Beroende och samsjuklighet hos kvinnor är nära kopplat till våldsutsatthet. Det är betydligt vanligare med PTSD än man tror och dubbelt så vanligt hos kvinnor. Men ofta ser man bara beroendet och kvinnorna har svårt att få hjälp att bearbeta traumat som ligger bakom. COPE är en strategi som behandlar båda sakerna samtidigt, något som visar sig ge god effekt.
De flesta har hört talas om och vet vad Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD är. Det är en ångestsjukdom som uppstår hos vissa sårbara individer som har varit utsatta för, bevittnat eller blivit hotad om allvarlig kroppsskada, sexuellt övergrepp eller hotad till livet. Men det är inte många som riktigt förstår vad PTSD egentligen handlar om.
– Det kan bli en sådan ohanterbar ångest så att man knappt kan fungera. Det blir en negativ spiral av att man återupplever händelsen vilket leder till undvikande beteende och negativa tankar. PTSD är också mycket vanligare än vi tror. I första hand kanske man tänker på män som har deltagit i och bevittnat krig, men det är dubbelt så vanligt att kvinnor drabbas efter våldtäkt och sexuella övergrepp, säger Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet.
Han föreläste på ett seminarium om beroende och samsjuklighet som Östergötlands Stadsmission arrangerade för att uppmärksamma att de bedrivit beroendebehandling för kvinnor i 30 år.
En enorm samsjuklighet vid PTSD
– Det är en enorm samsjuklighet vid PTSD. 50 procent utvecklar depression och 50 procent utvecklar ett beroende. Men till och med inom sjukvården, beroendevården och psykiatrin tror man inte att det är så vanligt med PTSD. När jag frågade varför man inte screenar kvinnor för PTSD som har varit utsatta för sexuella övergrepp fick jag till svar att det inte är så vanligt. När mitt team sedan gjorde en studie med och intervjuade 200 av dessa patienter så visade det sig att en tredjedel uppfyllde kriterierna för PTSD. Det man inte letar efter hittar man inte heller.
Vid PTSD så behöver man lära om hjärnan för att inte känna fara vid en viss situation eller plats som man förknippar med fara på grund av det trauma man har utsatts för. Det handlar om en aktiv nedsläckning av inlärda signaler.
– Genom behandling kan man stärka förmågan att släcka ned sina rädslosignaler. Den behandling som har starkast evidens vid PTSD är exponeringsterapin, eller prolonged exposure, som professor Edna Foa har utvecklat. Den bygger på kraftfull exponering och kan därför vara påfrestande, men har god effekt.
De drabbas extra svårt
Patienter med PTSD som utvecklar beroende drabbas extra svårt och kan också ha svårt att få rätt hjälp.
– Ofta ser man bara beroendet och säger att individen först måste bli av med det för att få hjälp av psykiatrin, men på beroendemottagningen så säger de ”Nej, vi kan inget om PTSD, vi kan inte hjälpa dig”. Det är i det närmaste bisarrt hur det är, säger Markus Heilig.
På Östergötlands Stadsmission HVB tar man emot och behandlar kvinnor med beroende och våldsutsatthet. Man använder sig av behandlingsformen COPE, som kombinerar exponeringsterapi och beroendebehandling, något som kliniska studier visar ge betydande minskning av både ångestsymtomen och alkoholkonsumtionen.
Introducerade COPE i Sverige
Det var psykologen Anna Persson, psykiatern Åsa Magnusson, båda vid Karolinska Institutet, och Markus Heilig i Linköping som tillsammans introducerade COPE i Sverige. Forskning gjorde att dåvarande Oasen HVB, numera Östergötland Stadsmission HVB, fick upp ögonen för behandlingsmodellen.
– Det är viktigt att låta praktik och forskning mötas. Vi hade uppmärksammat hur mycket våld som de här kvinnorna som kom till oss hade utsatts för, så vi förstod att det hörde ihop med beroende. När vi lyssnade på en föreläsning som Markus höll i Norrköping blev det som en aha-upplevelse. Vi hade inte kommit åt de psykologiska skadorna fullt ut. Genom COPE skulle vi kunna få den sista pusselbiten att passa och hjälpa dessa kvinnor hela vägen. Vi kastade oss på Markus efter föreläsningen och sa att vi ville veta mer, säger Caroline Karlsson, verksamhetsområdeschef Östergötlands Stadsmission.
Heiligs forskargrupp hjälpte till med implementeringen.
– Det här är ett nytt sätt att se på beroende. Kvinnorna blir sedda som brottsoffer istället för någon som har gjort fel. De kan ha fått behandling tidigare för sitt beroende eller hjälp med ekonomisk utsatthet, men ingen hjälp för helheten. Det blir bara som tårtbitar av insatser, behandling som har varit otillräcklig eller helt enkelt fel vilket har gjort att dessa kvinnor känner sig ännu mer trasiga och inneburit stort lidande, säger Sara Liljegren, enhetschef Östergötlands Stadsmissions HVB.
Hon tycker att det är imponerande hur dessa kvinnor vågar att ta chansen igen. Och det kan vara stor risk för återfall, men det är viktigt att inte ge upp.
– De här kvinnorna har inte så många andra strategier än flykt. Även efter COPE-behandlingen finns det ett stort behov av stöd. Då behövs omtanke och trygghet. Finns inte det så har inte behandlingstekniken någon effekt, det går hand i hand. Ofta ser man på återfall som att det är personens eget fel, men vi måste se på beroendesjukdom på samma sätt som vanlig sjukdom och sjukvård. En läkare skulle ju inte vägra att gipsa ett ben för femte gången, säger Markus Heilig.
En nedmontering av psykiatrin
Han är lika imponerad av Östergötlands Stadsmissions verksamhet som de är av hans arbete. Inom psykiatrin däremot finns det mycket att önska.
– Vi har under många år sett en nedmontering av psykiatrin som startade med psykiatrireformen. Det skapade en rundgång som äter resurser utan att göra någon bättre. Om man bortser från det stora mänskliga lidandet så skulle det bli betydligt billigare att göra rätt. Det här togs upp för åtta år sedan på Uppdrag granskning, vilket antagligen bidrog till att riksdagen gav regeringen i uppdrag att utreda hur systemet kan bli bättre. Resultatet blev Samsjuklighetsutredningen som nu är klar och pekar på behovet av samordnat stöd vid beroende och samsjuklighet. Men det har gått åtta år. Kanske att det är ett litet steg framåt, men det återstår att se om det om utredningsförslagen genomförs. Och även om det blir fallet kommer att det att krävas mer resurser för att göra verklighet av dem, säger Markus Heilig.
Han menar att det behövs en sammanlänkad vårdkedja som bottnar i en god människosyn.
Caroline Karlsson och Sara Liljegren hoppas väldigt mycket på samsjuklighetsutredningen. De tror att man från socialtjänstens sida vill göra det allra bästa, men att de kan vara begränsande av systemet.
– Om man behöver gå runt systemet för att få till bra lösningar så är det något som är fel. Det visar bland annat Uppdrag gransknings program om en missbruks- och psykvård som inte fungerar i ”Vem kan rädda Sanne?” Nu finns också uppföljningen ”Vem kan rädda Sanne? Vad hände sen?” på SVT-play, säger Caroline Karlsson.
