Det finns utmaningar för kommunernas avhopparverksamhet för kriminella. Samordningen måste stärkas nationellt, skriver socialantropologen Anna Hedlund i en ny SNS-rapport.
Allt fler söker hjälp att lämna kriminella miljöer via kommunernas avhopparverksamhet. Enbart i Göteborg hanterades ett sextiotal sådana ärenden under 2021. Och med större antal avhoppare ökar också kraven på hur verksamheten organiseras. Det finns utmaningar som kan få allvarliga konsekvenser, skriver forskaren Anna Hedlund i SNS-rapporten ”Avhopp från kriminella grupperingar i storstäderna. Hur fungerar kommunernas verksamhet?”
– Jag har intervjuat nyckelpersoner inom avhopparverksamheter i landets tre största städer och ser att det finns väldigt mycket kunskap ute i kommunerna. Men det finns också flera utmaningar kopplade till verksamheten, gällande till exempel samordning och riktlinjer. Jag föreslår att det inrättas ett nationellt kunskapscenter som bidrar till enhetligare ansvarsfördelning och struktur inom de här verksamheterna, säger Anna Hedlund, lektor i socialantropologi i ett pressmeddelande.
När fler avhoppare placeras utan samordning mellan kommunerna ökar också risken för att gamla kriminella rivaler hamnar på samma ort.
– Flera intervjuade varnar för att det här kan få allvarliga följder. Återigen behövs nationella riktlinjer. Tillsammans måste kommunerna och polisen kunna se till att placeringar inte leder till nya konflikter, säger Anna Hedlund.
I rapporten beskriver kommunerna att antalet privata aktörer som erbjuder stöd till avhoppare har ökat på senare år. När kommuner har beviljat stöd till avhoppare tar dessa externa aktörer över arbetet med avhoppare. Flera intervjuade uttryckte stor oro över bristen på insyn och uppföljning.
– Samtliga tre kommuner efterlyser vägledning kring avhopparverksamhet och privata aktörer. För mig är det rimligt att det behövs bättre uppföljning även på det här området, säger Anna Hedlund.
Exempel från Danmark och Tyskland
I rapporten lyfter Anna Hedlund fram avhopparverksamheten i Danmark, som är är intressant eftersom utövarna arbetar på ett liknande sätt som i Sverige men inom ett nationellt ramverk. Även Tyskland ges som exempel för att Göteborg (och andra städer i Sverige) är i uppstartsfasen med att ta efter modellen Kurve kriegen för att stoppa nyrekrytering av unga till gäng.
Kurve kriegen betyder ungefär ”att vända utvecklingen” eller ”rätt kurva”. Metoden innebär att polisen tar kontakt med föräldrar till barn och ungdomar i 8–12-årsåldern som är på väg in i kriminalitet. Polisen och andra brottsförebyggande myndigheter skriver ett kontrakt med barnets föräldrar där hela familjen tillsammans arbetar med att vända den negativa utvecklingen.
I fokus för insatserna står även barnets föräldrar som kan få hjälp med bland annat utbildning, språkutbildning och skuldsanering. Barnet följs mellan sex månader och tre år eller tills insatserna bedöms klara. När målen för insatserna är uppnådda får barnet en examen.
Förslag på åtgärder
I rapporten ger Anna Hedlund följande förslag på hur avhopparverksamheten kan stärkas:
- Skapa ett nationellt ramverk. Ramverket bör innehålla mål för avhopparverksamheten samt en strategi för samverkan. Det nationella ramverket bör ansvara för budget och riktlinjer för arbetssätt, begreppsdefinitioner, regelverk och ansvarsfördelning. Arbetet med att utveckla en nationell strategi pågår för närvarande, och beslutsfattare bör följa upp och fortsätta arbetet med att se över hur den nationella strategin kan möjliggöras och implementeras.
- Skapa en nationell registerförare. Det saknas strukturer för att hantera statistik om antal avhoppare i hela Sverige, återfall i brott/kriminalitet och om hur många som lyckas med att återintegreras i samhället efter en avslutad insats. Att upprätta gemensamma former för hur statistik och uppföljningar hanteras är viktigt för att få en samlad bild av avhopparverksamheten och målgruppen.
- Upprätta en nationell struktur för att hantera placeringar av avhoppare med allvarlig hotbild. I dag saknas en nationell struktur för att hantera placeringar av avhoppare med hotbild. Systemet kring en avhoppare måste vara säkert och det finns en risk att förvärra situationen om avhoppare från rivaliserande gäng placeras på samma ort.
- Identifiera målgruppen. Mindre kommuner som i dag saknar avhopparverksamhet bör undersöka det eventuella behovet av en sådan.
- Fastställ resurser och behov. Analysera befintliga resurser och undersök vad som ytterligare behövs för att genomföra avhopparverksamhet, inklusive sådant som personalkostnader, utbildning, metodstöd. I dag är det svårt att få fram uppgifter på vad hela avhopparverksamheten kostar samhället.
- Utvärdera resultaten. I takt med att behovet för avhopparverksamheten blir större är det viktigt att se över hur väl verksamheterna når upp till sina mål och att fortsätta att identifiera framgångsfaktorer och förbättringsområden.
- Förbättra kontinuerligt. Det är viktigt att kontinuerligt arbeta med förbättringar inom avhopparverksamheten. Ett steg i detta arbete kan vara att kommunerna träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter och identifiera eventuella problem och brister inom verksamheten, hitta gemensamma strategier och entydiga definitioner samt öka personalens kunskap.
- Fortsätt utvecklingsarbetet med unga avhoppare med hotbild. Se över om avhopparverksamheten skulle kunna ha en större roll i det brottsförebyggande arbetet med att stoppa nyrekrytering av unga till kriminella gäng.
