De berättar om hur våldet har påverkat dem, vad för stöd de har fått – eller inte fått – och vad de önskar att någon hade gjort för att hjälpa dem.
Till följd av corona-pandemin larmar många, bland annat kvinnojourer och socialsekreterare, om ökat våld i hemmet. Barnens egna perspektiv och berättelser saknas oftast i diskussionen. I rapporten ”Jag tyckte jag bodde i helvetet” lyfter Maskrosbarn ungdomarnas egna upplevelser.
Rapporten är baserad på enkätfrågor som 112 ungdomar inom Maskrosbarns stödverksamhet svarat på samt djupintervjuer med nio ungdomar. Alla tillfrågade har minst en förälder som har ett missbruk och/eller mår psykiskt dåligt.
Samma dag som rapporten släpptes lämnades den över till jämställdhetsministern Åsa Lindhagen vid ett möte.
– 81 procent av ungdomarna i rapporten har blivit utsatta för psykiskt våld av en förälder eller vuxen de bor med. De lyfter hur svårt det är att beskriva det psykiska våldet men att det gör precis lika ont som det fysiska våldet, fast på insidan.
– 29 procent av ungdomarna i rapporten har blivit utsatta för sexuellt våld av en förälder eller vuxen de bor med. De berättar att det sexuella våldet är allra svårast att prata om och att gränserna för vad som faktiskt är sexuellt våld är mycket otydligare än vid det fysiska våldet.
– 64 procent av ungdomarna i rapporten har blivit utsatta för fysiskt våld av en förälder eller vuxen de bor med. De beskriver slag, sparkar, knuffar, stryptag, att bli upptryckt mot väggen, att bli dragen i håret och att få saker kastade på sig.
– Närmare 2/3 av ungdomarna i rapporten har berättat om våldet för en vuxen. De vittnar om hur samhället sviker dem genom att inte agera när de berättar om vad de utsatts för samt upplevelsen av att våldet måste lämna synliga spår för att tas på allvar. Det blir ett dubbelt svek, då vi ber dem berätta men inte agerar när de väl gör det.
Ur rapporten:
– 71 procent av ungdomarna svarar att de har blivit utsatta för försummelse av sin förälder. Det kan handla om att de inte får sina mer praktiska grundläggande behov tillgodosedda, till exempel att det inte finns någon tillgång till mat eller att föräldern inte inkluderar dem i måltider. Ungdomarna beskriver att de har fått ta väldigt mycket ansvar i hemmet. Det kan handla om det rent praktiska kring familjen; att de själva får sköta hela hushållet, ta hand om sina syskon, ta ansvar för familjens ekonomi etc.
En annan aspekt av försummelse, som återkommer i ungdomarnas berättelser är beskrivningar av att de inte får någon kärlek, omtanke eller rent känslomässigt stöd från sin förälder. De beskriver att de får klara sig själva och att de inte kan räkna med att föräldern kommer att finnas där för dem om de behöver något.
”Men när vi är själva då är det inte ens en tanke på att vi ska äta utan hon kan äta själv och så finns det ingenting som jag ens kan laga och jag har ingen möjlighet att ens ta mig till affären. Det är väldigt mycket såhär att jag får sköta mig själv då och jag har inte riktigt resurserna att kunna göra det själv heller.”
– 21 procent av ungdomarna svarar att de har varit utsatta för hedersrelaterat våld under sin uppväxt.
Återkommande i ungdomarnas berättelser är att det har tagit tid för dem att förstå att det våld de utsatts för inte är något som pågår i alla familjer, att det inte är normalt och så som det ska vara. De uttrycker att de, eftersom de bara hade sina egna familjer och sin egen uppväxtmiljö att referera till, inte hade något att jämföra med. Om föräldern konstant beter sig på ett visst sätt så blir det för ungdomarna det normala, det vanliga.
Barnkonventionen blev lag den 1 januari i år och i artikel 19, som handlar just om våldsutsatthet, är det tydligt att alla former av våld strider mot barns rättigheter. Trots detta finns det idag ett otroligt begränsat skydd för dessa barn.
Förslag till förändring
Rapporten innehåller förändringsförslag till politiker, beslutsfattare och allmänhet.
