Intervju

Stefan Sandström: ”Man måste behandla individen, inte sjukdomen”

Stefan Sandström
Temat samsjuklighet återkommer i Stefan Sandströms senaste bok ”Spelmissbruk – Beroende av spel om pengar". Foto: David Neman.

Ända sedan slutet av 80-talet har psykologen och psykoterapeuten Stefan Sandström arbetat på olika sätt inom missbruk, trauma och våld. Han har behandlat missbrukare, hållit utbildningar och skrivit böcker i ämnen. Dessutom är han sedan ung ålder praktiserande buddhist. Stefan har passerat pensionsåldern men vill inte sluta jobba än på ett tag.
– Jag älskar verkligen att arbeta med människor för att jag vill dem väl, säger han.

Han växte upp i en akademikerfamilj med en mamma som var bibliotekarie och pappa som var konstprofessor. Under småbarnsåren flyttade de mycket; Frankrike, Spanien, Italien och USA. Tonårstiden tillbaka i Lund i Sverige, beskriver han som rebellisk.

– When they said sit down, I stood up. Om jag fick göra om hade jag nog inte velat vara en sån rebell, säger Stefan och skrattar åt minnena.

Hans första jobb var som mentalskötare och sedan arbetade han i tre år på ett behandlingshem för vuxna missbrukare i Mullsjö. Sedan dess har hans arbete följt en röd tråd inom missbruk, trauma och våld.

– Jag tänkte när jag började att var det något jag var rädd för så var det missbrukare, för att de kändes hotfulla och våldsamma. Det kanske var bra att börja med dem, så skulle jag stå mig bättre, resonerade jag.

Arbetet på den tiden gick ut på att missbrukare skulle klara sig utan kemikalier, och hantera sina känslor.

– Om man kunde det ansågs man i princip botad. Det är inte riktigt psykiatrins ståndpunkt idag. Ofta får de ju knark som leder till att det blir en konkurrenssituation för behandlingshemmen. Idag är behandlingshemmen som små apotek. Vilken narkoman vill åka till ett behandlingshem där man inte får droger? Då gav vi mediciner bara till de som hade psykoser.

Startade psykoterapimottagning

Någon tid senare startade han psykoterapimottagning i Göteborg tillsammans med två kollegor. Han jobbade med både behandling med psykoterapi och senare utbildningar.

– Vi jobbade inte bara med missbrukare, utan vanliga människor som ville ändra på något i sitt liv. Vi jobbade med transaktionsanalyser, humanistisk psykoterapiform.

Den metoden utmärker sig genom att man i terminologin har tagit bort alla grekiska och latinska ord och ersatt dem med vardagliga termer. Man lär sig mentalisering och att uttrycka sig, samt lösa psykologiska problem.

Stefan tog psykologexamen i slutet av 80-talet och har genom åren gått så många utbildningar att han knappt kommer ihåg alla, men bland annat har han läst barnpsykologi och psykodynamisk terapi. Han gifte sig och fick sitt första barn när han var 23 år gammal och det skulle bli fem till. Han berättar att han själv gick i psykoterapi efter sin första skilsmässa och upptäckte mycket om sig själv.

– Jag var väldigt intellektuell efter min uppväxt och hade ingen kontakt med mina egna känslor. Som barn pratade jag inget barnspråk som de andra barnen utan slogs istället, vilket inte var så bra. Efter terapin kunde jag bli mer inriktad på känslor och relationer och hur jag relaterade till min omvärld, vilket var positivt.

Fick en ganska tuff depression

Han berättar vidare att han grävde ner sig i terapin som varade i många år, och mötte på vägen en ganska tuff depression.

– Depressioner finns ju från barndomen och framåt och dyker upp lite här och var i livet, för att sedan bli osynliga i andra perioder. För min del blev den synlig när jag insåg att jag nedvärderade mig själv mycket, och såg mig som otillräcklig.

De tre kollegorna gick åt skilda håll efter tio år och Stefan startade eget företag och fortsatte att arbeta med behandlingar och utbildningar.

1996 skrev Stefan den andra boken i världen om hot och våld i arbetslivet; ”Hot och våld i människovårdande yrken”.

– Jag hade haft en hel del utbildningar i ämnet och ville skriva en bok för till exempel sjukvård, socialtjänst och kriminalvården. Det var ett logiskt steg att skriva en bok, som dessutom saknades i Sverige.

Vi pratar om ett ämne som länge legat Stefan varmt om hjärtat; anknytningsteorin.

– Det är anknytningskvaliteten som gör skillnad på om en person är personlighetsstörd eller normal, social eller asocial. Ta till exempel gängvåldet. När man ska försöka laga de här människorna så måste man laga anknytningen. Gör man det så vänder man på problematiken i ett enda slag, anser jag.

Borde vara ett sug efter detta

Man borde enligt Stefan arbeta med anknytningen i alla fall som gäller beroende, kriminalitet och asocialitet.

– Det finns ganska bra forskning i ämnet anknytning, men har en tendens att uttryckas väldigt akademiskt. Den har tyvärr inte nått det praktiska arbetet än. Jag anser att det borde vara ett vansinnigt sug efter detta, men det är det inte.

Något annat han anser vi i Sverige är dåliga på är att arbeta med trauma, då de allra flesta missbruk av alla slag är en följd av något trauma.

– Vi är dåliga på trauma, för vi är så fredliga, kan man enkelt uttrycka det. De som är bra på att behandla trauma är de som har erfarenhet av krig. USA och Storbritannien av väldigt bra på trauma, även Finland, på grund av krigshistoria. I Finland har man till exempel legitimerade traumaterapeuter. Man kan inte separera missbruk och trauma från varandra. Dessutom finns alltid en samsjuklighet.

Och det var just samsjuklighet och trauma som han skrev om i boken ”Missbruk, trauma och samsjuklighet”.

– Missbruk hade varit ett stort tema i hela mitt yrkesliv och trauma finns hos alla med missbruk. Man kan inte bara behandla missbruket och sedan släppa ut en människa. Det är inte så man botar en människa. Och samsjuklighet är det som driver ett missbruk. Man kan inte behandla en sak separat när det handlar om psykologi. Gör man inte upp en rimlig behandlingsstrategi är dessa människor chanslösa.

Aktuell med ny bok om spelmissbruk

Temat samsjuklighet återkommer i hans senaste bok ”Spelmissbruk – beroende av spel om pengar”. I Sverige är ungefär 400 000 personer spelmissbrukare. Av dessa söker tio procent hjälp och 1,75 procent av dem får hjälp.

– De här siffrorna säger tydligt att det är något som inte fungerar. De nationella riktlinjerna för behandling av spelmissbrukare är urusla och fungerar inte eftersom nästan alla har svåra substansmissbruk och/eller annan samsjuklighet. Har du till exempel ett opiatmissbruk, som är livshotande, kan man inte försöka att bara behandla spelmissbruket. Och återigen kommer vi då in på anknytningsproblem, trauma, psykisk ohälsa och andra missbruk. Man måste behandla individen, inte sjukdomen. Genom att skriva den här boken vill jag ge ett bidrag till en bra praktisk behandling. En lärobok för till exempel socialhögskolan, sjuksköterskeutbildningar, läkare, mentalskötare, kommuner och regioner.

Tillsammans med boxaren Armand Krajnc håller han på att starta projektet ”Bekämpa ungdomsbrottsligheten”. Det är ett program för ungdomar i utsatta områden, där det finns gängkriminalitet.

– Armand kommer att stå för den fysiska träningen med ungdomarna och jag för utbildningar för personal och föräldrar inom bland annat relationsskapande och kommunikation.

Har passerat pensionsåldern

Både Stefan och hans fru Kerstin har passerat pensionsåldern men jobbar fortfarande. När jag frågar honom vad han drömmer om i framtiden svarar han att han drömmer om att få jobba tills han är 75 år.

– Jag älskar mitt arbete. Det är vansinnigt roligt med alla möten med människor. Jag vill dem väl och vill göra någonting bra så det blir bättre för dem. Det är svårt att hitta något som skulle ersätta, jag landar alltid i samma områden ändå.

Barnbarn är väldigt kul.

– Jag har barnbarn över hela världen och det är ju inte gratis att resa.

Lissabon, Berlin, Perth och Marbella.

Ända sedan slutet av 90-talet har Stefan praktiserat buddhism, som blivit en livsstil och allt som livet handlar om.

– Från att jag som 17- årig läste en bok om zenbuddhism och psykoanalys har jag fascinerats av upplysningen och alla de smarta svaren på livets frågor. Och fredligheten. Den är fascinerande. Buddhismen är mitt liv, meningen med allt liv.

Men det allra bästa han gjort är att skaffa barn. Det är den ojämförligt största tillfredsställelsen, säger han.

– När man får ett barn får man en chef som bestämmer över en. Jag var så självupptagen med mig och mitt innan jag fick barn och plötsligt befinner man sig i en situation där man inte längre är i centrum. Och efter barnen är det barnbarnen. Jag har precis fått ett nytt barnbarn, hon är så söt så man inte kan förstå. Mitt alternativa jobb skulle vara dagisfröken, för jag älskar verkligen barn. Barn har den där unika förmågan att vara här och nu, det man i hela sitt liv strävar efter att få uppleva.

Text: Anne Haavisto