Intervju

Lisa dos Santos ger en inblick i kampen mot gängbrottsligheten

Lisa dos Santos
Lisa dos Santos bok ”Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige” blev nominerad till Augustpriset. Foto: Anne Haavisto

Lisa dos Santos arbetar som åklagare med fokus på gängkriminalitet. 2019 skrev Lisa den omtalade debattartikeln om fenomenet med gangsteradvokater, som fick stor spridning och Lisa hamnade i rampljuset. Även om det ibland känns tungt är det inte ett omöjligt uppdrag att driva fall mot grov brottslighet. Men man måste ha hopp om förändring och samhället måste hela tiden vara lyhört inför hur brottsligheten ser ut och förändras.
– Det är mycket nerv i det här jobbet, det är aldrig tråkigt. Oavsett dignitet på brotten så finns det inget brott som är det andra likt, säger hon.

Lisa växte upp med sina föräldrar och fem syskon i Falsterbo i Skåne. De drog till sig uppmärksamhet när den stora familjen med alla barn i den stora familjebilen körde omkring. Lisa minns sin barndom som fin, hon hängde med, som man gör som en av de minsta i skaran.

– Jag var yngsta dottern, som ofta fick rätta mig efter de äldre systrarna. Pappa var också ett riktigt familjeöverhuvud som styrde och ställde över den stora barnaskaran. Nästan alltid var man en del av en syskongrupp. Men jag var ganska bra på att dra mig undan också, för att läsa och skriva historier i mitt rum, sitta med mina egna projekt. Jag har skrivit ända sen jag lärde mig skriva. Jag var också rätt så kavat av mig och kallades för Lisungen av mina släktingar som tyckte jag var just en Lisunge. Jag drog mig inte för att uppträda för familj och släkt genom att sjunga och hålla skådespel. Bland kompisarna minns jag att jag kunde var ganska bossig. Jag var ju inte bossen hemma, där fick jag anpassa mig efter de äldre, berättar hon.

I skolan var hon en lite utav en plugghäst och tyckte väldigt mycket om skolan.

– Jag älskade min fröken som jag hade från ettan till sexan. Hon hade den perfekta mixen av pondus, omtanke och engagemang. Jag minns hennes lektioner än idag. Särskilt minns jag historielektionerna om andra världskriget. Hur hon antecknade de olika slagen, årtalen och Churchills citat på tavlan.

Juristutbildning i Lund

På gymnasiet läste hon samhällskunskap med internationell inriktning i Trelleborg. Hon minns även den tiden som positiv. Lisa fick prova på att vara ”lite vuxen” och ta mer ansvar. Hon gillade särskilt skrivuppgifter och tänkte att hon ville bli journalist eller författare. Men hon hamnade på juristutbildningen i Lund. Men däremellan reste hon till Australien för att plugga.

– Min plan var att vara åtminstone ett år i Australien. Jag påbörjade en businessutbildning och pluggade sedan engelska. Men jag fick hemlängtan av att vara på en annan kontinent och åkte hem tidigare än planerat. Det var inte riktigt som jag tänkt mig att vara utomlands långt från vänner och familj. Jag var inte den resesjälen jag som 19-åring trodde att jag var, säger hon.

Studentlivet i Lund var lite som en lekplats för unga vuxna. Lisa bodde på korridor och engagerade sig i studentlivet. Ordnade studentluncher, fester och tog emot de nya studenterna. Hon jobbade även extra med att dela ut energidrycker för Red Bull.

– Det var som en förkrympt värld; en härlig tid av plugg, lek, korridorsliv och förena studier med att spana in killarna man var intresserad av. Det var en sorglös tillvaro där man kunde vara ung länge!

Första riktiga jobbet, efter examen 2006 var att jobba som tingsnotarie på tingsrätten i Ystad. Där kände Lisa att hon ville bli åklagare.

Fastnade för brottmålen

– Jag fastnade för brottmålen. Blev helt uppslukad av alla livsöden och historier. Inget mål var det andra likt och åklagarna gjorde ett starkt intryck på mig. De var så proffsiga och rejäla, hade koll på sina mål och åtal och var alltid trevliga att ha att göra med. Jag drogs till spänningen och nerven som bodde i brottmålen. Att nysta i vad som låg bakom ett brott och jakten på sanningen. Jag kände då att ska jag jobba med juridik så är det åklagare jag vill bli, annars kan det vara.

Och så blev det också. 2009 började Lisa jobba som åklagare på Söderorts åklagarkammare i Stockholm.

– Som åklagare gäller det att ha en beredskap för det oväntade. Att kunna ställa om snabbt, ta in och analysera omfattande information och vara självständig i sitt uppdrag att fatta beslut, värdera bevisning, väcka åtal och processa i domstol, förklarar hon.

Vad hade du för vision, när du började jobba?

– När jag var ny var jag rätt ödmjuk inför mitt jobb som åklagare. Jag minns att jag kände att jag var en del av något större, en viktig och respektingivande arbetsplats och inte så mycket fokus på just mig. Här gällde det att var del av att skipa rättvisa och ge brottsoffer upprättelse. Jag var fokuserad på att göra ett bra jobb. Det var tufft att vara ung åklagare i tjänst. Att sitta i en rättegång och ta plats i åklagarstolen, gå in i tjänstemannarollen och hålla förhör. Det kändes oerhört stort. Och svårt!

Hon säger att mycket kan uppstå där på plats som man inte är beredd på. Någon kan få ett raseriutbrott, ett förhör kanske inte går inte som man tänkt sig, man kan få ta del av ny information om brottet som man behöver kontrollera, vittnen som talar osanning eller som uppenbarligen blivit påverkade, någon kommer dit full. Detta måste man som åklagaren kunna hantera.

– Det är här och nu jag ska prestera och behöver kunna hantera alla situationer, det går inte att skjuta på det eller låta någon annan ta över, lite som en skådespelare på en teaterscen, fast med en allvarligare materia framför sig. Jag måste vara alert och högkoncentrerad och förberedd. Mentalt kan man förbereda sig på olika sätt. Jag har till exempel ett ordspråk på min anslagstavla av en general under första världskriget; ”My center is giving way, my right is retreating, excellent situation, I am attacking.” Det kan stärka nerverna när det känns tungt, säger hon.

Gängen står för de grövsta brotten

Vi pratar om arbetsklimatet då när hon började och nu, drygt 14 år senare. Den största skillnaden är gängens närvaro, det är numera gängen som står för de grövsta brotten.

– I den organiserade brottsligheten begås ofta de grova brotten av flera individer istället för av en sologangster. Riskerna sprids ut på fler och det gör ju att det blir fler gärningspersoner att ringa in och ett större arbete att komma fram till vem som gjort vad. Tekniken har utvecklats enormt med till exempel avancerade mobiltelefoner och olika krypteringsappar. Rättegångarna som blir produkten av gängrelaterade brott kan också hålla på väldigt länge. Förut när jag började tyckte jag och mina kollegor att en heldags rättegång både var en stor och lång förhandling. Idag kan rättegångarna i brottmål hålla på i flera månader.

Hon säger att hon absolut känner sig uppgiven ibland, men det är ingen känsla som fastnar hos henne.

– Det är klart att det är extremt frustrerande att inte klara upp ett grovt brott som ett mord. Men sen omvandlar jag den frustrationen till ny energi och nytt syre, och fortsätter. Dels är det så jag och många av mina kollegor funkar. Vi är både härdade och drivna. Sen är det här vårt jobb, vårt uppdrag, och att ge upp är ju inget alternativ.

2019 skrev Lisa den omtalade debattartikeln om fenomenet med gangsteradvokater. Den hette ”Gangsterromantik styr gängens advokater”.

– Det var omtumlande där och då för artikeln fick mycket fokus, media hörde av sig och ville ha intervjuer i direktsändning. Problemet med ohederliga brottmålsadvokater kom fram i ljuset och det var uppenbarligen något som upprörde allmänheten. Advokatsamfundet gav responsen att jag generaliserade, men året därpå fick vi se flera konkreta exempel på hur vissa brottmålsadvokater löpt gängkriminellas ärenden. Två stycken dömdes bland annat för grova brott då de lierat sig med Vårbynätverket.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Det är ett väldigt omväxlande arbete. Jag leder förundersökningar och har möten med polisen där vi går igenom vad vi har och vad vi gör härnäst i en brottsutredning. Sen kommer man till ett skede i utredning när man ska ta ställning till om man har tillräckligt mycket bevisning för att kunna väcka ett åtal. Man är ju också en hel del i rätten. Där lägger åklagaren fram sitt fall, går igenom bevisning och håller förhör. I det här jobbet är vissa saker inplanerade men sen kan det hända saker plötsligt, som att det sker ett grovt brott i mitt distrikt som leder till att någon blir anhållen. Det kickar igång en ny brottsutredning och första fasen där kan vara väldigt intensiv.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är mycket nerv i det här jobbet, det är aldrig tråkigt. Oavsett dignitet på brotten så finns det inget brott som är det andra likt, hela tiden är det ny materia, nya människor och livsöden att möta och hantera. Sen har vi en stark kollegial anda där vi är samhällsintresserade och brinner för samma sak. Det blir många innehållsrika samtal, både högt och lågt.

Vad är den största utmaningen just nu?

– Att vi har den här extremt allvarliga gängbrottsligheten som i vissa fall är system- och samhällshotande. Det är ett svårt uppdrag och vi ligger många gånger steget efter. Skjutningarna och sprängningarna har i år inte skett med samma intensitet som 2023, men gängbrottslighet finns även när det inte skjuts mot fienden och deras anhöriga. Verksamheten är mångbottnad. Sen är det ju så att gängen opererar i flera led när de utför sina brott, där de som är högst upp i kedjan sitter utomlands och är svåra att komma åt. Det är många gånger springpojkar och personer i mellanskiktet, som inte är lika drillade, som grips och döms. Det är inte ett omöjligt uppdrag att utföra, man måste ha hopp om förändring och samhället måste hela tiden vara lyhört inför hur brottsligheten ser ut och förändras.

Boken nominerades till Augustpriset

I december 2022 släpptes Lisas debutbok ”Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige” som fick ett fint mottagande och blev nominerad till Augustpriset. Boken hade hon burit inom sig ett tag, så den kom relativt lätt ur henne, berättar hon.

– Jag mådde väldigt bra under skrivprocessen minns jag. Mitt jobb gav syre till boken och tvärtom, en circle of life som funkade väldigt bra. Jag kände ju också starkt att det var en angelägen bok att skriva. Syftet med boken var att sätta mitt arbete med gängbrottsligheten i en kontext och ta med läsaren bakom kulisserna i det brottsbekämpande arbetet. Bokens titel anspelar på hur kriminella kan tilltala varandra i den interna kommunikationen. Där kallar man varandra för närhetsstärkande tilltalsord för att visa på en stark lojalitet till varandra. Men den lojaliteten är skör och vi har sett många exempel på hur tidigare tighta kumpaner blir dödsfiender. 

Hon vill gärna i framtiden skriva fler böcker för det finns alltid viktiga historier att berätta.

– Jag umgås absolut med tanken att skriva något mer, det får vi helt enkelt se i framtiden vad det blir av det, säger hon.

För att återhämta sig läser hon själv mycket böcker. ”Mina drömmars stad”-serien av Per Anders Fogelström, Wilhelm Mobergs serie ”Utvandrarna” och Solvej Balles ”Uträkning av omfång” är några av de senast lästa böckerna.

– Gamla romaner är inte dumt att plocka fram när vi är så fokuserade på senaste och nyaste hela tiden. Det är så stressigt att försöka hinna med allt som är nytt; böcker, filmer, serier.

Rensar tankarna genom att springa

Hon springer också några mil varje vecka, för att få vara i fred med sina tankar.

– Att springa är för mig ett fantastiskt sätt att rensa tankar. Vi gör ju så mycket hela tiden och tänker och planerar. När jag springer processar jag tankar och beslut och hittar lösningar. Jag springer aldrig med telefon och musik. Är det något som gnager så springer jag. Att springa är ju faktiskt att både springa ifrån något och till något.

På frågan om personliga drömmar, säger Lisa att hon inte drömmer så stort. I jobbet som åklagare blir man mycket av en realist. Men det finns en liten dröm ändå kommer hon på.

– Jag älskar kulturhusen på Södermalm. Det är en romantisk tanke jag har när jag går förbi dem och ser mysiga bokhyllor genom fönstret. Tänk om man skulle få bo in sig där, komma nära historien och ha en liten skrivhörna med utsikt över berget. Som Per Anders Fogelström. Så det är väl en liten dröm, berättar hon.

Privat är inte Lisa någon ”planner”, som bokar långresor och aktiviteter med lång framförhållning. Hon trivs bäst med att vara i vardagen med sina nära och kära.

– Jag är bra på att vara här och nu, det är då det uppstår dynamik och spontanitet. Och hellre inre resor än långresor! Jag tror att man kan missa de små skatterna i vardagen om man planerar för mycket.

Anne Haavisto