När David Nordling var 15 år började han dricka alkohol och senare fastnade han för cannabis. Efter det blev det allt fler droger som han tog mer och mer av, för att döva tomheten inom sig och för att orka leva vidare. Efter ett självmordsförsök insåg han att han inte klarade av att hantera sitt missbruk själv längre och sökte hjälp. Nu är det fem och ett halvt år sedan han blev nykter och drogfri.
– Jag vill hjälpa andra och sprida ett budskap om hopp och ljus. Även om livet känns som mörkast kan man bryta sin destruktiva livsstil, säger han.
David säger att det var beroendesjukdomen som var orsaken till att det gick så fel. Redan när han var liten började han jaga rusen, kickarna och spänningen. Då genom sporter som ishockey, bandy, fotboll. Att träna hårt och på elitnivå till viss del var som en flykt och en adrenalinkick. I skolan var han klassens clown och bråkstake. Han hamnade ofta ute i korridoren när han störde och samtalen hem till mamma var många.
– Jag hamnade ofta i slagsmål och lärde mig från tidig ålder att våld var en bra metod för att få sin vilja igenom. Jag var aggressiv och jag visade mig aldrig sårbar. Jag ville inte vara någon tönt, jag ville vara tuff.
Han slogs med både elever och lärare på skolan, fick till och med bibliotekarien att säga upp sig minns han. Men han ville inte vara den ”jobbiga skitungen”. David förklarar:
– Jag försökte må bra, men visste inga andra sätt än de som gav adrenalinkickar. Jag hade inget konsekvenstänk över huvud taget. Jag kände mig missanpassad och missförstådd jämt. Jag uppfattade det som att ingen ens försökte sig på att förstå mig. I skolan kände jag mig orättvist behandlad och hängde till slut mer ute i korridoren än i klassrummet.
Det förbjudna lockade
David växte upp med sin mamma och lillebror i ett lugnt villaområde i Karlstad. Hans föräldrar flyttade isär när David var två år gammal. Han betonar att det var en kärleksfull uppväxt och att det inte förekom varken våld eller missbruksproblem. Men inombords byggdes ett utanförskap upp. Våxnäs, ett så kallat utsatt område, låg en kvart bort. Dit hade han inte fått gå för sin mamma. Men det var dit han drogs, för det förbjudna lockade.
– Där mötte jag likasinnade, andra ungdomar som kände sig vilsna och jagade kickar. De förstod mig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare och vi byggde band mellan oss som fort blev starka och snart hade jag tappat kontakten med mina barndomsvänner, de som var ”vanliga”. Vi sprang runt på stan och slogs, helt utan anledning. Vi skapade slagsmål, bara för att jaga kickarna.
David var då 15 år. I den nya gemenskapen testade han alkohol och minns känslan än idag.
– Jag blev förälskad i ruset och kände en stor befrielse. Men det dröjde några år till innan jag fastnade i ett beroende.
Fick diagnosen adhd
När David gick i åttan fick han diagnosen adhd och fick tillvaron att fungera något bättre med medicinering.
– Andra elever sa att det märktes när jag tagit mediciner, för jag satt antingen i bänken eller i taket, minns David och skrattar.
I nian kom David i kontakt med cannabis. Tomrummet han alltid känt inom sig gick inte längre att fylla med bara alkohol.
– Jag behövde mer. Första gången jag provade hade jag druckit för mycket så det blev ingen bra upplevelse, men andra gången jag rökte blev jag förälskad. Så började ett dagligt missbruk av alkohol och cannabis.
En tid senare träffade han en tjej som levde ett lugnt och stabilt liv. Han bestämde sig för att klippa med sitt destruktiva umgänge och fokusera på relationen.
– Jag var verkligen kär i henne och hon betydde mycket för mig. Men relationen höll i två månader bara, för jag lyckades inte hålla mig från alkohol och droger. Den sista gången vi träffades blev jag så full att jag blev omhändertagen av polisen för första gången och minns inget från den kvällen. Inför gymnasiet tänkte jag Fuck allt. Sen var det hundra procent all in med Våxnäs och droger, alkohol och slagsmål. Och Spice kom in i bilden, en kemisk form av cannabis.
– Spice var en bra substans, för den gick inte att fånga på sticka eftersom de kemiska ingredienserna ändrades så ofta. Jag rökte det dagligen och blev jätteberoende, hela mitt liv kretsade kring alkohol och droger. Jag blev aggressiv av abstinensen och behövde mer. Jag sålde importerad sprit på skolan för att finansiera mitt missbruk. Men plötsligt började människor att dö efter att de rökt Spice, som mixtrats till att bli en livsfarlig drog så jag slutade med den, berättar David.
Försökte låta bli drogerna
Under gymnasietiden träffade han en ny tjej. Han kämpade hårt med att försöka vara en duktig person, för att få behålla flickvännen.
– Jag försökte låta bli drogerna men att dricka mig full på helgerna var självklart. Men jag stod inte ut med att leva i kamouflage. Det var inte jag. Det blev en alldeles för stor ansträngning, bara för tjejens skull, inte för min egen. Relationen tog slut och det var Fuck all, återigen. Nu med även det narkotikaklassade läkemedlet Lyrica.
Vid den här tiden var David en fullfjädrad missbrukare. Varenda cell jagade ruset. Missbruket hade blivit ett heltidsjobb.
– Allt eskalerade och blev ännu mer destruktivt. Jag tog extacy, amfetamin, MDMA, Gabapentin, Tramadol, svamp och sadhd-mediciner. Allt på en och samma gång, och större och större doser. Nu hade vi också hamnat i polisens blickfång och hade span på oss.
Han berättar hur medberoende hans mamma var. Tack var hennes och flickvännens engagemang klarade han av skolan.
– Det fanns inget jag gillade med skolan. Men mamma och min flickvän gjorde mina skoluppgifter, så jag kunde fortsätta supa och punda. Tack var deras engagemang gick jag ut med godkända betyg. Men mamma gick sönder på grund av mig, men jag utnyttjade henne bara. Vår relation blev allt sämre.
Om han rymde var han inte välkommen hem
Efter ännu ett våldsamt bråk hemma sa Davids mamma att om han skulle rymma hemifrån, något han gjort till och från, så var han inte välkommen tillbaka.
– Mitt rum såg ut som om det var bombat. Jag hade slagit sönder allt; det var glassplitter över hela golvet, hål i dörren, blodfläckar på väggarna. Det var kaos. Min mamma kunde inte ha mig hemma längre, hon hade sig själv och min lillebror att tänka på.
I perioder har David sovit i trappuppgångar, hos kompisar, på hotell, socialtjänstlägenhet, och ett stödboende, men blivit vräkt för att han testade positivt på drogtesterna. Det gjordes två LVU-utredningar, varav den senaste ledde till en öppenvårdsbehandling i fyra månader.
Han var för stolt för att söka hjälp och litade inte på myndigheter. Istället försökte David ta kontrollen över sitt missbruk själv.
– Jag ville kunna hantera substanserna och trodde att det skulle fungera bara jag ändrade på olika beteenden. Ibland bad jag folk gömma spritflaskan när jag blev för full, men det slutade med att jag drack från andra och blev aggressiv. Sen testade jag att röka innan jag drack alkohol och tvärtom. Jag bytte ut sprit mot öl och så vidare. Jag lyckades i korta perioder att hantera missbruket, men det fungerade så klart inte i längden.
Det fanns inget hopp kvar
David berättar att han landade i tanken att hans liv var över, att det inte fanns något hopp kvar, att det bara var att fortsätta missbruket in i döden. En natt blev det bråk på en fest med vänner och David gick därifrån.
– Jag var helt förstörd över allt som var mitt liv. Jag ringde mamma och grät och bad henne komma och skjutsa hem mig. På vägen fick jag extrema panikångestattacker och tårarna sprutade. Där och då kände jag att nu får det vara bra. Jag sa då till mamma ”jag orkar inte mer”, knäppte jag upp bältet, öppnade dörren och var på väg att kasta mig ur bilden i farten för att avsluta det, men mamma lyckades på något sätt att fånga mig samtidigt som hon ställde sig på bromsen och räddade då mitt liv.
Till slut fick han nog, efter flera återfall, smärtsamma avtändningar och panikångestattacker som slutade på akutpsykiatrin. Den 13 oktober 2017 skrev han in sig på ett behandlingshem där han var till januari året därpå.
Fick första gången beroendesjukdomen förklarad
– Där fick jag för första gången beroendesjukdomen förklarad för mig. Jag hade byggt upp ett så starkt självhat vid den här tiden för att jag inte kunde sluta supa och knarka fast jag ville. Men nu förstod jag att jag inte var dum i huvudet och värdelös, utan jag var sjuk. Det var symtom på en sjukdom jag hade, och som lett till att mitt liv fuckat ur.
David var motiverad att sätta igång med 12-stegsehandlingen. Nu ville han ge det här ett ärligt försök. För att rädda sitt liv.
– Att få sjukdomen förklarad skapade motivationen. Det var det som blev drivande. Världen hade skakats om när jag förstod att jag var sjuk, men det var samtidigt en lättnad att få ett nytt perspektiv.
Att vara utan alkohol och droger var som att vara naken säger han. Det var främmande att varken vara full, påtänd, bakfull eller på väg att tända av.
– Jag var vilsen och förvirrad i början och visste inte vem jag var och hur jag skulle bete mig. Det var ganska skrämmande men det gick över rätt fort.
Den nya livsstilen var svår och återfallen inom räckhåll. Det kom att bli tre återfall den kommande tiden.
Gick till Systembolaget för sista gången
Den 7 juni 2018 gick David, för sista gången, till Systembolaget. Han minns än idag den stunden, i den välbekanta miljön med kundkorgen av plast i handen.
– Jag ville inte ens gå dit, men jag var inte kapabel att styra mig själv. Ångesten steg för varje steg jag tog och mina ögon fylldes av tårar. Jag ville inte ha alkoholen, ändå gick jag där och plockade på mig flaskor och burkar. Vid kassan när jag skulle betala såg jag knappt någonting. Jag grät för att jag betalade för något jag inte ville ha, min hjärna var fullständigt kidnappad. Jag gick hem och drack och grät och snabbt därefter tog jag upp 12-stegsbehandlingen igen. Ju mer jag praktiserade de tolv stegen för tillfrisknande desto enklare blev det, idag är de en del av mig. Jag fick bryta ner mitt ego och inse att jag inte kunde fixa det själv.
Ett par år tidigare, i december 2016, när David lades in på akutpsyk tändes en tro, en tro som kom att betyda allt för honom.
– Jag var där på rummet inlåst, utan att kunna få tag på alkohol och droger. Jag var tvungen att släppa alla tankar om nästa rus. Då såg jag plötsligt livet ur nya perspektiv. Jag insåg vem jag var och vad jag hade gjort. Det var den mörkaste dagen i mitt liv. Jag kände inget hopp, jag var inte ens kapabel att fantisera om en ljusare framtid. Då tänkte jag på Gud. För första gången i mitt liv gick jag ner på knä vid min säng, knäppte händerna och bad Gud om hjälp. När jag vaknade nästa morgon hade allt förändrats. Mörkret var borta och jag mådde bra. Just där och då förstod jag inte vad det handlade om, jag var faktiskt orolig för att ha fått en psykos, minns David.
Gud har varit med sedan dess. Han står lite här och var i 12-stegsprogrammet.
– För mig är Gud inget religiöst utan en kraft som är större än mig själv. Gud är en högre makt för mig. Idag går mitt liv ut på att göra vad jag tror är Guds vilja. Ju närmare Gud jag kommer desto bättre mår jag. Men jag kallar mig inte kristen och går inte regelbundet i kyrkan. Jag läser inte bibeln, min historia är min egen. Sen har artisten Sebastian Stakset från Kartellen, som är troende, varit en stor inspiration för mig när det var som mörkast.
Var med i ”Vägen ut med Lars Lerin”
Under hösten 2021 var David och hans mamma med i teveprogrammet ”Vägen ut med Lars Lerin”. David hade träffat Lars via en 12-stegsgemenskap och han frågade om David ville vara med och berätta sin historia.
– Det var självklart för mig att vara med i programmet. Jag vill hjälpa människor och det var en stor möjlighet att få sprida ljus och hopp om att det går att förändra sitt liv.
I programmet gav mamma också sin bild om hur hela hennes liv kretsade kring att försöka hjälpa mig och om alla de nätter hon låg vaken och väntade på telefonsamtalet om att jag hittats död.
David föreläser om sin resa till tillfrisknande och är volontär för Suicide Zero. Han har även gästat poddar och radio och har en egen Youtubekanal. Just nu håller han på att skriva en bok om sitt liv.
– Jag är aktiv på sociala medier och hoppas få föreläsa mer i framtiden och sprida mitt budskap. Jag är även låtskrivare och artist. Allt det här hoppas jag en dag att jag ska kunna leva på. Sen vill jag flytta till Kalifornien, för jag tål inte svensk vinter. När det blir vet jag inte. Tid för mig är ytligt, det är mitt välmående som är viktigast.
