GÄSTKRÖNIKA: Lotta Borg Skoglund är överläkare, forskare och författare till boken Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna.
GÄSTKRÖNIKA: Lotta Borg Skoglund är överläkare, forskare och författare till boken Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna.
Jag har skrivit en bok om adhd hos flickor och kvinnor. Man skulle kunna fråga sig varför det behövs en till bok om adhd? Och varför en om flickor och kvinnor? Är inte lidandet och funktionsnedsättningen den samma hos alla som lever med denna livslånga neuropsykiatriska sårbarhet, oavsett könstillhörighet?
För mig som dagligen träffar flickor och kvinnor som har levt ett helt liv i motvind, och får sin diagnos (alltför?) sent i livet, när samsjuklighet och misslyckanden nästan har knäckt och tagit livslusten ur dem är det viktigt att ändå lyfta och sätta ljuset på hur olikheterna, både de biologiska och sociala, kommer att spelar roll.
Flickor och kvinnor med adhd får ofta stångas mot en mängd fördomar kring sin person och diagnos. Och ett allvarligt problem är att adhd ofta missas och fortfarande underdiagnostiseras i dessa grupper.
Vi missar flickorna med NPF
Vi missar flickorna med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) för att vi letar efter symtom som är vanliga hos pojkar. Vi tappar flickor och unga kvinnor ur effektiv behandling för att de flesta studier på behandlingsinsatser, läkemedel och doser är gjorda på pojkar och män. De flesta tänker nog fortfarande på en stökig eller busig kille eller en liten pojke med särintressen när hör talas om adhd – pojkars mer utåtagerande beteende hörs och syns på ett sätt omgivningen uppmärksammar. Adhd upptäcks ofta senare hos flickor än hos pojkar, vilket innebär onödigt lidande och i många fall allvarliga konsekvenser för dem.
Det som i forskning visat sig vara den allra största skillnaden mellan flickor och pojkar, kvinnor och män med adhd är faktiskt den samsjuklighet som är så vanlig vid dessa tillstånd. Flickor och kvinnor drabbas oftare av samsjuklighet som riktas inåt, mot dem själva. Även detta gör ju att det blir svårare för omgivningen att förstå och upptäcka den.
Sen har vi nog fortfarande ganska olika förväntningar på hur flickor och pojkar ska vara och bete sig. Det visar sig att om vi låter lärare läsa en text om en pojke med problem i skolan är adhd bland det första som lärarna tänker på. Exakt samma text, med bara namnet utbytt mot ett flicknamn, får en helt annan förklaringsmodell. Lärarna tänker då mer på hur det står till med flickans sociala situation eller om hon har varit utsatt för något trauma. Det verkar alltså vara så att när pojkar inte mår bra i skolan är biologiska/psykiatriska det första vi tänker på. Men när flickor signalerar att de inte mår bra letar vi efter psykosociala orsaker.
Jag tror att vi måste börja ge akt på dessa könsrollsförväntningnar och hitta vägar att se och förstå flickorna utifrån samma förutsättningar som pojkarna för att inte missa flickor med adhd.
Ovärderligt att få rätt diagnos
Rätt diagnos och förklaring är ofta ovärderlig och det gör stor skillnad när bitarna faller på plats och man plötsligt förstår varför man ”betett sig” så avigt hela livet. Varför man hela tiden återfallit i samma hjulspår och varför omgivningens goda råd och vårdens insatser inte biter.
Om jag får önska mig något inför framtiden så är det att vi satsar mer på att förstå och rätt bemöta flickor och kvinnor med adhd utifrån de unika utmaningar som både naturen och våra samhällsstrukturer ställer på dem. Jag hoppas och tror att det om tjugo år är en självklarhet att vi tar hänsyn till de biologiska skillnaderna mellan flickor och pojkar, kvinnor och män. Men jag önskar och tror också att vi har slutat förvänta oss olika saker av människor baserat på deras könstillhörighet. Att vi inte dömer en mamma med bristande exekutiva förmågor hårdare än en pappa, eller tolkar en ung framgångsrik kvinnas behov av stöd i yrkeslivet som krävande divalater när vi samtidigt erbjuder hennes manliga kollegor självklar support och avlastning.
Jag hoppas och tror att vi i framtiden har mycket mer sofistikerade förklaringsmodeller till varför hjärnan fungerar som den gör vid adhd och att vi har fått bättre sätt att mäta och följa upp vilka effekter våra behandlingar och insatser har. Att vi hittar och förstår den duktiga flickan innan hon tappar självförtroende och självkänsla och drabbas av psykiatrisk och kroppslig samsjuklighet.
Lotta Borg Skoglund
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';