”I mitt yrke som säkerhetschef inom skyddade boenden får jag varje vecka nya samtal från socialtjänster som arbetar med personer som fått sina identiteter röjda när de bor eller har bott på skyddade boenden.”
GÄSTKRÖNIKA: I mitt yrke som säkerhetschef inom skyddade boenden får jag varje vecka nya samtal från socialtjänster som arbetar med personer som fått sina identiteter röjda när de bor eller har bott på skyddade boenden. Av branschen förväntar jag mig heta diskussioner om förbättringar kring säkerhetsrutiner och skydd men möts en ideologisk konflikt om ideella kvinnojourer kontra privata aktörer ska driva skyddade boenden, när frågan borde handla om kvalité och utveckling.
Självklart kan misstag ske men att så många blir röjda kan inte handla om en slump. Min erfarenhet efter sex år som säkerhetschef är att det rör sig om okunskap och rutiner som inte uppdaterats enligt 2000-talets digitala verklighet.
Jag häpnas över det faktum att den som söker statistik kring exempelvis de vanligast förekommande orsakerna till röjda identiteter står tomhänt. I Sverige investerar vi inte att sammanställa de dokumenterade misstag som sker, vilket leder till att utvärderingar kring skyddsaspekter saknas.
De verksamheter som arbetar med skydd och säkerhet i uppdrag av socialtjänst och polis har ingen myndighet eller verksamhet som efterfrågar statistik av misstag (exempelvis röjningar). Vilken annan bransch i världen som sysslar med något så viktigt som beskydd av människoliv saknar dessa avgörande arbetsrutiner?
Som exempel har jag bett socialstyrelsen och Brå om statistik för hur många fall som röjs under eller efter en placering och hur dessa individer blivit röjda. Båda instanser står mållösa och kliar sig i huvudet. Så här står vi alltså idag 2021 i en bransch utan statistik för hur många som blir röjda och varför. Ändå kräver problemet enorma resurser såväl ekonomiskt som kompetensmässigt för att inte tala om allt mänskligt lidande.
Enligt Skatteverket senaste rapport (2021-09-01) har 24 887 personer någon form av sekretessmarkering i Sverige idag, en ökning med 13 procent sedan 2020. Siffran för antal ärenden med skyddade personuppgifter ökade även året innan (cirka 13 procent) Då är inte statistiken med för de som bara ”håller sig undan” av misstro till eller avslag från myndigheter av olika anledningar.
Kort sagt kan vi säga att behovet av skyddat boende ökar stadigt. Men vi vet inte varför fler blir röjda och av vilken orsak. Om behovet av riktigt, kvalitativt skydd ökar medan misstagen upprepas och verksamheter sviker våra klienters förtroende på grund av bristande kunskap, hur kan vi med gott samvete kalla oss för ”skyddat boende”?
Medan vi sitter och koncentrerar debatten till privata kontra ideella organisationer ökar våra klienters hotbilder, förövarnas jaktbeteenden blir alltmer högenergiskt och våldet blir grövre. När myndigheter, mobiler, social medier, banker, skatteverket, posten, skolor, idrottsföreningar, flyttfirmor, beteenden och så många fler instanser dagligen röjer klienter- borde vi inte prata om kvalitét och tillståndsplikter? Ska inte fokus handla om kunskap kring skydd och kvalitativt socialt arbete?
Jonas Ahl
