LEDARE: Vi vet att skolan är en stark skyddsfaktor för ett gott liv. Att inte gå ut grundskolan ökar risken för utanförskap, psykisk ohälsa och kriminalitet. Men tyvärr klarar inte skolan av att möta alla elevers behov.
Många blir så kallade hemmasittare för att de inte har förmågan att vara i skolans miljöer eller klarar av de krav som ställs. 3 av 4 hemmasittare har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). De kan ha svårigheter med impulskontroll, uppmärksamhet och aktivitetsnivå.
Det var kanske en fin tanke att alla ska inkluderas, alltid känna sig som en del i klassen och få undervisning samtidigt med alla andra i klassrummet. Men om man från början känner sig annorlunda och inte klarar av att sitta i helklass, sitta stilla en hel lektion och ta till sig undervisningen på samma sätt som de andra? Då blir man ju bara ännu mer utanför av att inte klara av det, eller? Är det inte bättre då att man får undervisningen anpassad och få sitta i mindre grupper när det behövs?
Alla ska anpassa sig till skolans krav
Jag tror att det är skolans ökade krav på att alla ska anpassa sig till undervisningen som gör att antalet diagnoser ökar. Och dagens digitalisering av skolan tycker jag bara ha gjort det rörigare och stökigare. Om man får arbeta i en bok blir lektionerna mer strukturerade, man ser tydligt vad som ska göras och även vad som planeras framåt.
När alla elever sitter med varsin laptop så blir det lätt till att vissa surfar runt eller spelar spel när man är uttråkad, väntar på att få hjälp eller inte vet vad man ska göra. Barn med NPF behöver extra mycket tydlighet och rutiner. Vissa är dessutom särbegåvade och i behov av extra stimulans för att inte tröttna och gå ifrån lektionen.
I Sverige har vi inte satsat lika mycket pengar på skolan som i till exempel Finland, där man redan efter andra världskriget bestämde sig för att satsa extremt mycket på att höja utbildningsnivån. De arbetar också hårt med att inga lärare ska vara obehöriga, något som inte verkar lika viktigt här i Sverige.
Vi kan inte spara in på det som är viktigt
Det skolorna sparar på lägre lärarlöner och att inte köpa in nya böcker förlorar hela samhället på. Vi kan inte spara in på sådant som är så viktigt.
Regeringen vill nu få in mer böcker i undervisningen, tack för det! Man har föreslagit att det ska definieras i skollagen vilken betydelse läromedel har för undervisningen. Regeringen har också avsatt 685 miljoner till inköp av fler läroböcker. Digitaliseringen behöver inte stanna av bara för att det även finns böcker. Vi kan ha både och.
Det värsta är att de här barnen mår allt sämre. Tänk att höra sitt barn säga att han eller hon inte orkar leva längre. Och föräldrarna får kämpa länge. Enligt Riksförbundet Attention har 61 procent av föräldrarna fått egen psykisk ohälsa till följd av att barnet inte har klarat av att gå till skolan. 39 procent har blivit sjukskrivna och 44 procent har gått ned i arbetstid.
De behöver hjälp i tid! Jag kan rekommendera nya boken ”Att utreda problematisk skolfrånvaro i socialtjänsten”. Där förklaras hur man kan kartlägga barnets behov och situation så att rätt anpassningar kan göras.
Jenny Fors, chefredaktör tidningen Omtanke
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';