GÄSTKRÖNIKA: Jag sitter på socialtjänstens kontor i det lilla samhället, jag vet att jag inte kan bo hos min mamma, hon dricker för mycket. Min utsatthet är så svår att den unga socialsekreteraren bitvis behöver hämta andan och titta bort, kanske för att orka. Orka ta in den verklighet denna 16-åriga tjej kommer från. Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp av min pappa, min mamma vet om det och kan eller vill inte skydda.
Jag bär skammen av utsattheten inuti mig. Jag talar inte med någon om det jag känner eller tänker. Jag önskar mig en mamma, en alldeles egen mamma.
Jag minns inte så mycket detaljer från det dagen, från den tiden. Hjärnan är finurlig, den verkar lägga alla svåra minnen i en filmbank som sedan spelas upp när som helst när jag är stressad, glad eller ledsen. Jag vet som vuxen och utbildad socionom att kroppen minns, den minns beröring som inte känns bra, kroppen minns reaktioner när hjärnan stängt ned känsel i brösten frö att överleva, men kroppen minns.
Jag sitter nu på socialkontoret med en känsla av svek, att jag är svikaren. Barn som inte blir älskade hatar inte sina föräldrar sägs det, de hatar sig själva. Jag var nog mest arg och besviken på kuratorn som hade skvallrat för Soc. Nu visste alla vad jag har varit med om. Pappa hade erkänt direkt för polisen, vi var två som nu hade berättat om den skamliga hemlighet jag hade tänkt ta med mig i graven.
Det finns bara ångest och oro
Jag sitter tyst, det finns inga tårar som rinner, det finns bara ångest och oro. Jag vill få vara ett vanligt barn, en helt vanlig flicka.
Jag vill som mina klasskompisar få följa med min mamma ned på stan, där hon kanske köper mig en ny tröja, säger att jag är fin, att hon är så glad att jag finns till. Men inget av det händer med min mamma.
Jag berättar för socialsekreteraren att jag har en familj jag vill bo hos, de kollar upp om det är möjligt och det visar sig att den familjen under en tid tänkt att de vill få vara med och hjälpa ett barn att få må bra.
Jag minns tydligt den där vårdagen när jag tillsammans med socialsekreteraren klev in i det hem som skulle bli en del av mitt liv, en stor del av min trygghet. Mina familjehemsföräldrar välkomnar mig och jag sträcker fram min hand som möter familjehemsmammans trygga handslag.
”Välkommen, så här bor vi.”
Vi går in i köket. Där finns ett köksbord uppdukat med kakor, bullar och det doftar så gott av nybryggt kaffe. Vi sätter oss vid bordet, jag andas in den trygga doften av ett hem. Jag ser mig lite blygt omkring i köket. I fönstret står det pelargoner på rad i små vita krukor, och tyget på gardinerna är det ett vackert blommönster som pryder hela tyget. Jag sitter mitt emot två vuxna personer som har bestämt sig för att de vill hjälpa ett barn, ett utsatt barn som jag är. Jag har fått en ny mamma och en pappa, ett familjehem.
Hon och jag ska ha en dag på stan
Ganska direkt händer det som jag så länge väntat på och som jag har fantiserat så mycket om. Min familjehemsmamma berättar att hon har tänkt att bara hon och jag ska ha en dag på stan. Vi kan ta en fika på stadens ena café, och sedan är det tänkt att jag ska få välja lite nya kläder.
Jag hade nog egentligen aldrig trott att det skulle hända, men nu är det dags.
Vi sätter oss i bilen, jag och familjehemsmamman. En dag bara för mig. Vi parkerar och går mot butiken med fina kläder. Jag minns att jag väljer en röd klänning med rosor på. Jag får sedan ett par svarta lackskor med en rosett i sammet på översidan av skon. Jag är så glad, tänk att jag nu har en egen mamma, där jag får vara det barn jag har önskat att få vara, en trygg unge.
Maria Lundberg
Socionom. Universitetsadjunkt på Mälardalens universitet, avd. socialt arbete.
Maria Lundbergs bok ”Du ska inte bära skammen för det som hänt”, Ordberoende förlag, finns nu som ljudbok.
