Relationer till vuxna är viktigast av allt för att främja skolnärvaro. Det är där det har brustit för elever med problematisk skolfrånvaro och det är också relationer som är viktigast i vägen tillbaka. Det visar Riksförbundet Attentions senaste rapport ”Vägen tillbaka – från skolfrånvaro till skolnärvaro”.
Rapporten är en del av det treåriga projektet ”Vägen tillbaka” som finansieras av Allmänna arvsfonden. Projektet sätter fokus på barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) och problematisk skolfrånvaro. Skolfrånvaro är en fråga som ofta kommer upp på Riksförbundet Attentions medlemsträffar, eftersom det är ett vanligt problem för barn med NPF.
Rapportens enkätfrågor visar bland annat att 69 procent av de tillfrågade mår dåligt av att vara i skolans lokaler, 64 procent känner stress och att det är höga krav och 58 procent uppger att de inte får den hjälp och stöd de behöver.
Bristen på stöd gör att eleverna ofta hamnar efter i skolarbetet, vilket i sin tur leder till en känsla av misslyckande och en lägre motivation. Skolans lokaler beskrivs många gånger som röriga och med många intryck i klassrum, högljutt och stökigt i korridorerna under rasterna och i matsalen. Intryckskänsliga barn blir snabbt dränerade på energi i den här typen av miljön.
52 procent känner att de vuxna inte lyssnar och förstår elevens behov. Lika många uppger att de just nu mår för dåligt för att orka vara i skolan. 30 procent har ingen vuxen i skolan som de känner sig trygg med och kan vända sig till.
– Under projektets gång har vi haft många samtal med ungdomar om att det har varit avsaknaden av goda relationer till vuxna i skolan som gjort att skolfrånvaron eskalerade, säger Susanne Berneklint, projektledare för ”Vägen tillbaka”.
Hon var en av talarna under ett lunchwebbinarium som Attention och Magelungen bjöd in till.
– Man kanske inte tänker på att relationer är så viktiga. Inte när allt fungerar bra, men när det inte fungerar blir det desto tydligare att det kan göra hela skillnaden, säger Caroline Englund, speciallärare på Magelungen grundskola, Södermalm.
Leonardo Möller Flores, som har egen erfarenhet av problematisk skolfrånvaro, deltog på webbinariet och har även deltagit i projektet. Han menar att relationerna är grunden till att eleverna ska känna trygghet i skolmiljön, att bli bemött med ett öppet sinne.
– Det hände ofta att jag kom till skolan försent, ibland efter lunch. Då hade jag gjort ett aktivt val att ta mig dit. Min resurslärare fokuserade aldrig på att jag kom försent och var missnöjd över det, utan han fokuserade bara på det som var positivt. Han kunde säga ”Hej, välkommen, hur gick det på matchen igår”. Han var personlig och jag märkte att han verkligen ville hjälpa.
Linda Plantin Ewe är universitetslektor i specialpedagogik vid Högskolan i Kristianstad och utbildar specialpedagoger. Hon har också forskat på relationer i skolmiljön när det kommer till elever med NPF.
– Sociala relationer är extra svårt för unga med NPF. Det kan också vara problematiskt för lärare eller andra som möter unga med NPF. Om relationen skaver känner sig den unge avvisad och det kan trigga igång hyperaktivitet och utåtagerande beteende.
Hon berättar att man som professionell med kunskap om NPF kan lura sig själv att tro att det räcker.
– Du kan hålla på med struktur, förutsägbarhet, färgkoder och tycka att du har gjort allt som krävs, men om du inte ser, lyssnar in och möter eleven så skjuter du bredvid målet.
Det syns på kroppsspråket att du är missnöjd
Vi säger mycket med vårt kroppsspråk. Om du är missnöjd över den unges beteende så syns det på hur din kropp reagerar. Om du säger en sak och din kropp säger något annat så kommer ungdomen inte att tro på dig.
– Du behöver kunna lyssna inåt. När jag möter en elev i affekt eller på ett sätt som jag inte förväntar mig så skapar det känslor i mig. Om jag inte kan identifiera de känslorna och erkänna dem för mig själv, då är risken ganska stor att jag agerar på de känslorna.
När en ungdom upplever en miljö som hotfull blir det naturligt att avskärma sig från den hotfulla miljön. Någonting har skett som har gjort att tilliten har skadats. För att förmå en elev att komma tillbaka till skolan är det viktigt att återuppbygga tilliten och då är det relationer som är i fokus.
I rapporten så uttrycker både barn och föräldrar att de inte blir lyssnade på. Barnen skulle önska att vuxenvärlden visar förståelse för att de vill vara i skolan och att de gör sitt bästa. Ett återkommande svar är att ha kontakt med en trygg vuxen och möjlighet till en avgränsad miljö.
– Det är viktigt att lyssna in vad den här ungdomen är bra på, vad är det jag kan bygga vidare på. Ofta har de hört vad de inte är bra på och de bär med sig en del misslyckanden. Visa intresse och vara nyfiken är viktigt, säger Susanne Berneklint.
Viktigt att ge hopp
Förmedla hopp är också något som är viktigt. Man kan ge exempel som ger igenkänning för att försöka visa att det finns hopp för framtiden, att det finns flera vägar att gå, även om man inte följer samma mall som alla andra.
Enligt rapporten finns det två stora framgångsfaktorer för en lyckad väg tillbaka till skolan. Det är delaktighet och samtal.
– Man behöver göra ungdomen delaktig i beslut om stöd och när det gäller samtal behöver man visa nyfikenhet, lyhördhet och intresse.
I ett avslutande panelsamtal sammanfattar deltagarna det som är viktigast för att skapa bra relationer. Att skapa ett emotionellt och personligt band gör att ungdomen känner sig bekväm och trygg. Du som möter unga med NPF ska inte vara rädd för att lyssna, det betyder mer än man tror.
Speciallärare är specialutbildade för att bemöta personer med NPF, men alla som arbetar med målgruppen kan utveckla sin relationskompetens. Det är alltid den vuxne som har huvudansvaret för att skapa en god relation. Attention har genom projektet ”Vägen tillbaka” tagit fram olika typer av stöd när det gäller problematisk skolfrånvaro.
Vid NPF finns en extra sårbarhet för att drabbas av psykisk ohälsa. Enligt rapporten har många av barnen kämpat hårt i många år i en otillräckligt anpassad skolmiljö. Ofta i kombination med väntan på vård och stöd. Det har lett till att de till slut drabbas av utmattningsliknande symptom som ofta är orsaken till att de till slut hamnar i total skolfrånvaro.
De föräldrar som vittnar om en lyckad återgång till skolan berättar att de känt att skolpersonalen har visat empati, varit lyhörda, förstående och intresserade. De har också ofta upplevt att skolans förhållningssätt genomsyrats av att barnet ska få lyckas i sin takt.
De hade önskat veta detta
Den här kunskapen önskar de att de hade fått mycket tidigare, kopplat till frånvarosituationen:
• Hur man förebygger psykisk ohälsa hos barnet.
• Hur man hanterar självskadebeteenden.
• Hur man ska tänka kring sin egen och hela familjens återhämtning.
• Hur man kan få till rutiner och strategier som hjälper barnet.
• Hur man stärker barnets självkänsla.
• När ska man som förälder pusha sitt barn? När är det bättre att backa?
• Hur man hanterar suicidtankar hos barnet.
• Vilka rättigheter och skyldigheter de har enligt skol- och socialtjänstlagen.
• Vilket stöd och anpassningar de har rätt till.
Gemensamma nämnare i de berättelser som projektgruppen har tagit del av är väntan, en känsla av att man hamnar mellan stolarna och att man som förälder förväntas delta i många möten med många olika instanser.
I rapporten framgår hur de olika instanserna inom vård, skola, och socialtjänst har svårt att samverka och att ansvaret ”bollas runt”. Genomgående är också att det är hög belastning samt hög personalomsättning inom BUP och habiliteringen, vilket kan innebär att man återkommande får träffa nya personer.
Föräldrarna återkommer ofta till att de gärna skulle vilja bli avlastade i allt koordinerande med hjälp av en samordnare. En person som tar kontakt med olika instanser, ser till att man får hjälp med att ansöka om stöd och också för föräldrarnas och barnens talan i olika möten med till exempel skolan eller socialtjänsten.
