Carl arbetade under många år som livvakt runt om i Europa och skyddade viktiga och framgångsrika människor. När han sedan, på grund av en brutal attack, blev den som själv behövde skyddas, kom hans inre kraft och mentala styrka på prov. Han kunde tack vare den kamp han tidigare fört mot sig själv, hitta ljuset även efter den tunga prövningen.
– Jag vet hur det känns att vara maktlös, sårbar och livrädd. Jag kan vara en ledsagare till andra i behov, säger han.
Carl var kampsportare och jobbade som dörrvakt, men när han som 27-åring fick ledgångsreumatism fick han tänka om. Han tog ett par sabbatsår och utbildade sig till personlig tränare. Vägen till att bli livvakt började på Strand Hotell på Öland, runt millennieskiftet. Han såg kungens livvakter och tänkte att det skulle kunna vara ett passande jobb för honom. Han pratade med dem och fick många bra tips och råd. Något år senare åkte han till norra England för att påbörja en utbildning inom den kommersiella livvaktsbranschen, ett perfekt jobb för honom som ville ut och se världen och samtidigt fortsätta träna. Inte för att satsa på en elitkarriär den här gången utan för att hålla sig i bra form.
– Det var jätteläskigt och jag kände mig osäker. Alla i min klass på utbildningen var före detta poliser och specialförbandsoperatörer och så jag; en gammal boxare från Sverige. Jag tvivlade hela tiden och hade verkligen ett underdog mindset. Är jag bra nog jämfört med de andra tuffa killarna? Men jag tänkte också att jag var som ett blankt papper som man kunde fostra, berättar han.
Många mentala utmaningar
Träningen under utbildningen var tuff. Många mentala utmaningar och tester, taktiska övningar och drillning av kontaktövningar för att klara av våldssituationer i jobbet. Utöver det fysiska och mentala ingick även informationshämtning och bearbetning, hur man spanar och kartlägger objekt och annat underrättelsearbete. En stor del handlade om att tränas under stress.
– Man la på stressfaktorer för att se hur man fungerar under stress och press. Till exempel kampsportsövningar med ljuset tänt för att sedan göra samma sak i mörker och så vidare. Andra stressfaktorer var att inte få sova på ett par dagar och sen försättas i mentalt jobbiga situationer.
Det kändes som att hela världen var emot honom
Carls föräldrar skiljde sig när han var runt 15 år. En känslig tid i livet och han tog hårt på skilsmässan. Han berättar att han tog på sig offerkoftan och att det kändes som hela världen var emot honom. Senare hittade han till nattklubbslivet och började jobba som dörrvakt och livet var under ett par år stökigt och utan riktning. Han hamnade i sällskap med personer han säger inte var guds bästa barn, och som också mådde dåligt. Ett antal tillfälligheter senare påbörjade Carl resan till ett helt annat liv.
Med tiden kände Carl att han blev allt mer fri från sina rädslor och började hitta ett syfte och en medvetenhet. Han lärde sig också att bättre hantera motgångar och nederlag.
– Jag blev under den här resan varse om mina karaktärsdefekter, till exempel min rädsla för att inte vara bra nog, rädslan över att inte ha kontroll och min tendens att se på mig själv som ett offer. Ända sedan dess har jag jobbat med min personliga utveckling.
Allt föll på plats
Under den sista veckan på utbildningen i England föll allt på plats och Carl gick ut med ett skyhögt självförtroende. Året därpå flyttade han till London, där han hade sin bas. Han berättar om de första två, vitt skilda uppdragen:
– Mitt första jobb var att följa med en rik kvinna på en shoppingtur i London under en dag. Sen hade jag ett längre uppdrag på skydda en kirurg på ett cancersjukhus som hade en hotbild från en av sina svårt cancersjuka patienter. Men efter en tid ändrades det och vi satte skyddet på hotaktören istället, en person som nyss fått negativa sjukdomsbesked. Så det blev en omvänd situation, vilket var jätteintressant och händelserikt. Men det tuffaste var att vara på en sådan arbetsplats, där man mötte människor dagligen som upplever sin värsta stund i livet, ett besked med oftast dödlig utgång. Det var en verklig utmaning och minnen som jag bär med mig än i dag.
Arbetspassen var i genomsnitt 17 timmar per dygn varje dag i upp mot åtta veckor. Sedan en ledighet på två veckor och så på igen.
– Det var konstant rörelse. Under ett dygn var det inte ovanligt att man var i tre olika länder; London på dagen, Paris kvällen och nästa dag i Italien. Som ung och hungrig var det jättespännande att se alla människor man sett på TV. Sen insåg jag snabbt att de var helt normala människor, men i absurda situationer.
Skönt att stå vid sidan av
De Carl skyddade var oftast miljardärer, diplomater och stora företagsledare. Personer som lever under press och under medias lupp.
– Det var skönt att stå vid sidan av och det hände att jag tänkte att tack och lov att det där inte är mitt liv, berättar han.
Det finns två typer av livvakter; de som är fysiskt stora och ska synas för att verka avskräckande och de som ska smälta in och vara mer osynliga, för att klienten inte ska dra blickar till sig. En vanlig fråga som livvakter får, enligt Carl, är om de skulle ta en kula för sin klient.
– Det här är inget man funderar över ens. Man går in i en roll, man tar in information och är drillad med kontaktövningar som blir ett ryggmärgsbeteende. Man gör det man ska göra.
Efter sex år stod Carl vid ett vägskäl igen. Kroppen, härjad av reumatismen, kunde inte längre svara optimalt på träningen och det tempo som krävdes.
– Jag kände mig klar. Jag hade fått uppleva den högsta nivån för mig i yrket. Livet passerade liksom, jag hade levt andra människors liv i den där bubblan. I början hade det varit häftigt att se den världen, men jag var egentligen bara en gäst eller ännu mer, tjänstefolk. Jag kände att det var dags att leva mitt liv och dessutom var min pappa äldre och sjuk. Så jag flyttade hem till Sverige 2010.
Ville fortsätta med personskydd
Carl ville fortsätta att arbeta inom personskydd och ta det brittiska arbetssättet och mixa det med det svenska som generellt är styrd av polis och länsstyrelsen. Han menar att Sveriges extrema transparens och offentlighetsprincip är bra på många sätt, men farlig om man har ett hot på sig.
– Här är det lätt att hitta hem till människor. Man är oerhört sårbar, särskilt om man har ett utsatt yrke. Det är inte alltid lätt att navigera om man är en person vars arbete består i att ge negativa besked till människor och vi är dessutom ganska godtrogna i Sverige, på gott och ont. Och det är lätt att vara efterklok. Vårat jobb är att tänka efter före.
Han berättar att hotaktörer ofta är hotfulla men inte alltid farliga, men skapar oro och stress för den utsatta personen.
– Det krävs en gedigen riskbedömning av en kompetent person som ser över hotaktörens egenskaper och klientens sårbarheter. Till exempel stalkers och trakasserande personer har en tendens att flytta in i huvudet hos folk, som kan må dåligt under en lång tid efteråt. Målet är alltid att skräddarsy skyddet.
2012, ett par år efter att Carl slutat som livvakt och sänkt garden, blev han utsatt för grovt våld. Han hade börjat träffa en tjej och skulle hälsa på hennes ex i en lekpark. Han ville göra ett gott intryck, eftersom det fanns barn med i bilden. Den handskakningen, i en lekpark mitt på blanka dagen, en sensommardag i augusti, slutade med att Carl blev skjuten av ett gäng som exmannen anlitat för att röja honom ur vägen.
De slängde syra i ansiktet
– Jag var helt oförberedd, utan livvaktsmindset, och blev skjuten i lårbenen och knäna. Sedan slängde de syra på mig som frätte sönder halva ansiktet och örat. Jag förlorade både syn och hörsel på ena sidan. På den tiden var det mer kutym att skjuta under midjan. Hade det hänt idag hade jag varit död.
Carl berättar att han efter operationerna, som pågår än idag, isolerade sig.
– Jag gjorde mitt liv väldigt litet, som personer gör som behöver skydd. Jag hade en livvaktsfirma som kom in och jobbade ihop med polisen. All fokus var på min rehab som var lång och tuff, bland annat skulle jag lära mig att gå igen. Jag gick in i en bubbla och mina copingstrategier var att titta på serier och köpa och sälja bilar, eftersom jag är bilintresserad och ville fokusera på någonting.
Han är idag fortfarande försiktig med vilka han släpper nära inpå sig. Det är något han får jobba med aktivt.
– Det har inte kommit naturligt, utan krävt aktivt arbete. Precis som det var när jag hade slutat som livvakt. Jag har genom åren lämnat personer som varit nära, flickvänner, kollegor och personer jag skyddat. Att ge upp, starta om och bygga upp på nytt gång på gång kräver en del. Att anpassa sig, vara social och inte alltid kolla efter fönster, bakdörrar och eventuella vapen. Jag var nästan i hamn, när jag själv blev attackerad, berättar Carl och fortsätter:
Har ingen PTSD idag
– Idag sover jag gott och har ingen PTSD. Jag har jobbat mycket med tacksamhet och acceptans och tagit emot all hjälp jag kan få. Jag gör så gott jag kan enligt vad jag tror är ett fullvärdigt liv. Jag kan idag inte värdera varken min sjukdom eller skjutningen som något negativt. Allt sammantaget har byggt upp min motståndskraft och hjälpt mig att hitta förmågan att vrida och vända på perspektiv, till ett positivt mindset.
Och det är just det hans självbiografi ”Livvakten Carl – Kampen mot mig själv” handlar om. Boken som kom ut i början av november är en punkt på ännu en period i Carls liv, återhämtningsresan.
Han berättar att han sedan han var tio år gammal vetat att han en dag skulle skriva en bok.
– Jag har gjort anteckningar genom hela livet och sen när jag vaknade upp på sjukhuset, efter skjutningen, då visste jag vad den skulle handla om, hela min resa. Jag blev förvånad över hur jobbig den var att skriva. Men nu är den ute, ännu en sak jag kan lämna och gå vidare.
Idag jobbar Carl med skyddsplaceringar för främst våldsutsatta kvinnor och barn och föreläser om sin livsresa och om den unika erfarenheten att vara både den som skyddar och den som blir skyddad. Han vill ge något vidare av sina kunskaper och insikter, som kraft och resiliens.
– Vi kommer att behöva den kraften. Det kommer att vara en värdefull valuta. Vi svenskar är skarpa och hårt arbetande, men vi behöver kavla upp ärmarna. Där vill jag vara med och bidra. Jag vet hur det känns att vara maktlös, sårbar och livrädd, jag kan vara en ledsagare till andra i behov.
