Orimliga avgifter för LSS

 
Orimliga avgifter för LSSGästkrönika av Christian Benson, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB. GÄSTKRÖNIKA: Sedan den 1 januari 2019 är många tillståndsansökningar för SoL- och LSS-verksamheter förenade med en avgift. Det kostar 30 000 kronor att söka tillstånd för en ny verksamhet och 21 000 att ändra ett befintligt tillstånd. Som rådgivare i tillståndsfrågor har jag märkt att avgifterna, i synnerhet avgiften för att ändra i redan befintliga tillstånd, kan vara betungande för mindre företag. LSS är redan en bransch som ställer höga krav på regelefterlevnad och där det finns ett omfattande och komplicerat regelverk att följa. Hur rimligt är det att lägga dessa avgifter ovanpå de bördor som redan tynger mindre företag i branschen?  

I LSS-förordningen står angivet när en ansökan behöver göras hos IVO för att genomföra en förändring i verksamheten. Enligt 10 § i nämnda förordning ska tillstånd sökas när en förändring innebär att verksamheten inte längre motsvarar sitt tillstånd, till exempel vid byte av lokaler eller verksamhetschef.

I förarbetena till den lagändring som innebar införandet av avgifterna poängterades att det även i andra branscher förekom att tillståndsgivning som finansierades med avgifter. Som exempel gavs alkoholtillstånd och apoteksbranschen. Frågan är hur träffsäker denna liknelse är. Både restauranger och apotek har inkomster som inte är helt baserade på ersättningar från det offentliga. Med andra ord är det möjligt för ett apotek eller ett etablissemang med alkoholtillstånd att ta igen kostnader för tillståndsansökningar genom att justera priset på sina produkter. För ett företag vars inkomster är helt baserade på ersättningar från det allmänna för utförda vård- och omsorgsinsatser måste företaget hitta resurser inom den ordinarie verksamheten för att täcka de ökade kostnaderna. I förlängningen betyder det också att om en verksamhet inte drivs i vinstsyfte och med stora marginaler kommer de ökade kostnaderna alltid tas från resurserna som annars skulle gått till de boende. Om målet med avgifterna varit att företagen ska göra mindre vinster, varför inte istället justera ersättningarna på ett sätt som inte slår olika mot olika företag?

Alkohol- och apotekstillstånden har heller inte samma kostnader vid ändringar av ansvariga personer. Tänk dig att ett företag driver två LSS-boenden vilka båda har samma verksamhetschef. Denna verksamhetschef ska nu gå på en längre föräldraledighet och det behövs därför en ersättare vars namn under denna tid också behöver stå på tillståndet. Det blir totalt fyra ändringar och en kostnad om 84 000 kronor för att ordna med en ersättare under föräldraledigheten. Det är svårt att se att en sådan kostnad inte alls ska påverka verksamhetens möjligheter att tillskjuta ytterligare resurser till de boende. Det går också att anta att en sådan kostnad skulle kunna få verksamheten att tveka kring att exempelvis ge verksamhetschefen tjänstledigt för vidareutbildning.

Inte bara är 84 000 kronor en orimligt hög kostnad för verksamheten i exemplet. Det är också i många fall är en orimligt hög ersättning i förhållande till det arbete som krävs från tillståndsmyndigheten. IVO, som vid införandet var positivt inställd till avgifterna för ändring av tillstånd har svängt i frågan. I en analysrapport som myndigheten släppte under 2020 rekommenderar IVO att avgifterna avskaffas. Som anledning anges att främja att företag utvecklar sina verksamheter och ansöker om de ändringar de ser behov av.

Om både tillståndsmyndigheten och vårdföretagen vill ta bort avgiften samt att den riskerar att påverka brukarna negativt. Är det då orimligt att fråga sig varför avgiften överhuvudtaget fortfarande finns kvar?


Christian Benson, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB.