Stålmannen har flyttat hemifrån. Det är temat för Fredrik Westins nya föreläsning.
Stålmannen har flyttat hemifrån. Det är temat för Fredrik Westins nya föreläsning. Han beskriver sitt liv som pappa till ett barn med plusmeny och extra allt: Tourette, adhd och asperger. Det har varit en kamp med mörka tankar, utbrott och frustration men också värme och glädje. Olle har drömmar som alla andra. En stor dröm var att flytta hemifrån.
Fredrik Westin har varit kommunchef, rockmusiker, socialchef och är numera HR-chef och framför allt pappa till två egenproducerade barn och ett närproducerat. Han har gjort sig känd som ”Pappa till Stålmannen” efter en föreläsning som pensionerades 2018. På Socionomdagarna 2019 var han tillbaka med uppföljningen ”Stålmannen flyttar hemifrån”.
Med en stor portion humor beskriver han sitt liv som pappa till Olle, en kille med tourette, adhd och asperger. Olle föddes år 2000 och Stålmannen kallas han inte för att det skulle vara någon superkraft att ha dessa diagnoser, utan det är för att han har kämpat så hårt.
År 2012 var mörkret totalt för Olle. Han tyckte att det var jobbigt att leva. Det går inte att föreställa sig hur hemskt det måste vara att höra som förälder. Men det blev bättre, även om åren kantades av vredesutbrott och förtvivlan.
– Olle har haft väldigt många mörka funderingar. Han såg sig inte som en hel människa, utan kände hela tiden att något saknades. Vi försökte förklara att det inte alls är någonting som fattas, tvärt om. ”Du har allt och lite till. Tänk dig att du är en Big Mac med plusmeny och extra allt i stället för en Happy Meal.”
Nyligen sa Olle: ”Jag tror faktiskt att jag är nästa steg i evolutionen. Om hundra år kommer alla att ha adhd och asperger – inga filter, de kommer att kunna hantera allt.
I november 2017 ansökte Fredrik om att bli personlig assistent till Olle.
– Det verkade logiskt för min egen del. Olle behövde fortfarande hjälp med att duscha och annat. Han hatar känslan av nyduschade händer, så vi måste direkt smörja in händerna med olja. Men han har drömmar som alla andra ungdomar och vid ett tillfälle hade vi en riktig urladdning och Olle skrek att han ville flytta hemifrån. Jag började gorma på och räkna upp allt han skulle behöva lära sig till dess. För det första duscha, sedan är det städning, tvätt, laga mat, bädda sängen. Olle slog igen dörren och en stund senare kom han tillbaka, blöt och halvt påklädd. ”Nu kan jag duscha, vad var det mer?!”
I februari 2019 flyttade Olle in i sin egen lägenhet. Han jobbar halvtid på ett socialt företag där nästan alla är döva.
– Det passar Olle perfekt, för han gillar inte kallprat. En dag i veckan får han åka bil med en döv man från Sundsvall till Härnösand för att lämna några dokument. Det är bästa dagen. Han kan spela rockklassiker på radion och slipper prata, berättar Fredrik.
Att ett barn flyttar hemifrån är lika delar sorg och glädje med eller utan diagnos. Olle bäddar sängen, städar varje torsdag, toaletten städar han två gånger i veckan och så handlar han på söndagar.
– Jag känner mig lite lurad. Svaret jag fick av honom när jag undrade varför han inte hade visat tidigare att han kunde allt det här var: ”Men då bodde jag ju hos er, då hade jag ju gjort ert jobb”.
Olle har jobbat hårt och han var starkt motiverad att klara sig själv.
– En dag sa han ”Jag tror inte att jag har några diagnoser kvar”. Men han har också sagt ”Om tourette var en människa så skulle jag ha spöat skiten ur han”. Det har varit mycket tics, tvång och fobier.
Största problemen har han haft med badrumssaker och främst tjejgrejer som borstar, krämer, smink och hårsnoddar.
– Det värsta med hårsnoddar är att de finns överallt. Barbiedockor var en annan grej som han inte tålde. Det utnyttjade förstås lillasyster. Hon radade upp några barbiedockor över tröskeln till sitt rum så att han inte skulle kunna komma in.
Fredrik skämtar mycket och lockar till skratt, men det finns också ett stort allvar. Han beskriver rädslan att när som helst kunde vad som helst hända. Olle krävde ständig uppsikt.
– År 2010 fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Det var Olles assistent på skolan som berättade att Olle hade försökt hänga sig med ett skärp. Jag tycker till och med att det är obehagligt att prata i telefon för jag tänker på alla gånger de har ringt från skolan. Jag önskar att de hade kunnat höra av sig någon gång när det inte hade hänt någon katastrof också.
Han minns första gången det kom in en orosanmälan mot familjen.
– Nu tycker jag att det används för sällan och på fel sätt. Syftet är att det ska hjälpa, men det informeras för lite om orosanmälan, så när vi satt där på de anklagades bänk kände man sig bara misslyckad. BVC borde anmäla tidigt.
Att få komma till BUP var som att komma hem.
– Vi brukade till och med ta med oss mackor och fika där en kvart tidigare. Det var en riktig livboj. Jag och min fru har även gått på egna samtal där, men Olle är inte är vårt gemensamma barn. Jag har en bra relation med Olles mamma, barnen har vi på livstid.
Lillasyster Annie har också gått på egna samtal. Hon har blivit en stark tjej.
Resan har förstås varit lång, med utredningar, utprovning av mediciner, skolbyte, byte av stad, ännu fler utredningar, mediciner, utbyte av mediciner, okunskap men också en massa kärlek och glädje.
Med åren kunde Olle få större ansvar att vara själv hemma.
– Jag minns första gången min fru och jag gick ut och tog en kaffe på tu man hand. Då kunde man inte tro att vi en gång skulle kunna åka utomlands en vecka tillsammans, men det gick också till slut, säger Fredrik.
Man brukar säga att vissa mammor har svårt att klippa navelsträngen. Lite så har det varit för Fredrik med Olle. Men det är fullt förståeligt.
– Andra pratar om att det är svårt att få ihop livspusslet. De har i alla fall ett pussel med färdiga bitar, det har inte vi. Vi har mer som mosaik, avslutar Fredrik Westin.
