JURISTKRÖNIKA: Bakgrunden till lagen (2022:1250) om egenvård var bland annat att lagstiftaren ansåg att distinktionen mellan hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och egenvård borde klarläggas på en högre nivå än i myndighetsföreskrifter (prop. 2018/19:145 s 21). Av lagen som trädde i kraft den 1 januari 2023 framgår att en hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande legitimerad yrkesutövare inom hälso- och sjukvården har bedömt att patienten kan utföra själv eller med hjälp av någon annan utgör egenvård (prop. 2021/22:244 s 14 och 22). I och med lagen har de tidigare föreskrifterna upphört att gälla. Ett antal frågor har tydliggjorts medan vissa förblir oreglerade.
Grundläggande är att egenvård faller utanför begreppet hälso- och sjukvård vars definition är att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador (jfr 2 kap. 2 § HSL). Egenvårdsbedömningen i sig utgör dock hälso- och sjukvård och ska utföras av behandlande hälso- och sjukvårdspersonal. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses utöver den med legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården också den som genom ett särskilt förordnande har fått motsvarande behörighet. Det är hälso- och sjukvårdspersonalen som ska bedöma om han eller hon behandlar patienten (jfr prop 2021/22:244 s 23 och 25). Vid utredningen av om en åtgärd kan utföras som egenvård gäller HSL och övriga lagar på hälso- och sjukvårdsområdet såsom patientdatalagen, patientlagen och patientsäkerhetslagen.
Egenvård kan trots att det inte anses utgöra hälso- och sjukvård avse avancerade åtgärder. Av förarbetena framgår att egenvård kan vara allt från att ta på stödstrumpor och lägga om sår till insatser såsom hemdialys och respiratorvård (se prop. 2017/18:159 s. 58 f., prop. 2018/19:145 s. 6 och prop. 2019/20:92 s. 16). De åtgärder som ges inom ramen för egenvården kan alltså vara omfattande. Här kan nämnas det nyligen införda grundläggande behovet i LSS avseende ”stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa” (prop. 2021/22:244) och andning som sedan tidigare utgör ett grundläggande behov (prop. 2018/19:145).
En bedömning av om en viss åtgärd kan utföras som egenvård måste göras i varje enskilt fall och behandlande hälso- och sjukvårdspersonal ska beakta såväl patientens önskemål som personens individuella förutsättningar (se 5 kap. 2 § och 6 kap. 1 § patientlagen). Egenvårdsbedömningen utförs under personligt yrkesansvar och misskötsel vid bedömningen kan leda till ingripanden enligt patientsäkerhetslagen såsom prövotid och återkallelse av legitimation (jfr prop. 2021/22:244 s 35). Detta ställer höga krav på noggrannhet och hänsyn till HSL:s syfte om god vård och patientsäkerhetslagens bestämmelser om patientsäkerhet. I det fall patienten skadas och det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan orsakats av en felaktig egenvårdsbedömning kan patientskadelagens bestämmelser om patientskadeersättning bli tillämpliga (jfr prop. 2018/19:145 s. 17). I annat fall görs bedömningen av ansvaret enligt allmänna skadestånds- och straffrättsliga regler (jfr prop Prop. 2021/22:244 Bilaga 5 s 98).
Egenvårdsbedömningen kan få mycket stor betydelse för den enskildes fortsatta vård, bland annat mot bakgrund av att personlig assistans eller assistansersättning inte kan ges för insatser enligt HSL. Stödet måste alltså ha bedömts som egenvård av hälso- och sjukvårdspersonal för att assistans ska kunna beviljas. I den offentliga utredning som föregick förslaget om ny lag om egenvård så belystes att assistansanordnare vars personal utför delegerade hälso- och sjukvårdsuppgifter kan vara att betrakta som vårdgivare. I lagförslaget kommenteras inte detta vidare utan fokus ligger på att många åtgärder kan utföras som egenvård. Några av de brukare som kan bli aktuella för egenvårdsinsatser har svårt att instruera eller själv styra egenvården. En viktig fråga är därför hur väl insatt den hälso- och sjukvårdspersonal som gör egenvårdsbedömningen är kring faktorer som påverkar utförandet. Uppföljning är en annan viktig fråga för patientsäkerheten.
Det är tydligt reglerat hur patientsäkerheten ska säkerställas vid själva egenvårdsbedömningen genom det regelverk som gäller för hälso- och sjukvården. När det kommer till egenvården i sig verkar det dock till stor del vara upp till yrkesutövarna själva att hitta fungerande och patientsäkra arbetssätt genom sina individuella bedömningar. Med tanke på att vi pratar om brukare som kan ha komplicerade och livshotande medicinska tillstånd borde egenvård som utförs av assistenter vara en patientsäkerhetsfråga även om insatsen i sig inte omfattas av HSL.
Lovisa Kronsporre, jurist Institutet för Medicinsk Rätt AB
Christian Benson, jurist Institutet för Medicinsk Rätt AB
