Det kan vara verkningsfullt att placera barn och ungdomar i kraftigt förstärkt familjehemsvård med en relations- och mentaliseringsbaserad inriktning. Det visar en ny avhandling av Anna-Karin Åkerman, doktorand vid Linköpings universitet. I studien skattar barnen en tydlig förbättring i sitt psykiska mående och minskade sociala problem över tid.
Anna-Karin Åkerman, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, har i dagarna precis disputerat efter åtta års forskningsstudier vid Linköpings universitet. Hon försvarade sin doktorsavhandling Relationally focused specialized foster care där hon har studerat modellen Treatment by Foster care (TBF).
Modellen används idag inom kraftigt förstärkt familjehemsvård på Tjust Behandlingsfamiljer. Det är med stöd från dem som Anna-Karin Åkerman har kunnat genomföra studien.
– Jag har tidigare arbetat där som psykolog i tio år så jag har kunskapen inifrån. Det är en ambitiös modell som stabiliserar och hjälper familjehemsföräldrarna, eller behandlingsföräldrarna som vi kallar dem.
I ett förstärkt familjehem så är barnet eller ungdomen ofta placerad utifrån extra svåra livsomständigheter, psykiska svårigheter eller diagnoser som kräver mer stöd och behandling. En förälder är anställd på heltid som behandlingsförälder för att skapa en trygg bas för den unge.
Har ofta haft flera sammanbrott
Ofta har barnet haft flera sammanbrott med omplaceringar. Det är ett stort problem som skapar ett onödigt lidande. De mest sårbara barnen är i extra stort behov av trygghet och stabilitet, men det kräver också extra stöd till familjehemsföräldrarna.
– Den här behandlingsmodellen är relationsinriktad och mentaliseringsbaserad. Mentalisering handlar om att titta mer på vad som finns bakom beteendet och försöka förstå varför den unge agerar som den gör.
TBF är organiserad så att det är ett behandlingsteam runt varje barn som består av en behandlingssamordnare, en psykolog och en behandlingsförälder. Behandlingssamordnaren sköter alla kontakter med socialtjänst, skola och biologiska föräldrar, koordinerar möten samt vägleder och stöttar familjehemmet i vardagen. Psykologen gör utredningar, uppföljningar och bedriver psykoterapi samt bidrar med fördjupande psykologisk kunskap.
Anna-Karin Åkerman har samlat in data under flera år från de barn som genom Tjust Behandlingsfamiljer har använt TBF. Initialt var det 105 barn och ungdomar mellan åldrarna 5–20 år.
En signifikant minskning av psykiatriska symptom
– Delstudie 1 och 2 handlade om olika färdigheter och mående. Resultatet av studien visar att barnet skattade en signifikant minskning av psykiatriska symptom, känslomässiga och sociala problem efter 18 månader. Enligt behandlingsföräldrarna och lärare däremot minskade inte de psykiatriska symptomen lika tydligt. Adaptiva färdigheter förbättrades, men de kom inte ikapp jämnåriga som inte är familjehemsplacerade.
Utan jämförelsegrupp kunde inte orsakssamband fastställas, men Anna-Karin Åkerman har tittat på hur barn i familjehem brukar må och ser det som troligt att TBF-modellen bidrog till förbättringen.
– Att barnen själva uppger att de mår bättre är av stor vikt eftersom det är bara de själva som vet hur de mår. Att inte föräldrarna har sett förbättringen kan bero på flera saker. För det första så brukar inte alla problem som ett barn har visa sig i början. När sedan barnet börjar landa kanske de visar mer utåt hur de mår och då kan det vara svårt för en behandlingsförälder att veta hur de egentligen kände sig från början. Det kan också finnas en stor ambition och en stress hos behandlingsföräldrarna att de hade önskat en större förbättring.
Det tar lång tid att förändra problemen
Enligt Anna-Karin Åkerman så tar det lång tid att förändra den här typen av svåra psykiska- och beteendeproblem.
– Det skulle behövas längre behandlingstider. Det är ett systemfel. Bristen på en långsiktig plan är väldigt påfrestande för barnet, som inte vet hur länge denne ska vara placerad. Alla människor har ett behov av att veta en sådan grundläggande sak. Behandlingsfamiljen vill också veta hur långvarig placeringen kommer att bli, hur mycket det är värt att investera i relationen.
Delstudie 3 handlade just om relationer och där var tid ett återkommande tema.
– Utan att vi frågade om tid så pratade både barnen och familjehemsföräldrarna om tid i de kvalitativa intervjuer som genomfördes. Till exempel att de hade känt varann en viss tid och därför hade en sådan bra relation. Det paradoxala i situationen är att man vill stärka relationen mellan behandlingsfamiljen och barnet, men kanske är målet att barnet ska flytta tillbaka till föräldrarna.
I Sverige har vi en socialtjänstlag som bygger på att familjen och staten har ett gemensamt ansvar för barns behov och att barn inte far illa. Staten kan ge stöd till föräldrar som brister i sin föräldraförmåga och målet med familjehemsplacering är att barnet ska kunna återvända till sina föräldrar om det är möjligt.
Andra länder, till exempel Storbritannien och USA, har historiskt haft mer fokus på skydd av barnet i stället för stöd till familjen. De senaste åren har vi dock fått mer fokus på barnets bästa i och med att Barnkonventionen blev en del av svensk lag.
Bör ta större hänsyn till tidsaspekten
I avhandlingens sammanfattning skriver Anna-Karin Åkerman att praxis och policyer bör ta större hänsyn till tidsaspekten vid familjehemsplaceringar och arbeta för att öka tydlighet och trygghet, och därigenom möjliggöra en stabilare uppväxt för några av samhällets mest utsatta barn.
– Genomgripande för de här barnen är att de har svårt med adaptiv förmåga och att ta hand om sig själv. TBF-motellen ger struktur och rutiner så att barnet får hjälp att utveckla sina färdigheter och behandlingsfamiljen orkar med vardagen.
På Tjust Behandlingsfamiljer så fungerar modellen rent praktiskt så att familjen har inplanerade, regelbundna möten på något av kontoren. Det är både möten i grupp där man kan dela erfarenheter med andra familjer och väglednings- eller uppföljningsmöten med sin behandlingssamordnare.
– Då kan man gå igenom olika svårigheter som barnet har, till exempel att inte vilja klä på sig på morgonen. Vad händer med mig som behandlingsförälder? Vilka känslor väcker det? Varför låser det sig för barnet? Hur kan man göra för att inte förvärra läget? Barnet kan ha svårt att sätta ord på vad som är svårt. I stället får man gå runt problemet och försöka förstå varför, föreslå andra sätt för att komma runt låsningen.
Relationen är viktig för att få vardagen att fungera. Deltagarna i studien tampades med och relaterade till normen för vad en ”riktig” familj är. Utmaningarna i familjehemskonstellationen kunde övervinnas genom en ömsesidig ambition att bygga en relation och genom att man tycker om varandra. Studien visar inga skillnader i relationer mellan behandlingsfamilj och vanliga familjehem. Värme, humor och att göra saker tillsammans uppgavs som viktigt för att stärka relationen.
