”Jag är långtifrån ensam om denna uppväxt. Omkring 210 000 barn i Sverige lever i ett hem där det förekommer olika typer av våld”. Maria Lundberg, socionom, har skrivit senaste gästkrönikan i Omtanke.
GÄSTKRÖNIKA: Tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara, de orden sjunger vi i kyrkan denna söndag. Det är återigen barnvälsignelse i den lilla frikyrka jag tillhörde.
Pastorn i församlingen håller fram barnet och uppmanar församlingen att be för barnet och dess medlemmar.
Jag är 13 år och vet att livet som ett barn i en liten barnaskara kan vara hur otrygg som helst, trots den gud jag just då tror existerar. Men kanske glömde han vaka över just mig? Kanske hade han fullt upp med andra barn, det är ju så många barn i Afrika som svälter. Morfar brukade alltid skorra om de hungriga barnen i Afrika när jag som vanligt hade svårt att äta upp all mat man förväntades äta upp som barn.
Men ta en sked till. Nä, men sänd gärna min mat till Afrika, svarade jag inte morfar. Men jag tänkte så.
Jag står nu i kyrkan, säkert iklädd en fin klänning som passar sig en söndag. Det är gudstjänst, en familj har ett fått ett barn och vi ber, ber att Gud ska vaka över det barnet. Alla i församlingen har ett ansvar att stötta familjen och stödja barnets uppväxt, upprepar pastorn.
Jag är 13 år och jag vet att huruvida Gud älskar mig, och beskyddar mig beror helt och hållet på i vilken familj jag föds in i. Jag tänker på hur det kommer sig att Gud valde en familj åt mig där jag skulle uppleva våld och upprepade sexuella övergrepp av min egen pappa. Vilken Gud är ens så elak?
Beror det kanske på vilket barn som Gud ser kommer till jorden? Jag, Maria – en envis unge som så ofta får höra att jag är ful och dum, jag kan ju inget. Vi fortsätter att sjunga, och hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena.
När sången tystnar har jag ont i magen. Jag känner mig så enormt övergiven, kanske både av den Gud som bara älskar andras barn, inte det barn som är jag och över den utsatthet jag själv lever i. En tår trillar på min kind.
Jag tänker redan som ganska ung, att det är helt onödigt egentligen att sjunga en sång om vilka Gud tar hand om när jag vet att hur du kommer att växa upp beror på vilka föräldrar du får.
Jag är långtifrån ensam om denna uppväxt. Enligt regeringen så lever omkring 210 000 barn i ett hem där det förekommer olika typer av våld. Vi är många som delar den här uppväxten. Vi är många som vet att innehållet i en sångtext kan betyda så mycket för det barn som har lyckan att födas in i en familj där barnet får möjlighet att växa upp tryggt, med en tanke om att barnet är värdefullt. Vi är många barn som får eller måste bli tvungna att använda en stor del av vårt vuxna liv att hantera den smärta som det innebär att födas in i en dysfunktionell familj.
Idag som vuxen, utbildad socionom där jag möter barn som har det svårt av olika anledningar, tänker jag ibland; Tänk om, älskade unge, vi hade kunnat få välja våra föräldrar, då hade vi valt med omsorg.
”Vad han tar och vad han giver, samme fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena barnets sanna väl allena”.
Maria Lundberg, socionom
