Han utgår ifrån att uppförandet inte kommer från personen själv, utan alltid uppstår i samspel mellan personen och dess omgivning.
Vanligtvis definieras problemskapande beteende utifrån själva beteendet. Därför har de flesta metoder kring detta fokus på att ändra beteendet. Psykologen Bo Hejlskov har ett annat synsätt. Han utgår ifrån att uppförandet inte kommer från personen själv, utan alltid uppstår i samspel mellan personen och dess omgivning. Omtanke har pratat med Bo Hejlskov om lågaffektivt bemötande – en framgångsrik metod för att hantera problemskapande beteenden.
För att göra det begripligt pratar Bo Hejlskov om detta som konflikter. Antag att vårdtagaren på ett demensboende plötsligt får för sig att denne ska ta på sig sin jacka och gå därifrån. För personalen uppstår då ett problem och de säger att personen ska stanna. Då är problemet för personalen löst, men för personen som vill gå är det inte löst – tvärt om – den upplever att den blir inlåst och kan reagera genom att fara ut på något sätt.
– Att i det läget visa aggressivitet och till exempel börja slå mot personalen är ett sätt att visa att ”du ska inte komma nära mig”.
– Lösningen blir att vi måste förhålla oss till den andres problem i stället för till våra egna. Metodmässigt innebär det att vi måste backa i situationen. Ett lågaffektivt bemötande handlar om att hitta lösningar som fungerar för båda, så att båda parter blir nöjda, säger Bo Hejlskov.
I fallet med personen som vill lämna sitt demensboende kan den bästa möjligheten vara att gå denne till mötes och följa med. Sannolikt glömmer han eller hon ganska snart vart den är på väg och då är det bara att vända tillbaka igen. Så är problemet löst på ett sätt där båda parter blir tillfreds.
– Det är viktigt att förstå att det inte handlar om att man ska ge sig. När vi ger oss rör det sig om att vi är inne i en situation som vi inte kan hantera. Vi får bara ge oss i situationer där det fungerar, inte för att vi är mesiga, då blir det en osäker situation för den man jobbar med. Det ska vara planerat och man ska vara tydlig, till exempel säga ”Då gör vi så här i stället”. Och det måste vara en proaktiv lösning, om det beror på att personalen är rädda får vi ett så kallat ”tassande”, och det är aldrig bra, säger Bo Hejlskov.
Lågaffektivt bemötande går att använda i de flesta situationer där det finns ett problemskapande beteende. I allt från mycket våldsamma fall som det kan vara inom LSS och kriminalvård, till ett barn som trilskas i skolan.
När Bo Hejlskov började utveckla metoden var det i samband med aggressiva personer.
– När jag började som psykolog var jag 34 år, och jag blev överraskad över graden av våld mot en del brukare och hur moraliserande de som arbetade med aggressiva personer var. Jag har vuxit upp i en miljö med humanistisk grundsyn som handlar om hur man ska bete sig mot andra människor och att man ska ta hand om den som är svag, så jag blev lite förvånad, säger han och ler.
Bo Hejlskov menar att arbeta lågaffektivt handlar om en grundsyn för hur du ser på människan som utgår från ett humanistiskt tankesätt. Utifrån sina erfarenheter uppskattar han att ungefär hälften av personalen som arbetar med personer med problematiska beteenden har en humanistisk grundsyn, och den andra hälften har den inte.
– Det är den personal som saknar det humanistiska synsättet som vi får jobba med mest och försöka få dem att ändra sin uppfattning. Det handlar bland annat om att vi är noga med vilka ledord vi använder och hur vi tänker om dem vi arbetar med. En del personal förstår bara jag förklarar hur det fungerar, men andra måste få uppleva det i praktiken och känna hur det känns i kroppen innan de inser hur effektiv metoden är.
Vi behöver ändra vårt tankesätt från att tro att personen gör det med flit, till att vi tänker att denne gör sitt bästa.
– Om vi tror att det är med flit blir vi inte så intresserade av att veta varför det inte lyckas. Tendensen att använda empatin blir då också mindre och vi ogillar personen mer och mer och empatin blir mindre och mindre. Det blir en ond cirkel.
När vi i stället utgår ifrån att personen gör sitt bästa måste vi ta reda på varför personen inte lyckades. Genom att gå in i den tanken börjar vi i stället att använda empati för att beräkna avsikter och handlingar.
– Vi behöver vara i de goda cirklarna för att kunna hantera detta rätt. Men det finns några faktorer som ställer till det. En av dessa faktorer är stress.
Den amerikanska psykologen Ana Gantman har upptäckt att vi har två system i hjärnan när vi bedömer andra personers beteenden. Det ena kallas konkret system, vi försöker fundera ut varför en person agerar på ett visst sätt för att kunna förutse vad som kommer hända. Det andra systemet är ”the moral pop-out effekt”. Vi tänker på om det är rätt eller fel. Det är en överlevnadsmekanik och är en snabbare tanke än den konkreta.
Evolutionärt är det smart att göra snabba bedömningar, och det är bättre för överlevnaden att göra överdrivet många negativa bedömningar än tvärtom.
– Denna fiffiga överlevnadsmekanism har, om man tänker efter, en dömande effekt. För att vara kvar i den humanistiska tanken att alla uppför sig efter sin bästa förmåga måste du undertrycka den moraliska pop-upp effekten.
Slutsatsen blir att det är svårare att jobba med lågaffektivt bemötande om vi är stressade eftersom vi då har en större benägenhet att vara dömande i våra tankar.
Utöver att arbeta med grundsynen arbetar även Bo Hejlskov med en hanteringsmetod. Hur gör vi i situationer när folk kastar möbler och skriker?
Ett vanligt sätt att hantera en våldsam person är att brotta ned och hålla fast den tills hjälp anländer. Enligt Bo Hejlskov är den metoden ineffektiv och innebär också risker, både för personalen och personen som de håller fast.
– I en klassisk fasthållning skadas 17-18 procent. Skadorna uppstår både på personalsidan och brukarsidan. Det förekommer till och med dödsfall i fasthållningar, ungefär ett om året i Sverige, säger han.
Den brittiska psykologen Andy McDonell har utvecklat en metod som fungerar på de som är mest våldsamma. Grundtanken är att arbeta effektivt, för att förkorta situationen, men det får varken vara skadligt eller göra ont.
Om en person till exempel håller fast en personal i håret gör det ont och den blir väldigt låst.
– Då kan vi jobba med reflexer, förklarar Bo Hejlskov. I det här fallet kan någon annan överraska personen genom att skrämma den så att den lossar greppet. Vi släpper automatiskt om vi blir förskräckta.
För att få en person som biter sig fast att släppa är användning av amningsreflexen ett bra sätt. Bo Hejlskov visar på sig själv genom att stryka lät över kinden med handen, ett mycket mjuk förfarande.
– Då öppnar de helt enkelt munnen och lossar bettet.
Det finns även fysiska metoder som kan stoppa dem, så kallad fysisk avledning. Om en person till exempel slår kan det vara svårt att hindra slaget genom att ta tag i den och hålla emot.
– När man håller emot är man inte stark. Då är det är bättre att i stället ta tag i armen och följa med i slaget. Genom bara en liten rörelse kan man styra undan så att den inte träffar sitt mål.
Lågaffektivt bemötande utgår från tre principer: ansvarsprincipen, kontrollprincipen och principen om affektsmitta.
Ansvarsprincipen innebär att den som tar ansvar kan påverka. Det innebär att i arbetet med människor med problemskapande beteende måste vi bestämma oss för att om något går fel är det vårt fel, aldrig brukarens.
– Den som tror att den andre gör det med flit och gör den till ansvarig blir maktlös. Det är vi som ska skapa situationer som löser problemet, det är vårt jobb och det har vi betalt för. Om vi tror att vi gör det gör den andre sitt bästa.
– Det här är basen i något vi kallar för ”Synvändan”. När man upptäcker att personen gör sitt bästa.
Kontrollprincipen innebär att vi måste ha kontroll över oss själva för att kunna lämna över den till någon annan. Ofta är vi rädda för att tappa kontrollen i situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder, och vi försöker ta kontroll, vilket inte alltför sällan sker med dominans, disciplin eller krafttag.
Men personen kan bara göra vad som förväntas om den känner att den har självkontroll.
– Målet är alltså inte att vi ska ta över kontrollen, utan att den andre personen ska behålla sin självkontroll.
Grunden i lågaffektivt bemötande utgår ifrån att känslor smittar, så kallad affektsmitta. Vi kommer in i situationen och blir en del i den och det måste vi förhålla oss till. Personer med problemskapande beteende bär ofta på starka känslor, så när vi har med dem att göra ska vi undvika att själva ha starka känslor. Det förstärker bara det beteende som man vill undvika.
Det gäller också om du är stressad när du bryter in. Då är det stor risk att du även stressar den du jobbar med.
– Vi ska i stället försöka smitta situationen med lugn. Det kan du göra genom att uppträda lugnt, säger Bo Hejlskov.
Du kan också gå ur affektsmittan genom att vända sidan till. Då får inte affekten näring.
William James beskrev på 1880-talet att ibland kommer känslan utifrån. Det är inte så att vi skrattar för att vi är glada alla gånger, utan vi skrattar för att någon annan skrattar och då blir vi glada.
– Genom att ignorera den andre kan du stänga ute affektsmittan. Men det blir också avvisande och då kör smärtcentra igång i hjärnan. I stället för att vägra kan vi göra något trevligt avledande, det är ett kraftfullt verktyg för att få bort affekten. Vi jobbar mycket med glimten i ögat, som är ett mycket bra sätt. När man skrattar blir man av med affekt och blir helt enkelt av med spänningen.
När Bo Hejlskov inte skriver böcker eller föreläser forskar han och jobbar med att utbilda personalgrupper som arbetar med människor med särskilda behov. I den senaste boken som heter Hantera, utvärdera och förändra skriver han om hur man kan arbeta vidare med problemskapande beteende, så att det inte uppstår igen.
– Jag menar att vi först måste hantera det som händer, vilket vi gör genom ett lågaffektivt bemötande. Därefter ska vi utvärdera och ta reda på varför det hände – det gör man med olika kartläggningsmodeller. Till sist ska vi förändra så att det inte uppstår igen, säger han innan vi avslutar intervjun.
