Cp-skadad – inte dum i huvudet

SERIE del 2 av 2: Funktionsnedsatt – bara på utsidan
Fördomar och att uppleva att ordet för ens funktionsnedsättning används som ett skällsord. Det är vardagsmat för 25-åriga Lovisa Fransson. Hon föddes med en cp-skada och möter ofta okunskap kring vad den innebär, till och med i vården. Genom att berätta om sitt liv hoppas hon att fler ska förstå att hon egentligen är som folk är mest.
Lovisa Franssons skador är fysiska

SERIE del 2 av 2: Funktionsnedsatt – bara på utsidan
Fördomar och att uppleva att ordet för ens funktionsnedsättning används som ett skällsord. Det är vardagsmat för 25-åriga Lovisa Fransson. Hon föddes med en cp-skada och möter ofta okunskap kring vad den innebär, till och med i vården. Genom att berätta om sitt liv hoppas hon att fler ska förstå att hon egentligen är som folk är mest.

Fördomar och att uppleva att ordet för ens funktionsnedsättning används som ett skällsord. Det är vardagsmat för 25-åriga Lovisa Fransson. Hon föddes med en cp-skada och möter ofta okunskap kring vad den innebär, till och med i vården. Genom att berätta om sitt liv hoppas hon att fler ska förstå att hon egentligen är som folk är mest.


När Lovisa Fransson föddes kom navelsträngen ut först. Hon drabbades av syrebrist och fick en cp-skada som följd.
– Jag var näst intill död. Tjugo minuter efter förlossningen var situationen fortfarande kritiskt, berättar hon. 
Läkarna sövde ner Lovisa och placerade henne i respirator för att överleva. Två veckor senare var läget stabilt och hon fick komma hem.
Familjen bestämde tidigt att de skulle leva som andra. Föräldrarna har alltid varit öppna med hennes tillstånd, stöttat, uppmuntrat och samtidigt ställt krav.  
– Jag upplever inte att jag har behandlats annorlunda hemma än mina bröder.
Att växa upp och leva med en cp-skada har inneburit svårigheter och hinder. Hon har många gånger behövt kämpa för att komma någonstans. I förskolan och grundskolan gick hon i vanlig skola och de sista åren på högstadiet var tuffa med kompisar som retades. Turligt nog har det alltid funnits några som stöttat och stått Lovisa nära. De finns med än idag.
– Som tonåring fick jag två äldre damer som assistenter, vilket inte var så kul. Mitt funktionshinder blev så påtagligt. Det hade förmodligen varit bättre om de hade varit i min egen ålder.
Senare sökte hon till Riksgymnasiet för Rörelsehindrade i Kristianstad. Hon kom in, men kände ett starkt motstånd till att gå där. Föräldrarna hade mer eller mindre tvingat henne, hon kände ingen och var långt hemifrån. Det var tufft, och i början längtade hon hem. Idag är hon glad att hon gick kvar alla fyra åren.
Hon har under hela sin uppväxt kämpat med arbetsterapeuter och sjukgymnaster för att lära sig saker.
– Jag fick träna i sex år för att kunna gå utan rullator.
Skadorna är fysiska, men många har fördomar och behandlar henne som mindre vetande. Hon stöter ofta på okunskap om vad hennes funktionshinder egentligen innebär.
– En del tror att man är dum i huvudet bara för att man har en cp-skada. Till och med inom vården, säger hon upprört.
Lovisa berättar om den gången hon träffade en läkare för att få ett intyg till Försäkringskassan om sin skada. Hennes mamma var med för att hjälpa till med praktiska saker som att ta av och på jackan. Läkaren vände sig enbart till mamman tills hon markerade att Lovisa minsann kunde tala för sig själv. Innan de skulle gå bad läkaren om legitimation.
– När jag visade upp mitt körkort sa han förvånat: ”Oj, har du körkort. Då är det ju inget fel på ditt intellekt”.
Lovisa var vid det tillfället över 20 år, och det var inte första gången som hon råkade ut för att man talade över huvudet på henne.
– Folk menar ju inte att vara taskiga, men det känns inte så roligt när jag är i affären och personalen vänder sig till min assistent i stället för direkt till mig. Jag tycker att man ska bemöta alla med respekt.
Lovisa har assistentstöd sju timmar per dag. Hon har problem med att använda höger hand och blir fort trött. Det gör att hon behöver hjälp med matlagning, städning och påklädning.
– Ibland kan det vara påfrestande att alltid ha människor omkring sig och att behöva lämna ut sig själv.Hon hade självklart hellre velat ha ett liv utan assistenter, men det skulle inte gå. Det tyckte däremot Växjö kommun, där hon bor. När hon flyttade hemifrån var hon tvunget att ta en jättestrid för att få igenom rätten till personlig assisten. 
– Jag tror att alla svårigheter har gjort mig starkare. Nu förstår jag ju mer än när jag var liten och har lärt mig att se vad jag kan i stället för att tänka på vad jag inte klarar av.
Föreläsningsturnén tillsammans med Bobe Rahro har precis avslutas och Lovisa har fått mersmak och hoppas på att i framtiden kunna fortsätta med mer av den här typen av jobb.

Text: Åsa Larsson

Related posts