Intervju

Nadim Ghazale fortsätter att arbeta brottspreventivt

Nadim Ghazale
Nadim Ghazale vill göra civilsamhället mer synligt. Foto: Anne Haavisto

Efter 17 år som polis slutade Nadim Ghazale, för att han ville jobba mer förebyggande och långsiktigt med brottsprevention. Idag är han verksamhetschef för nattvandring.nu och hans mål är att de ska finnas i varje kommun i Sverige i framtiden.
– Civilsamhället har nog aldrig behövts så mycket som nu, säger han.

Nadim bodde sina första sju år i Libanon. Uppväxten präglades av familjens och vänners värme och kärlek. Men där fanns också en ständig oro för det krig som pågick, som både hans pappa och kompisars pappor deltog i. 

Familjen flydde till Sverige 1990 och bodde i över två år på en flyktingförläggning i Ljungskile. Nadim säger att det var första gången som han på riktigt kände sig otrygg.

– Det fanns ingen organiserad skolgång och det var ofta fylla och slagsmål mellan människor från olika länder och religioner. Arga traumatiserade och berusade män hopbuntade tillsammans var en grogrund för konflikter. För mig som barn var det en grogrund för rädsla och otrygghet, berättar han.  

Efter en kortare period i Nässjö flyttade familjen vidare till Ulricehamn där Nadim började i tredje klass. Hans pappa drev en pizzeria men jobbade även som tidningsbud. Hans mamma utbildade sig efter några år till Montessorilärare och jobbade som tolk. Där fick Nadim sin första fasta punkt minns han.

– Vi levde under ganska goda förhållanden. Vi var en av få invandrarfamiljer i det samhället och integrerades snabbt. Men vi hade mindre pengar än alla andra. Jag fick inte åka på läger eller köpa lika fina fotbollsskor som mina vänner, utan jag ärvde kläder eller fick handla på second hand. Så jag fick verkligen känna av det ekonomiska utanförskapet. Men det fanns ändå en fin gemenskap.

Blev en del bråk i skolan

Han säger att han var en typisk högljudd ”svartskalle” som tog plats, och det blev en del bråk och slagsmål i skolan, trots att han egentligen var en vänlig och varm person.

– Jag tog inga kränkningar och våld låg nära till hands för mig. Jag blev retad en del, men jag var inte direkt något offer, jag gav snabbt tillbaka med samma metoder. Våld löste problemen lärde jag mig, tyvärr. Det var inte det mest produktiva men det funkade och till sist visste man att man inte skulle reta mig, säger han.

Nadim längtade aldrig tillbaka till Libanon men det gjorde hans föräldrar, särskilt hans mamma. Längtan var ett kroniskt öppet sår.

– Libanon blev för mig som ett sår på ett annat sätt, för där var det aldrig lugnt och stabilt, det var alltid konflikter på gång. Vi hade vänner och kusiner där som mådde dåligt.

Idag finns ett ord som beskriver Nadim och många andra invandrares situation; mellanförskap. Att inte riktigt veta var man hör hemma och vem man är.

– Jag kände mig sliten och det var periodvis väldigt jobbigt. När vi åkte till Libanon var jag den rika svensken och här i Sverige var jag den fattiga invandraren. Men ändå tyckte jag om att då och då åka tillbaka till Libanon, men inte för ofta. 

Högstadiet var en jobbig tid

Tonåren var ett gungande skepp säger han. Särskilt högstadiet var en jobbig tid. Nadim berättar att man gjorde narr av hans pappa för hans sätt att prata och han hamnade i konflikter. Det var också en normal tid för en högstadieelev, smygrökandet och smygdrickandet, fotboll- och handbollsträning och många vänner. Men där fanns en speciell person som såg honom och som kom att förändra hans liv; skolans rektor Håkan Kannius.

– Han märkte att jag uppvisade ett dåligt beteende och frågade en dag när jag gick i åttan om jag ville bli kamratstödjare. Jag var stor och stark och jag hördes. Han visste att om man hjälper andra kan man också få belöningar, att det ger samma dopaminbelöningar i hjärnan som att göra illa någon eller ta makt över någon. Så jag blev kamratstödjare och ungdomar kom till mig och ville att jag skulle följa med till matsalen, till cykeln eller till kuratorn. Håkan vände min energi åt rätt håll. Han vände mitt liv på ett avgörande sätt och jag blev där och då en bättre person, säger han och fortsätter: 

– Inför mitt sommarprat 2021 ringde jag Håkan och berättade att jag skulle prata om honom och vad han gjort för mig. Då sa han att han inte gjort något speciellt för mig, han hade bara gjort sitt jobb. Jag tappade hakan faktiskt, för mig var han livsavgörande. Vi har en fin relation än i dag, säger Nadim. 

Orättvisan tände en eld

Nadim berättar om Tobias, sin bästa vän sedan tredje klass. De gick i samma klass i alla år, ändå upp till gymnasiet, spelade i samma fotbollslag och gjorde lumpen tillsammans som brandmän. När de tillsammans suttit och sökt jobb upplevde Nadim för första gången en diskriminering.

– Vi sökte samma jobb, han blev kallad till sex intervjuer och jag till en. Vi hade i princip likadana cv:n. Den orättvisan tände en eld som aldrig skulle slockna. Sen var det min gamla rektor Håkan som anställde mig som obehörig idrottslärare och jag jobbade för honom i ett år. Han frågade vad jag skulle bli sen och jag sa att jag funderade på att bli polis. På gymnasiemässan i trean var det en polis som sa att de behövde en person som jag, med annan etnicitet.

Han hade aldrig tidigare ens tänkt tanken på att bli polis, men Nadim sökte, eftersom polisen hade öppnat en dörr på glänt.

– Jag kände mig välkommen, precis som jag alltid känt mig välkommen i Sverige. Jag sökte och kom in på polishögskolan. Jag kände inte att jag hörde hemma där, men jag kände att jag behövdes. 

De första åren jobbade han som ingripande polis, de som kommer när man ringer 112. Men efter en trafikolycka som kostade honom ett knä började han jobba som områdespolis och sedan supporterpolis.

Bra på att nå fram till människor

– Jag var bra på att skapa relationer och nå fram till människor vilket behövs när man jobbar med supporters.

Vidare jobbade han med underrättelseinhämtning och sedan med brottsprevention på strategisk nivå som kommunpolis i Borås och Bollebygd.

Mellan 2019-2021 var Nadim med som polisexpert i teveprogrammet ”Veckans brott” som är det roligaste han gjort.

– Det var roligt dels för att jag fick testa mina kunskaper och erfarenheter inför hela landet, men också mitt sätt att kommunicera ett budskap på ett begripligt sätt, berättar han.

En bokförläggare tog kontakt med Nadim och frågade om han ville skriva en bok om sitt liv. Han skrev några sidor men blev inte nöjd så han bad journalisten Sara Nygren att skriva hans historia, utifrån ett råmaterial som Nadim skrev själv.

– Det är en integrationsberättelse som inte alls är unik, men den är underberättad. När jag fick chansen så tog jag den. Under skrivprocessen fick jag och min familj en chans att bromsa in och titta tillbaka på våra liv. Vi fick liksom läka som familj i den processen. Jag tvekade aldrig att berätta min historia, det var jobbigt emellanåt men helt klart värt det, säger han.

Boken gjorde succé

Boken ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis” kom ut 2022 och fick ett mycket fint mottagande. 

– Boken har gått jättebra och jag firade att den sålt 23 000 exemplar i samband med min 40-årsdag förra året. Sen släppte jag kontrollen över siffrorna så jag vet inte vad vi ligger på nu och jag kommer troligtvis att skriva mer i framtiden. Det finns hårt slutna lock hos polisen som jag inte vill lyfta på ännu, menar han.

I december 2022, en månad innan boken kom, jobbade han heltid som polis, läste in ljudbok och föreläste runtom i landet. Efter en sista läsning av boken skulle han gå på ett julbord. När han parkerat bilen och skulle gå ur lydde hans kropp inte honom.

– Jag kom inte ut ur bilen. Jag satt där med händerna på ratten men varken armar eller ben rörde sig. Först blev jag väldigt rädd och trodde jag fått en stroke, men sen lyckades jag till sist ta mig ur och gå iväg. Jag tog en liten tallrik med mat och stannade inte ens en halvtimme, jag ville bara hem. Sen sjukskrev jag mig, ställde in allt och låg i soffan och tittade på filmer i två veckor. Folk hade sagt till mig att jag skulle vara vaksam med stressen, och det har jag varit sen dess. 

Slutade som polis

Efter 17 år som polis kom han fram till det, inte helt, enkla beslutet att sluta inom polisen. 

– Jag tröttnade på att bara släcka bränder så att säga. Det kändes ineffektivt, repetitivt och farligt och jag kände inte att jag kunde få till några strukturella förändringar. Jag ville jobba mer förebyggande och långsiktigt, förklarar han. 

Vi pratar om den ökande kriminaliteten och hur han ser på polisens arbete idag.

– Den grova kriminaliteten har ökat och de unga kriminella är värre, även om de inte är lika många. Det finns en rapport som beskriver detta väldigt väl som heter ”Det svenska tillståndet”. De större brotten får större påverkan på alla delar av samhället och som kräver mer resurser. Man måste släcka den stora branden, innan man kan säkra intilliggande byggnader, och så måste de ju jobba. De flesta poliser idag jobbar med grov brottslighet. Varenda huvud inom polisen räknas, det är en stor förlust varje gång någon lämnar. Det var kluvet för mig, men jag behövde lämna för min egen utvecklings skull och ge det brottspreventiva arbetet i civilsamhället en chans, berättar han.

Sedan januari i år är Nadim verksamhetschef för nattvandring.nu, en ideell organisation som funnits sedan 2008 och som idag har över 60 000 frivilliga. Arbetet innebär bland annat att mobilisera och organisera trygga vuxna som befinner sig i de offentliga rummen.  

– Med sin blotta existens skapar de trygghet och en brottsförebyggande miljö. Det här är eldsjälar som finns i hela landet, vi är längst ner i den trygghetsskapande preventionskedjan och varenda en behövs, säger Nadim.

För det är längst ner man måste börja, menar han. Staten räcker inte till och civilsamhället har kanske aldrig behövts så mycket som nu. 

Nattvandrarna är helt vanliga människor

– Civilsamhället är den viktigaste kompensatoriska insatsen. Nattvandrarna är helt vanliga människor som till vardags jobbar eller pluggar. Sedan ställer de upp och vandrar, vissa någon kväll i veckan, vissa varje eller varannan helg. Det finns de som går som föreningar eller stora organiserade grupper på 80 personer, som går på rullande schema.

När det har varit mycket sprängningar och skjutningar finns det dem som vill öka sin närvaro mer, medan andra reagerar med att inte våga. Men när läget är riktigt hett är det myndigheternas ansvar att gripa in.

– Vi ska jobba i fredliga miljöer, inte där det pågår farliga händelser. Vi ska inte utsätta oss för fara. Vi har en krishantering som hanterar kriser eller oförutsedda händelser, men det är ovanligt som tur är. 

Han har fått andra ögon och gett sig ut på vatten som han inte kan simma i, säger han.

– Rörelsen, alltså civilsamhället gör enorma insatser precis varje dag, utan att det egentligen syns. Det vill jag ändra på. Jag vill göra oss mer synliga. Jag har en röst och en plattform, så jag har en plikt att använda det för att informera. Målet är att vi ska finnas i alla kommuner i landet, vi kostar ju i princip inget så potentialen är enorm som bör tas vara på. Jag brinner för samma saker idag som alltid; att få bidra till ett tryggare och bättre land för alla. 

Hur gör du för att inte hamna i stress igen?

– Jag har tidigare haft träningen som min frizon, men kroppen är inte i form så jag testar mig fram med alternativa träningsmetoder. Jag har testat meditation men det blir jag stressad av. Jag ska börja läsa böcker igen, det var länge sen. Det hjälper att koppla bort allt jobb jag har i huvudet hela tiden. Det är så mycket jag vill göra men jag måste verkligen passa mig för att inte hamna i för hög stress igen.