Tufft att möta barn i sorg

Att som barn förlora en förälder eller ett syskon och som vuxen förlora en partner eller ett barn ger ett stort sår. Sorgen är en psykisk sårläkningsprocess som tar tid.

– Varje sorg är unik. Det är en process man behöver gå igenom, var och en på sitt sätt. Tiden läker inga sår. Det är det man gör under tiden som läker, säger Pia Ericson, socionom på Vårsol Samtalscenter.

De erbjuder stödgrupper, individuella samtal, föräldra- och anhörigstöd, föreläsningar och handledning. De har också uppsökande verksamhet genom ett samarbete med kriminalvården och rättspsykiatrin i Jönköping.

Vårsol Samtalscenter, som ligger under Frälsningsarmén, fokuserar på fysisk sjukdom, psykisk ohälsa, frihetsberövade, skilsmässa, beroende, sorg, våld och nyanlända.

– När det gäller sorg hjälper vi hela familjen i sorgearbetet. Man behöver förstå och reda ut vad som har hänt, möta de tankar och känslor som kommer upp och lära sig att leva vidare. Ibland krävs det stöd och hjälp för att hitta kraften att hitta sin väg igen och den kanske ser annorlunda ut än innan, säger Mona-Lisa Öberg, beteendevetare på Vårsol.

Hon tycker att det ibland saknas kunskap kring hur barn reagerar på sorg.

– För vissa barn kanske det dröjer ett år innan det kan komma en reaktion på sorgen i skolan och då tror man ofta att det är något annat. Det är viktigt att det finns kunskap om det i skolorna.

Forskning visar att barn i sorg löper dubbelt så stor risk att gå ut grundskolan utan godkända betyg.

Det är mycket som påverkar sorgen. Omständigheter kring dödsfallet; var hela familjen med i bilen när lillebror dog? Hade pappa varit sjuk länge?

– Många vuxna kan ha fullt upp med sin egen sorg och inte vara känslomässigt närvarande för barnets sorg, säger Mona-Lisa Öberg.

Varje dag förlorar drygt nio barn under 18 år en förälder. Enligt svensk lag ska barn ha rätt till information, råd och stöd när en förälder är allvarligt sjuk eller plötsligt avlider. Här vill Vårsol Samtalscenter vara en plattform och komplement till sjukvården

– Många barn tror att det är deras fel när någon i familjen har dött. Det kan vara suicid eller en olyckshändelse. Det gäller att man är tydlig med att förklara, annars tror de ändå att något i händelseförloppet var deras fel. Sen bör man berätta så ärligt som möjligt vad som hände, även om det kan ta emot. Ofta är föreställningen om händelsen värre än verkligheten och det skapar ångest och skuld.

Barn vill ofta inte berätta i skolan att de går och bär på sorg. De tror att de är ensamma om det här och att det inte finns andra i samma situation. På samtalscentret får familjen hjälp att tillsammans och enskilt bearbeta sin sorg.

– De kan också få träffa andra i grupp som går igenom samma sak. Barn lägger ofta sin sorg åt sidan. De drar sig ofta för att prata med sin kvarvarande förälder för att slippa förvärra och oroa. Obearbetad sorg kan också aktualiseras av andra händelser, säger Pia Ericson.

Det är viktigt att få minnas den bortgångne och att få veta vad som kommer att hända inför begravning och liknande.

– Att få vara med vid begravningen är en del i sorgeprocessen.

Man får hitta sätt att komma ihåg den döde på, prata och svara på frågor. Men vardagen med fortsatta rutiner och aktiviteter är också viktig.

– Det känns tryggt att något är som det brukar vara. Man får lyssna in vad barnet har för behov, vissa behöver mer tid hemma. Andra barn behöver få vara i skolan där allt är som vanligt. Ibland brukar man beskriva det som att barns sorg är randig. De går ut och in i sorgen på ett annat sätt än vi vuxna. Ena stunden kan de gråta och andra stunden sitta och leka som vanligt, säger Pia Ericson.

På Vårsol hälsar de alltid på barnet först för att de ska känna sig sedda. Pia och Mona-Lisa behöver också påminna sig själva om hur man bäst ska möta barn i sorg. Att se, lyssna, fråga och agera.

– Vi får inte vara rädda för tystnaden. När jag jobbade som kurator var det en vuxen kvinna som berättade sitt livs historia för mig. Hon pratade konstant i en timme. Jag sade ingenting. Sedan berömde hon mig för att jag var så bra, säger Pia och skrattar.

Hon berättar också om en gång när det blev fel.

– Det var en nioårig pojke som kom hit för att prata om sin pappa. Både jag och socialtjänsten var överens om att han borde göra det. Vi lärde känna varann litet och jag började ställa frågor om pappan. Då fick han panik och sa ”Jag vill inte prata om min pappa”. Vi skulle förstås ha tagit reda på vad pojken själv ville.

Pia tror att många barn skulle ha önskat att någon hade frågat hur de mår. Om man misstänker att ett barn mår dåligt och skulle behöva hjälp är det bra att göra en orosanmälan, även om det kan kännas tufft.

När ett barn kommer på samtal brukar de två första gångerna bara handla om att bygga upp en relation och förtroende.

– Det är viktigt att skapa trygghet innan man börjar prata om det svåra. Sedan brukar vi prata om familjen, vad som har hänt, begravningen, känslor, vad som har blivit annorlunda, vad som hjälper i sorgen och vilket nätverk man har omkring sig, säger Mona-Lisa.

Samtalen blandas med praktiska aktiviteter som kan göra det lättare att prata.

– Vi målar, ritar, håller på med lera, spelar spel och leker lekar. Vi anpassar det praktiska till vilken ålder man är i.

För att öppna upp kommunikationen i familjen används KASAM, en metod för psykisk ohälsa som gör det lättare att förstå hur olika vi reagerar på kriser utifrån hur vi upplever begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

– Som förälder kan man behöva stöd i att hantera och styra sina känslomässiga reaktioner, få träffa andra i liknade situation och få känna hopp. Det finns en väg ut ur sorgen, avslutar Mona-Lisa.

Att möta barn i sorg