland annat.

Tagit plats i hennes hjärta

Hon säger att vissa av dem inte bara flyttat in i hennes hus, utan även in i hjärtat.

– Vissa har tagit plats i mitt hjärta och flyttar aldrig därifrån. Men det är inte enkelt att släppa in människor med trauma i sitt hem. Man kan inte älska alla, och den insikten är viktig. Jag är alltid empatisk och gör allt för att barnen ska må bra. Sen är det nästan alltid de som är absolut svårast och mest utmanade som jag faller för mest. De som jag vänder mig ut och in för. Och när man plötsligt får en kram eller får höra att ”Anette, du är fan bäst, vet du det?” Då känner jag att jag nått fram.

Hon menar att det är viktigt att kunna skilja på känslor och uppdrag, annars hade hon inte hållit på så länge.

– Man får inte bli besviken om man tycker att man misslyckats. För mig har det hjälpt att inte tänka så mycket utan vara fri och öppensinnad, och inte döma mig själv. Vad gäller jourbiten så har man en begränsad tid att göra det bästa man kan för barnet, under den turbulenta tiden med många turer och många känslor. Och ibland måste man vara lite kall, skulle jag känna hela tiden skulle det bli för tungt. Sen är det viktigt att komma ihåg att de alla har föräldrar, att det inte är deras roll jag tar, förklarar hon.

De svåraste är de unga tjejerna runt 14-15 år. Inte sällan har de dåligt självförtroende, ätstörningar och självskadebeteende.

– De är smartare på ett sätt, men de är krångliga, de snackar skit och de skvallrar. De har det extra jobbigt med det psykiska och man måste jobba med att stärka dem i deras person. Killarna är absolut enklare, hur stökiga de än är.

Det lyser i Anettes ögon när hon berättar om sitt jobb som jour- och familjehem. Foto: Anne Haavisto

Just nu har Anette tre ungdomar hos sig, både som jour- och familjehem. En av dem är här för tredje gången och ska stanna tills hen kan bo själv.

Vi pratar om skillnaden att vara jour- och familjehem idag och då när hon började. Anette tycker att det både blivit bättre och sämre överlag, framförallt i arbetet med Socialtjänsten.

– Generellt så har ju samhället blivit mycket tuffare och jag tycker mig se att empati och medkänsla tyvärr är något som håller på att dö ut bland ungdomar, och det är det som skrämmer mig mest. Fler ungdomar mår dåligt psykiskt samtidigt som antalet handläggare inom socialtjänsten blivit färre. Jag har till exempel bytt ut hela personalgruppen 7-8 gånger på mina senaste 12 år. Jag tror heller inte att lösningen är konsulter och bolag, utan det bästa arbetet utgörs av samarbetet mellan oss jourfamiljer och kommunen. Vad som är bra är att man lyssnar mer på barnen och även mer på oss som jobbar med barnen, säger hon.

Visst har hon tänkt många gånger på att lägga av, när det krånglat och inte flutit på.

– Det är inte alltid ett tacksamt jobb. Men i slutändan ger det mer än det tar. Många utomstående har föreställningar och fördomar och undrar hur jag orkar hålla på. De tror jag tjänar massa pengar på det här, men nej, jag skulle nog tjäna bättre på Ica. Jag tror att folk är lite rädda och då är det enklare att fnysa åt en. Folk förstår inte hur jag kan släppa in alla stökiga ungdomar i mitt hem. Men det är ju det jag kan, säger hon.

Har kontakt med nästan alla

Hon har aldrig haft en paus, utan kört på alla år i samma villa på 160 kvadratmeter, och det är fortfarande roligt. Hon berättar att hon har kontakt med nästan alla hon haft hos sig på något sätt.

– De hör av sig och frågar hur det är. Sen är det faktiskt så att de ofta har glömt något när de flyttat. Jag låter dem göra det, för då har de en anledning att komma tillbaka. Det ger en trygghetskänsla både för barnen och mig, för då kan jag passa på att kolla hur de mår och hur det går för dem.

Under åren har hon slängt ut två ungdomar. Ja, bokstavligen slängt ut, säger hon.

– Det var ett par ungdomar som det inte fungerade med alls. Så de fick gå. Jag ringde socialjouren och sa att nu är de ute. Jag ska inte behöva stå ut med vad som helst. Det skrämmer mig enormt när det pratas om att man ska lägga ner SiS. Var ska vi stoppa de ungdomarna som inte kan vara ute i samhället? Som är farliga för sig själva och för andra?

För att varva ner och få egentid har Anette sedan tio år hållit på med miniatyrer. På övervåningen finns tio dockhus, med möbler, dockor och belysning.

– Att köpa gamla dockskåpsmöbler som jag reparerar och fixar är mitt andrum. Då är jag på en egen plats där jag kan koncentrera mig på något helt annat och få utlopp för min kreativa sida. Jag jobbar med olika tidsperioder, hur det såg ut folks hem. Jag är också med i miniatyrklubbar där vi visar varandra våra miljöer.

Behövs fler familjehem

Anette menar att det behövs flera människor som vågar ställa upp för barn och ungdomar i kris.

– Det är inte så svårt och man får så himla mycket tillbaka hur tokigt det än kan vara ibland. Det är värt alla kamper och vakna nätter, säger hon.

Vad får man som stöttning själv som familjehem? Anette berättar att hon har handledning men att det inte alltid fungerar.

– Det är svårt när det kommer en handläggare som är 25 år, som bara har pluggat sig till hur man ska göra, det blir lite av en krock känner jag. De har läst vad man gör med en ungdom men vi familjehem läser den specifika ungdomens behov. Vi gamla rävar skulle sitta på de där posterna, kan jag tänka ibland. Men jag skulle vilja vara mentor åt dem som är nya jour- och familjehem, men det är aldrig någon som har nappat på idén om att använda sig av mentorer, tyvärr.

Anette ger sina bästa tips till dem som funderar på att bli jour- eller familjehem.

– För att vara ett bra familjehem krävs i första hand ödmjukhet och tålamod, tålamod och tålamod. Och en förståelse för att det inte är lätt för ett barn att komma in i en ny helt okänd familj. Man ska inte pressa på utan låta barnen känna in. Sen är det viktigt med fasta rutiner, de som familjen haft innan. De flesta jag har haft här har inte sett en familj sitta och äta tillsammans en fast tid. Det tar inte lång tid förrän den rutinen satt sig. De inser att det är ganska trevligt att sitta hela familjen och äta och prata om hur dagen varit. Man ska heller inte ha för många pekpinnar för då kommer man ingenstans.

Inte vara rädd för att misslyckas

Hon kan inte betona nog hur viktigt det är att inte vara rädd för att misslyckas.

– Små barn är formbara, och ungdomarna har en egen person och en historia, det måste man ta hänsyn till. Är du själv öppen och tar emot kan man komma hur långt som helst. Och det behövs inte en massa aktiviteter. Att jag är hemma när de slänger upp dörren, det är det som betyder något. Att vi är här, närvarande.

Anette fyller 65 i vår, men har inte tänkt än hur hon ska göra i framtiden.

– Förmodligen kommer jag frilansa lite och kan tänka mig att ta jouruppdrag, när vi ändå bara är hemma, som på vinterhalvåret. Sen kanske vi tar husbilen en sväng ner till Spanien, det skulle vara härligt. Jag har en pojke som ska vara kvar till nästa sommar, så mycket vet jag. Sen har jag inte planerat så mycket, vi får se.

Anne Haavisto