Den 26 oktober var det Ung dialogs slutkonferens i Stockholm om placerade ungdomar med NPF. Under dagen presenterades projektets innehåll och ungdomar ur expertgruppen framträdde med sina erfarenheter om att ha varit placerade inom samhällsvården. Psykologen Maria Bühler pratade om den trasiga vårdkedjan och dagen avslutades med panelsamtal med personer ur olika delar av samhällsvården.
Ung dialog är ett projekt som drivs av Riksorganisationen Attention och finansieras av Allmänna Arvsfonden, med målgruppen barn- och ungdomar mellan14-25 år med NPF, som placerats inom samhällsvården.
– Syftet är att öka delaktigheten och förbättra livskvaliteten för unga placerade. Ett annat viktigt syfte är att synliggöra den här gruppen, säger Fanny Eklund som är projektledare på Riksorganisationen Attention.
Bakgrunden till projektet är det faktum att personer med NPF är överrepresenterade bland de som placeras och en stor andel är flickor. Det finns fortfarande stor kunskapsbrist inom hela samhällsvården och det saknas metoder och verktyg för att möta den här barnen och ungdomarna utifrån deras bakgrund och förutsättningar.
Fanny berättar att de mellan 2020-2023 jobbat med flera olika projekt för att höja kunskapen, bland annat genom de ungas egna berättelser.
– Vi har samlat in enkätsvar, spelat in informationsfilmer, poddar och tagit fram verktyg och utbildningsmaterial både till ungdomarna själva och till alla de som möter ungdomarna, som Socialtjänsten, familjeföretag och SiS. Några som hjälpt till med att komma i kontakt med ungdomar är Misa, Insikten och WeMind.
I projektet har de även tagit fram rapporterna ”Var ska jag hamna?”, ”Vad är det för fel på dig?” Och en statlig utredning ”En uppväxt fri från våld”. Enkätsvaren har handlat om till exempel trauman efter att man varit placerad på SiS, om den trasiga vårdkedjan och erfarenheter av våld. I början av projektet tillsattes en expertgrupp med elva ungdomar, tre av dem är på plats på konferensen för att berätta om sin resa.
Hon har bott på 20 olika hem
Olivia Dahlström kommer upp på scenen och presenterar sig. Hon är i dag 22 år gammal och har ADHD och borderline. Hon berättar att hon sedan hon var 16 år gammal bott på 20 olika HVB-hem, jour- och familjehem, SiS och stödboende. Hon har även flera långa inläggningar bakom sig inom den psykiatriska slutenvården.
– Jag har aldrig haft en stabil grund eller fått någon riktig behandling, eftersom jag flyttat så ofta och inte bott kvar tillräckligt länge på en plats. Jag har känt mig så misslyckad och tappat hoppet många gånger. Men jag har någon kraft inom mig som kämpar på och tar mig igenom dag för dag. Nu bor jag på ett stödboende sedan ett och ett halvt år och har äntligen en trygg grund att stå på. Men jag önskar att alla instanser hade bättre koll på till exempel borderline. Många genom åren har backat för att de inte har kunnat hantera mig när det svänger snabbt. Jag önskar också att de olika familjehemmet stått kvar för mig och inte gett upp, säger hon.
Noah Arvidsson, 23 år fick sin ADHD- och autismdiagnos som nästan vuxen. Hon berättar att hon var ett stökigt och utåtagerande barn som fick många vredesutbrott och hade stor skolfrånvaro. Men hon hade tur som direkt fick ett passande familjehem, när hennes föräldrar inte kunde ta hand om henne.
– Jag placerades i ett jourhem som blev mitt familjehem och det blev väldigt bra vilket jag är så tacksam för. De såg mina svårigheter och stöttade mig. Jag bodde kvar hos dem tills jag var 21 år, för att gå klart gymnasiet. Jag önskar att man inte blir dömd efter ett första möte, för det finns så mycket viktigt information i den personliga historien. Och man ska inte dömas efter en diagnos tycker jag, säger hon.
Har växt av att dela erfarenheter
För Noah har det mest givande under projektet varit expertgruppsmötena.
– Det har varit väldigt lärorikt och jag har växt av att dela liknande erfarenheter med de andra och få göra sin röst hörd. Och genom egna erfarenheter få möjlighet att hjälpa andra, avslutar hon.
Matilda Mäntynenä berättar om hur hon över en dag, när hon var 15 år, blev placerad på ett HVB-hem, med en broschyr om boendet i handen.
– Jag flöt med och lät det hända, vad annars kunde jag göra? Jag visste inte ens vad ett HVB-hem var för något och vad som skulle hända med mig.
Matilda skulle bo på HVB-hemmet i tre månader, men det blev fyra år. Hon vill lyfta att hon kände att hon lämnades i sticket och blev orättvist behandlad. Om projektet säger hon:
– Det har varit roligt och lärorikt att träffa andra ungdomar som haft dåliga erfarenheter av Socialtjänsten. För mig känns det viktigt att få engagera mig.
Mellan presentationerna visas korta filmer om andra som ingått i expertgruppen men som inte kunde närvara under dagen. Psykologen Maria Bühler ger sedan sin bild av vårdkedjan, hur den fungerar eller inte fungerar som hon säger. Hon menar att en tydlig bild är att man inte alltid ser NPF i uppväxten.
Flickor upptäcks inte – åren går och skolgången blir lidande
– Vi ser olika på pojkar och flickor, med resultatet att viktig tid slösas. Åren går och till exempel skolgången blir lidande. Jag tror man kan göra mycket mer, långt innan utredningar och diagnoser. Som att sätta in insatser för att uppmärksamma sårbarheten hos barnen. Flickor som grupp är väldigt bra på att maskera NPF och imitera det neurotypiska; genom att härma tonfall, kroppsspråk och ansiktsmimik. En sak kan vara att uppmärksamma hur barnen leker, det är en viktig pusselbit.
Hon säger att det är ett komplext arbete att göra utredningar och att man som utredare och behandlare hela tiden måste ifrågasätta sig själv och arbeta som en detektiv.
– Jag tror att man måste lägga hela pusslet kring barnen och titta från många olika vinklar. Ifrågasätta sina tolkningar och utmana sig själv. Det kan lätt bli lite panik i systemet och man undrar vems är ansvaret nu? Att ta bollen när den kommer till en kan vara ett sätt, alltså att inte alltid tänka att någon annan är ännu bättre på det här. Det blir mycket bollande med de här ungdomarna och att komma in i psykiatrin kan vara som att försöka passera ett nålsöga. Det finns mycket kvar att göra för att öka förståelsen och förutsättningarna för de här unga, avslutar hon.
Hamnade på SiS som 15-åring
Diliyar Rexiti har inte varit med i expertgruppen men delar sin historia om att gå från SiS till högsäkerhetsanstalter. Han hamnade på SiS redan som 15-åring och tre år senare i fängelse. Han har skrivit boken ”Mitt liv som rånare”.
– Jag tappade hoppet om mig själv och hamnade i kriminalitet tidigt. Under tio års tid sysslade jag med rån. När jag var 24 år satt jag inspärrad för artonde gången. Efter att ha bott i Portugal i två år hittade jag mig själv och började jaga mina drömmar. Min historia är bara en av många. Jag har inte hört en enda vacker SiS-historia, säger Diliyar och vill betona att ADHD är en stark kraft och en gåva, om man kanaliserar sitt fokus rätt.
Dagen avslutas med ett kort panelsamtal med socialsekreteraren Rickard Callertun, ungdomsvårdsdirektören Malin Östling, psykologen Maria Bühler, Gösta Liljeholm från WeMind samt Matilda Mäntynenä och Fanny Eklund. De berättar om sina verksamheter och om hur man kan göra för att fånga upp ungdomarna tidigare och öka delaktigheten, med olika metoder och stöd. De är alla överens om att kunskapen ökat de senaste åren, men att det finns mycket kvar att lära sig.
Anne Haavisto
