Maria Lundberg var utsatt för sexuella övergrepp i sju års tid från att hon var tio år gammal. Nu släpper hon boken ”Du ska inte bära skammen för det som hänt” och föreläser i höst tillsammans med Paulina Gunnardo, som har medverkat i flera välkända poddar. Nu vill de sprida kunskap som kan rädda liv. Maria önskar att ingen skulle behöva uppleva den hon själv fick utstå. Hon önskar att fler skulle våga ställa frågan.
De arbetar båda med samma frågor; barnets rättigheter och barn som far illa. Paulina Gunnardo är beteendevetare från masterprogrammet i psykologi och sakkunnig i barnrättsfrågor. Maria Lundberg är socionom och har själv varit utsatt under sin uppväxt. Båda är uppskattade föreläsare och nu har de satt ihop ett gemensamt föreläsningsmaterial som kan anpassas till alla som på något sätt kommer i kontakt med barn.
– Målet är att hitta modiga vuxna, att fler ska våga orosanmäla, våga fråga och uppmärksamma tecken på barns utsatthet, säger Maria Lundberg, som idag arbetar som universitetsadjunkt vid Mälardalens universitet, avdelningen socialt arbete.
Det pratas mycket om socialtjänstens arbete, men något man inte pratar om och som man missar enligt Maria och Paulina är försummelse. Långvarig försummelse ger liknande symptom som sexuell utsatthet, något som innebär stort psykiskt lidande för barnet.
– Det är många yrkesgrupper som har skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa, till exempel inom förskola, skola, hälso- och sjukvård. Enligt Socialstyrelsen får man in för få anmälningar gällande yngre barn. De har färre vuxenkontakter och upptäcks därför inte lika ofta. Studier visar att man inte anmäler i den utsträckning som man känner oro, trots att man är skyldig till det enligt lag, säger Paulina Gunnardo.
Det är därför som Maria och Paulina är så angelägna att nå ut med den här kunskapen och om vad som händer efter en orosanmälan, hur man går tillväga och vilken hjälp familjen och barnet kan få.
– Barn far illa och skulle kunna få hjälp om bara någon vuxen skulle reagera. Jag blev själv sexuellt utnyttjad av min pappa mellan 10-16 års ålder. Det fanns säkert en mängd tillfällen som någon lärare, kompis förälder eller mina släktingar hade kunnat undra hur jag egentligen hade det. Ingen ställde någonsin frågan förrän jag gick i gymnasiet och en skolsköterska upptäckte min utsatthet och hänvisade mig till skolkuratorn som ställde frågan om någon hemma inte var snäll mot mig. Då hade jag gått ned väldigt mycket i vikt och skolsköterskan ville att jag skulle komma och väga mig upprepade gånger.
Pappan erkände direkt för polisen
Maria svarade ja på skolkuratorns fråga och att det var hennes pappa. Pappan erkände direkt för polisen när de kom. Maria fick komma till ett jättefint familjehem och känner stor tacksamhet till skolkuratorn.
– De räddade livet på mig.
När Maria arbetade som socialsekreterare och hade samtal med barn brukade hon förklara att de var på ett ställe där det är okej att prata om jobbiga saker och fråga om någon där hemma hade slagit dem eller tagit dem på kroppen på ett ställe som inte känts bra.
– Man måste våga fråga, fråga igen och igen. Var tydlig och rakt på sak. Sedan måste du också visa att du står kvar och finns tillgänglig. Ett barn som är utsatt som jag var är redan i den värsta mardrömmen. Det finns ingen fråga som skulle vara värre än det.
Det är inte säkert att barnet berättar något första gången de får frågan, särskilt inte hos socialtjänsten. Man kan vara rädd för vad som kommer att hända och man kan också ha blivit hotad att inte berätta för någon. Barnet känner också en stor skam.
– Skammen är värst. Det är den som hindrar att berätta. Man kanske berättar något litet för att se hur mottagaren reagerar, säger Maria.
Paulina fortsätter:
– Vanligast är att berätta för en jämnårig kompis. Det kan vara en kompis föräldrar som får höra något först av alla. Därför är det så viktigt att alla vuxna som känner oro för ett barn vågar agera.
Många drar sig för att orosanmäla
Enligt Paulina är det många som drar sig för att orosanmäla.
– Man kanske inte tror att det är så alvarligt eller att ”Kalles” föräldrar som verkar så trevliga inte skulle kunna göra något sådant. Man kan känna en osäkerhet inför att anmäla och så blir det att man avvaktar i hopp om att det ska bli bättre. Det kan också låta hårt med ordet anmäla, man vill inte ”sätta dit” en annan vuxen, men det handlar om oro för ett barn och det är en väldigt låg tröskel när man tänker efter. Det är omtanke om barnet. Som privatperson kan man också vara anonym om man använder e-tjänsten eller ändrar till skyddat nummer när man ringer.
De professionella som har en skyldighet att anmäla kan också dra sig för att agera av rädsla för att till exempel stöta sig med en vårdnadshavare.
– Men lagen är tydlig, man är skyldig att genast anmäla vid misstanke om att barn far illa. Ofta saknas rutiner för det på arbetsplatsen och man behöver också ha bra stöd från sin chef och sina kollegor. Vi ser också att det finns ett kunskapsglapp när det gäller hur man gör när man anmäler. Många vet heller inte att de kan rådfråga socialtjänsten, säger Paulina.
– Varje gång det kommer ut en barnrättsstrateg i förskolorna så ökar orosanmälningarna. Det är jätteviktigt att prata om de här frågorna ute i verksamheterna. Och när skolan tar ett samlat grepp om alla med problematisk skolfrånvaro kan de fånga upp mycket, säger Maria.
Det här är vanliga tecken på utsatthet
Vanliga tecken på utsatthet kan vara huvudvärk, ont i magen, onormal trötthet, svårförklarade blåmärken, hunger. En del barn söker sig till extra mycket till vuxenkontakter. Det är också vanligt att barnet är mycket ute själv och inte vill gå hem eller i osunda miljöer vid tidpunkter då barn i den åldern borde vara hemma.
– Sådana beteenden och fysiskt och psykiskt mående borde väcka en fundering hos vuxna att något inte står rätt till. Barnen kan också vara oroliga, ängsliga, utåtagerande och arga eller ledsna. I skolan kan det till exempel vara att ett barn sitter och är orolig för om mamma har glömt plattan på eftersom hon har missbruksproblem. Många barn får ta alldeles för stort ansvar hemma, vilket riskerar att gå ut över tiden i skolan, med vänner, att inte få tillräckligt med sömn; alla områden i livet påverkas, säger Paulina.
Maria hörde en gång en jämförelse med en rostfläck på en bil. Börjar man knacka lite på ytan så kan det vara ett stort hål därunder. Det samma kan gälla ett barn som inte fungerar så bra i skolan och börjar man ställa frågor om vad som oroar barnet så kan det uppdagas flera barn i familjen som kan vara svårt utsatta.
Varje gång hon har hållit en föreläsning så hör det av sig 2-3 stycken som vittnar om liknande utsatthet i barndomen men som aldrig har vågat prata med någon om det.
– Har du en magkänsla att något inte riktigt står rätt till så är det oftast så. Socialtjänsten är till för att hjälpa och det finns mycket bra stöd att få. Blir det ingen insats så finns det också flera civilsamhälleliga insatser som kan vara ett tillräckligt gott stöd. Det är värt att tipsa om ifall man fortfarande känner oro, avslutar Maria Lundberg.
