JULKRÖNIKA: På Socialstyrelsens hemsida ser vi att det År 2022 var 26 500 barn och unga som någon gång under året en heldygnsinsats. Den vanligaste placeringsformen var familjehem. 72 procent av alla placeringar var familjehemsplaceringar.
Jag är själv ett placerat barn, fast nu vuxen. Jag vet hur det känns att hastigt behöva lämna det hem som varit mitt, det var min räddning. Jag hade inte överlevet i min hemmiljö. Socialtjänstens insats att familjehemsplacera mig var ett klokt beslut, som egentligen skulle skett långt tidigare, men jag blev inte upptäckt. Jag var ett tyst barn, jag bar skammen av att vara utsatt för sexuella övergrepp av min pappa tyst så tyst. Jag var hotad att bli tagen av polis om jag berättade något, och pappa var tydlig med att min kropp som svarade på beröring njöt av övergreppen.
Jag visste att det var fel att göra såhär mot ett barn. Hela min kropp visste det. Det mörker som hade etablerat sig inom mig viskade om hur dåligt jag mådde. Mina tillhörigheter slängdes hastigt ned i en svart sopsäck, foto av mig togs bort ur familjens hem, det hem där jag vuxit upp. Spåren av att jag hade befunnit min mesta tid i hemmet var för evigt borta.
Svårt att ställa om inför den nya julen
Ett nytt hem skulle komma att bli mitt, det var trygga år med en trygg familj. Ett familjehem. Jag påminns nu inför julens högtid om hur oerhört svårt det var för mig att ställa om för den nya julens traditioner.
Trots min svåra barndom hade jag minnen av julaftonsmorgon och paket som var mina vid granen. Jag firade med mina halvsyskon som jag nu vid min placering hade förlorat all kontakt med.
Det var något nytt som skulle börja.
Jag är 17 år och behöver få veta hur saker går till, jag behöver förberedelse i mitt otrygga liv. Jag känner att jag inte tillhör någon eller någonstans. Var är mitt hem, vem älskar mig, vem tycker att det är viktigt att just jag finns? Det är tankar som präglar min tonårshjärna. För vem betyder jag något?
Jag hade turen att komma till ett familjehem som hade tid för mig, som tog sitt uppdrag på allvar, och som hade bestämt sig för att hjälpa ett barn. Jag är dem evigt tacksam.
För mig har julen tidigare inneburit en större utsatthet
Julen närmar sig med stormsteg och jag är orolig, jag vet inte riktigt hur de i familjehemmet firar jul. För mig har julen tidigare inneburit en större utsatthet, det delar jag med utsatta barn, att tiden när skolan har stängt och det är ledigheter kan de trygga vuxna och möjlighet att vara med kompisar under julens högtid vara begränsad. Man är med sin familj, det är tradition.
Min familjehemsmamma tar min oro på största allvar och från hösten och fram mot jul så berättar hon om och om igen hur deras jular ser ut. ”På morgonen knackar jag på din dörr till ditt sovrum, och om du vill så kommer jag med frukost”. Jag önskar mig ett en liten present på morgonen, det har vi alltid fått förut, det kommer jag också att få min första jul i familjehemmet.
När jag ser tillbaka på min tid som placerat barn i familjehem så är det med tacksamhet över den tid båda mina familjehemsföräldrar gav mig. De lyssnade, de berättade om sina traditioner som nu också var mina. När julafton kom så fanns det exakt lika många paket under granen till mig som till deras biologiska barn. Jag kände mig välkommen, och jag var trygg för hela hösten hade vi talat om hur just julen skulle bli.
Jag delar upplevelsen med en del placerade barn.
Så nu inför julens högtid och lovdagar vill jag rikta ett tack till alla de vuxna som har öppnat sitt hem för ett barn. Ni gör skillnad.
Maria Lundberg, socionom
