Hon är tullare, poddare och den första kvinnliga ordföranden i Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.
I snart 40 år Jessica Vikberg, 58, tagit kampen mot drogerna.
– Vi har ett grymt inflöde över Sveriges gränser, säger hon.
Jessica Vikberg har en lång kappa och en stor halsduk på sig. Det behövs i dag, denna snötäckta förmiddag i januari. Vinden som drar in från havet, längs älven och in över centrala Göteborg, där Jessica Vikberg har sitt kontor, är isande på ett sätt som den bara blir vid kusten. Kylan biter i kinderna.
Jessica Vikberg har arbetat inom underrättelseverksamhet och samverkan med andra myndigheter på Tullverket i mer än 30 år och är nu sedan ett antal år tillbaka tjänstledigt för att ägna sig åt arbetet som ordförande i Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS.
Vid sidan om det uppdraget driver hon Narkopodden, som enligt den egna beskrivningen ”går på djupet i frågor som rör droger, kriminalitet och beroende”. Bland de senaste gästerna som intervjuats finns Ali, som langade amfetamin i många år och numera hjälper andra ur drogberoende och kriminalitet, och Olivia, som växte upp med en missbrukande pappa och som startat Trygga Barnen som ger stöd till barn och unga med anhöriga med missbruk eller psykisk ohälsa.
Podden närmar sig hundra avsnitt och belönades nyligen med svenska Carnegie-institutets journalistpris för att i ”fyra års tid gett en röst åt människor med olika perspektiv på narkotikafrågan”.
Tullare i själ och hjärta
– Tullare i själ och hjärta, svarar Jessica på frågan om varför hon inte säger upp sig från anställningen på tullen.
Om hon ställer sig på kajen vid Stenpiren, ett stenkast från kontoret, ser hon Danmarks- och Tysklandsterminalerna. På en av färjorna som lägger till där förde nio personer i oktober 2022 in 39 kilo amfetamin och 13 kilo hasch. Narkotikan kom från flera olika europeiska länder, framför allt Nederländerna, fördes till Tyskland och lastades ombord på Kielfärjan. Därefter placerades den ut i olika skogsområden i Västsverige. Två av de nio personer som åtalades var anställda på rederiet. Mycket tyder på att liknande resor genomförts tidigare och att stora mängder narkotika därmed hade hanterats.
På andra sidan älven, längre ut mot öppet hav, ligger Skandiahamnen, där Jessica gjorde sitt första år som nyutbildad tullare i mitten av 80-talet. Det är Sveriges största hamn för containertrafik – och att narkotika kommer in där är välkänt hos myndigheterna. Men av de containrar som fraktas över världshaven görs kontroller endast på mellan en och två procent, enligt internationella tullorganisationen WCO och FN:s organ mot internationellt organiserad brottslighet, UNODC, som driver ett gemensamt projekt för kontroller av containrar.
Bildades en hamnallians
Den 24 januari i år bildades en hamnallians i EU med syftet att stoppa inflödet av narkotika. Tanken är att både hamnar och myndigheter ska kunna utbyta information och erfarenheter, om allt från säkerhetssystem till hur man hanterar hot och korruption. EU kommissionens Ylva Johansson är en initiativtagarna till alliansen. Hon uppger i en artikel från TT att hälften av alla mord i EU är relaterade till handel och smuggling av droger.
För att ha en chans att stoppa delar av inflödet är svenska tullen beroende av tips.
Det var ett sådant som ledde till att en mycket stor mängd droger kunde beslagtas utanför Göteborg i december förra året. Efter initierade uppgifter gjorde Tullverket och Kustbevakningen en kontroll av ett fartyg från Sydamerika som lagt till och som hade Polen som slutdestination. Dykare undersökte båten och hittade narkotika på skrovet under vattenlinjen.
Andra leveranser sker på vägarna eller via luften. Tillvägagångssätten varierar från år till år. Under pandemin kom stora partier med lastbil och andra perioder har omfattande mängder förts in via kurirer med västafrikanskt ursprung. På Landvetter flygplats görs tillslag av narkotika varje dag.
Hon har sett det mesta
Jessica har sett det mesta. Vissa händelser och personer har berört henne mer än andra. Som den man som stoppades med heroin på sig på Landvetter flygplats. Mannen hade ett skadat öga och skulle använda pengarna från smugglingen till en operation.
Eller som när hon deltog i en husrannsakan som polisen genomförde i en lägenhet i Göteborg hos en person som importerat stora mängder cannabis.
– Det sitter folk i soffan och de är så löjligt påtända att de bara fnissar. Allt är kul. Och så är det en bebis som kryper omkring på golvet.
Vissa tar med sig sina barn när de smugglar narkotika för att se oskyldiga ut och minska risken att bli stoppade. För några år sedan flög en mamma med västafrikanskt ursprung från Nederländerna till Göteborg med magen full av kapslar. Hon greps på flygplatsen sent på kvällen och blev senare häktad. Hennes lilla dotter omhändertogs av socialtjänsten och placerades på ett jourboende.
– Jag tänker på de här barnen. Du får inte utsätta dina barn för det här, hur fattig du än är, hur tvingad du än är eller varför du än gör det här. Vilket trauma. De kanske behövde pengarna, men det kan inte vara värt det, säger Jessica.
Barnet utsätts för ett brott
Just att se barn dras in, påverkar henne speciellt. Dessutom innebär det att barnet utsätts för ett brott. FN:s barnkonvention är lag i Sverige och enligt artikel 33 ska barn skyddas från olaglig användning av narkotika.
– Barnens bästa måste komma först.
”Låt aldrig den vuxnas önskan och behov gå före barnens rätt till en trygg uppväxt”, skriver Jessica i en debattartikel i Dagens Arena där hon argumenterar för att föräldrar med beroendeproblematik ska uppvisa negativa drogtester för att få ha kontakt med sina barn i de fall som barnen är placerade av socialtjänsten.
Som ordförande i RNS ingår det i uppdraget att väcka debatt och att driva kampen mot narkotika. Förbundet är för en restriktiv narkotikapolitik och arbetar förebyggande på skolor. Målet är ett drogfritt samhälle. På vägen dit ska det finnas narkotikafria sammanhang, där var och en har möjlighet att ta ansvar och göra skillnad. Jessica kallar det för drogkurage – och vill se mer av det. Framför allt hos offentliga personer och inom media, där det skämtas om droger och baksidorna sällan visas, men också hos privatpersoner. En rektor kan säkerställa att det inte förekommer narkotika på skolan, en förälder kan jobba för att hemmet, bostadsområdet eller lokalsamhället är fritt från droger.
Motståndet väcktes genom information
– Man får väga sina ord på guldvåg. Oavsett om man är förälder, lärare, journalist eller programledare. Jag tycker inte att man måste vara polis eller tullare för att jobba mot narkotika, man kan ta ställning och agera ändå.
Det var genom utbildning och information som Jessicas eget motstånd väcktes. Uppväxt i ett medelklassområdet i Kungälv, norr om Göteborg, var narkotika illa ansett. Skolan på 80-talet jobbade med ANT-undervisning (undervisning av alkohol, narkotika och tobak) och den gav henne argument.
– De jag umgicks med var väldigt anti hasch och vi hade bra undervisning i skolan. Jag har aldrig velat testa, det har aldrig lockat mig.
I sin dagbok från högstadiet har hon i efterhand sett att hon skrev: ”Hasch – vilken skitdrog”.
När Jessica började på tullen som 20-åring stärktes övertygelsen. Inte minst på grund av de tragiska människoöden som hon bevittnade.
Jessica räds inte att säga ifrån eller att ifrågasätta. Flera är de gånger som hon spanat på människor på sin lediga tid, tipsat vakter om en skum person, antecknat registreringsnummer och ringt polisen, gått fram till människor på stan när hon sett narkotikahandel och konfronterat säljare och jagat ungdomar.
– Om de är riktigt unga tänker jag att jag planterar ett litet frö, kanske.
Utsätter sig inte för onödig fara
Hon utsätter inte sig själv för onödig fara, säger hon. Men så har det inte alltid varit. I början av sin karriär gav hon en arg blick till en man i ett köpcentrum i Göteborg som reagerade med att springa efter henne. Mannen var misstänkt för ett brutalt mord och Jessica blev livrädd.
Som ung ”wallraffade” hon tillsammans med sina barns pappa, som var polis. Utklädda till heroinister, blodiga och smutsiga, besökte de några av Europas öppna drogscener. I Christiania blev de avslöjade när de trotsade fotoförbudet och tog kort – och var tvungna att fly därifrån.
De inre bilderna därifrån, och från Amsterdam och Zürich, finns kvar fortfarande. I Danmark försökte en pappa krångla ned sitt lilla barn i en Babybjörn samtidigt som han hade en joint i munnen.
Värst var området runt den nedlagda tågstationen Letten i Zürich som fungerade som ett tillhåll för missbrukare och langare under flera år innan den stängdes efter en polisaktion 1995. Människor från olika länder förde in varor och makten skiftade mellan säljarna. Jessica bevittnade mitt i misären hur en mamma gick och letade efter sitt barn.
– Det var helt fruktansvärt. Vissa hade svårt att injicera på grund av förhårdnader. Det var bara skinn och ben på människor. Langarna sålde färdig, upplöst heroin på skedar.
Kontroversiell fråga
Frågan om fria sprutbyten är kontroversiell. Jessica har svårt att se logiken hos förespråkarna. I Schweiz besökte hon ett injektionsrum, där missbrukarna försågs med speglar och rena kanyler och där personal satt och övervakade så att inga överdoser skedde.
– Hur kan man tillåta människor att förstöra sig? En del säger att det är människovänligt. För mig är det cyniskt.
Arbetet för att narkotikan ska försvinna från Sverige sker i motvind. Inte bara för att enorma mängder droger förs in i landet och att narkotika blivit allt mer tillgängligt, utan också för att en attitydförändring skett med ökad drogliberalisering.
– Dagens ungdomar är mer tillåtande när det gäller cannabis, de är mer globala. De har varit mer ute och rest och de har mycket mer internetnärvaro.
Att ungdomar är mer positiva gör Jessica orolig eftersom det är de så småningom kommer att sitta på maktpositionerna. Men det ligger inte för Jessica att vara negativ. Så länge hon vet att hon gjort vad hon kunnat, så kommer hon att känna sig nöjd. Som nu, till exempel, att ta debatten för att förhindra att Sverige går i samma fotspår som Tyskland, som överväger att legalisera cannabis.
Text: Maria Hellström
