Pia Eklund: ”Vi kan inte tiga ihjäl problemen”

GÄSTKRÖNIKA: Äntligen börjar våldet mot kvinnor få utrymme i media även om det könsneutralt omskrivs till “våld i nära relationer” för att inte trampa på några ömma tår, trots att alla vet vilka som står för det mesta av våldet.

September var en viktig månad för att dra skynket av det besvärande ämnet då vi publicerade boken ”Vi bryter tystnaden” där 12 kvinnor och deras anhöriga berättar om våldet och eftervåldet som drabbat dem och barnen. Ett flertal självbiografier från kändisar om temat i olika former lanserades och fick massiv uppmärksamhet, kanske mest för lusten att frossa i kändisars privatliv men ämnet fick ändå utrymme och det är det viktiga.

Dokumentärserien ”En våldsam kärlek” hade premiär där fyra kvinnors berättelser gestaltades av skådespelerskor på ett väldigt trovärdigt och verklighetstroget sätt.

Skildringen skaver dock eftersom den visar kvinnor som sökt hjälp och fått den och förövare som faktiskt har fällts för sina brott. Detta är inte det vanliga scenariot. Inte heller att, som man får uppfattningen, det är över när kvinnan tillslut brutit upp. När förövaren som ytterst sällan åker in kommer ut har han ”rätt” till sina barn.

Grovt fysiskt våld

Den traumatiserade kvinnan och barnen blir inte fria förrän tidigast när barnen är myndiga annat än i extremfall när domstolen inser att det inte är lämpligt, men det kräver synnerligt grovt fysiskt våld. Så ska det inte vara!

Att utsättas för psykiskt våld, hot, kränkningar skadar på djupet, skador som i många fall aldrig läker helt. De många hundra kvinnor jag har närmast daglig kontakt med lider ofta av utmattningssyndrom och (C)PTSD men deras största kamp och bekymmer är barnens mående. De ser hur barnen inte blir respekterade, hur de gråter och tar skada. Hur skolan ser att barnet inte fungerar men saknar kunskap och förmåga att hjälpa.

Barnen kan sedan hamna på BUP med beteendeförändringar och självskadebeteende men ändå får de inte rätt hjälp. Varför gör vi så här mot barnen? Hur kan någon förvänta sig att det kommer något bra ur detta?

Generation efter generation

Precis som jag nämner i boken ”Vi bryter tystnaden” så kan vi bryta våldsspiralen som ärvs ner i generation efter generation och som barnen tar med in i kompisgäng, klassrummet och kärleksrelationer. Det skulle också spara samhället stora kostnader.

Ett umgänge ska inte ske på bekostnad av barnens hälsa och välmående och en förövare som utsatt sin familj för våld bör anses ha förlorat sina privilegier som förälder. Offer måste prioriteras högre än förövare och barns rättigheter ges ett högre värde än föräldrarnas.

Det krävs ett enormt kunskapslyft inom alla instanser som möter våldsutsatta men framförallt, sjukvård, socialtjänst, rättsväsende och ett nytt förfarande kring ”konfliktfyllda” vårdnadstvister. Riktiga vårdnadsutredningar med specialutbildade psykologer som hör hela familjen enskilt, där barnen alltid kommer till tals oavsett ålder utefter förmåga att kommunicera. Likaså krävs specialiserade domstolar för familjerättsärenden. Så här ser det ut i bland annat Spanien så det är ingen fantasi utan mycket väl genomförbart om vi bara VILL börja värna om våra barn. Allas vår framtid.