I augusti kom Karin Larssons bok ”Sexuellt våld – bemötande, stöd och behandling” ut. En handbok om våldets olika uttryck, konsekvenser och vilka behandlingsmetoder som finns. Karin är socionom, legitimerad psykoterapeut och handledare och har många års erfarenhet av att arbeta med våldsutsatta och ville skriva en sammanfattning av sina erfarenheter och lärdomar genom åren.
– För mig har det varit viktigt att belysa den utsatta personens olika sätt att reagera på trauma, hur symptom kan yttra sig och vilken adekvat behandling som kan erbjudas samt hur vi bemöter den våldsutsatta, utifrån traumamedvetenhet, förklarar hon.
Boken riktar sig till yrkesverksamma inom till exempel socialtjänst, vård och omsorg, men kan läsas av alla som möter människor i sitt arbete.
– Jag har försökt skriva boken så att den är lättillgänglig och övergripande. Boken ska man också kunna ta fram och slå i om man behöver, säger hon.
Karin växte upp i Småland och hade tidigt ett samhällsintresse. Hon var engagerad i föreningar och organisationer som Svenska Freds. Intresset för demokratifrågor och mänskliga rättigheter ledde till att hon sökte till Röda Korsets folkhögskola i Mariefred, som inkluderade fältstudier och projektarbete i Guatemala.
Sedan läste hon till socionom i Stockholm och blev klar 2008. Strax därefter ville hon fördjupa sig i den psykologiska delen och påbörjade sin utbildning till psykoterapeut på Karolinska Institutet i Stockholm.
Våld har varit som en röd tråd
Våld har varit en röd tråd genom hela Karins yrkesbana.
– Mina grundvärderingar bygger på ett intresse för demokrati- och jämställdhetsfrågor. Våld är ju en kränkning av allt det.
Hon arbetade i flera år på Kriscentrum för kvinnor och barn i Stockholm. De hade då ett skyddat boende och en öppen samtalsmottagning där Karin arbetade med att ge stöd till kvinnorna på olika sätt. Sedan arbetade hon i ett relationsvåldsteam där hon träffade både våldsutövare och våldsutsatta för behandlande samtal.
– Att även få träffa och arbeta behandlande med dem som utövade våld kändes som en viktig del i arbetet med att också förebygga och få våldet att upphöra, vilket jag upplevde som givande.
I sex år arbetade Karin sedan på akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm, dit utsatta personer oavsett könsidentitet kommer antingen med polis eller på egen hand och övergreppet ska ha skett inom den senaste månaden.
– Det är så klart en speciell arbetsplats och det är tungt att möta nya berättelser om våld hela tiden. Men det var mycket som var meningsfullt och värdefullt också och det var det som var övervägande. Det finns finns mycket hoppfullt också, trots det extrema, jag satt ofta med en person framför mig en med massa styrka och resurser, där jag får en chans att stödja till att skapa en förändring. Det är den största delen.
Det saknas kunskap om sexuellt våld
Efter alla år i yrket kände hon att det fortfarande saknas förståelse och kunskap kring sexuellt våld.
– Föreställningarna om sexuellt våld gör det svårt för oss, oavsett om vi arbetar inom vården eller inte. Många är osäkra på vad definitionen av sexuellt våld är. Det kan finnas en rädsla för att skada eller göra fel om vi tar upp frågan. Om man får svar på sina frågor, vad ska man då göra med svaret? Vi behöver prata mer om det här. Alla människor.
Än idag är den vanligaste bilden av sexuellt våld att en kvinna blir överfallen och våldtagen av en främmande man i en mörk park.
– Den här bilden har både yrkesverksamma och andra, för det är den bilden man oftast ser i media. Och tanken hos läsaren är inte sällan funderingar kring hur man själv skulle reagera om man blev våldtagen. Skulle vi och hur skulle vi göra motstånd och hur skulle vi må efteråt? Men så ser inte verkligheten ut. De flesta övergrepp sker av en bekant, en partner eller en tidigare partner, vän eller släkting.
De flesta som blir utsatta av sexuellt våld väljer att varken polisanmäla eller söka hjälp. Orsakerna är flera tror Karin.
– En orsak är att man inte känner sig trodd, då det rapporterats om många friande domar i media. Kvinnor tänker att det inte är någon idé eftersom förövarna inte döms. En annan orsak är att man känner skuld och skam och vågar inte anmäla. Personer utsatta för sexuellt våld kan gå en lång tid utan att berätta vad de varit utsatta för och sen kommer det fram när hen söker vård för något annat. Det kan också handla om att man inte riktigt kunnat definiera begreppet om vad sexuellt våld innebär.
Övergrepp kan också handla om tvång
Karin vill betona att det inte heller behöver förekomma våld eller hot. Att våldet inte är själva definitionen.
– Övergrepp kan till exempel bestå av att ofrivilligt genomföra, pressas eller övertalas att till exempel utöva olika sexuella praktiker, se på när någon annan utför dessa, tvingas se på porr eller beröra sig själv på ett sätt som inte känns bra. I en nära relation kan definitionen bli riktigt svår för att det sexuella våldet kan ingå som en strategi för den utsatta att lugna och vara medgörlig, för att undvika en eskalering till fysiskt våld, förklarar Karin.
En annan viktig aspekt, menar Karin, är hur de yrkesverksamma påverkas av att möta de utsatta personerna, hur de mår över tid av att arbeta med våld. Det tar hon också upp i sin bok.
– Det som i första hand är viktigt är att vi förstår att vi kommer att påverka. Det handlar inte om att vi är dåliga på jobbet, svaga eller att att vi inte passar att jobba med det här. Men vi tar empatiskt och öppet del av svåra, smärtsamma berättelser och det är omöjligt att inte bli påverkad. Men om vi accepterar att vi påverkas, desto mer medvetna blir vi och kan då lyfta upp det med kollegor. Det är väldigt viktigt med en medveten organisation och arbetsplats. Precis som våra klienter, får inte vi heller lämnas ensamma med våra tankar och känslor. Det bör finnas ett forum där man kan lyfta viktiga reflektioner i jobbet, förklarar Karin.
Påfyllning av kunskap ger kraft
Visst känner hon ibland hopplöshet över allt lidande. Hon berättar att påfyllning av kunskap är något som ger henne kraft.
– Jag har många gånger känt både vanmakt och ilska, och det är det jag menar när jag säger att det är så viktigt att dela med sig av känslorna till andra. Men jag känner också hopp ofta, och jag älskar att lära mig nytt. Jag blir verkligen stärkt av kunskap och har vidareutbildat mig inom sexologi till exempel.
Karin säger att man överlag behöver få fler verktyg för att prata om sexualhälsa, att de samtalen borde ingå i alla möten när man arbetar med människor inom vård och omsorg.
– Det finns brister i de här frågorna, många tycker fortfarande att det inte är bekvämt att ställa frågor som handlar om sex. Vi behöver känna oss trygga i att prata om de här frågorna, som är en så stor del i människors liv.
Hälften av ungdomarna hade erfarenheter av våld
Enligt en studie från BRÅ, 2021 och i en ny avhandling på Linnéuniversitetet, svarade hälften av ungdomarna att de hade erfarenhet av sexuellt våld.
– Berättelser om våld kommer sällan spontant. Men de flesta i undersökningen sa att de känner sig positivt inställda till frågor om normer, samtycket, relationer och vad som räknas som våld. Det framkom att även om man inte berättar om det man varit med om så hade frågorna i sig satt igång tankar. Frågorna har också funktionen att hjälpa till att definiera våld, menar Karin.
Sedan sju år tillbaka har hon en egen mottagning på Södermalm i Stockholm där hon möter klienter, både på plats och digitalt, med olika typer av problem.
– Jag arbetar inte bara med våld längre utan fler skilda områden, som till exempel parterapi. Den här variationen gör att jag på ett sätt tar hand om mig själv. Jag har också förmånen att ha flexibla arbetstider på en plats där jag trivs och ägnar mer tid numera åt familjen och djuren, berättar hon.
Karin vill i framtiden fortsätta att utbilda sig i behandlingsmetoder som är hjälpsamma, samt att handleda och utbilda andra.
– Jag vill vara med och höja kunskapsnivån för att flera ska få hjälp. Och det viktigaste av allt; jag vill förmedla att det går att få hjälp. Att man genom rätt stöd och behandling kan må bra igen, hitta tillbaka till livet och ha goda relationer. Det är det som driver mig framåt, att se hopp och förändring. Vi människor behöver varandra, vi behöver det mänskliga mötet och en samhörighet. För mig är det viktigt att man lyssnar empatiskt och nyfiket till vad en människa berättar och behöver.
