Läs vår senaste krönika denna gång med Sara Modigh, en bloggare i tjugoårsåldern som lever med ett flertal diagnoser som ADD, Aspergers syndrom och MS. På sin blogg skriver hon om psykisk ohälsa för att minska tabun.
Jaha då ligger man här i sängen mitt i natten när man egentligen borde sova.
Men sömnen vill inte infinna sig, för min ångest är skyhög. Jag vet inte varför, så fråga mig inte.
Jag hatar verkligen att få dessa ångestattacker från ingenstans. Här ligger jag nedbäddad i min säng på väg in i drömmarnas land och två sekunder senare ligger jag klarvaken med svidande ångest i maggropen.
Jag önskar så att ångesten ville försvinna, jag önskar så att jag visste vad den berodde på och framförallt önskar jag att de där hemska självskadetankarna ville försvinna.
Men orden måste fram, jag måste få utlopp på annat sätt än att självskada.
Ångesten ilar inom mig, som ett stormande Ishav, ett monster utan dess like. Vad ska jag ta mig till?
Min kropp är trött, men min hjärna spelar mig ett spratt. Den ena hemska tanken efter den andra, och jag har ingen kontroll.
Jag stirrar in i skärmen som blir till en suddig gröt framför mina ögon, när jag ännu en gång förlorar fokus och glider in i mina egna tankar. Jag förs bort till en fruktansvärd plats av ångest och katastrofer. Det är så svårt att slå mig loss och ta mig tillbaka till skrivandet. Men jag måste, jag får inte sjunka djupare in i det där svarta slukhålet fyllt av panik.
Hur ska jag överleva natten när mina tankar är mörkare än mörkret utanför.
Varför måste livet vara så svårt, kan någon förklara det för mig? Varför är det såhär orättvist? Varför kan ingenting i mitt liv vara enkelt och smärtfritt?
Hur mycket mer kan jag orka med?
Text: Sara Modigh
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';