Dagens skola fungerar inte för alla. Särskilt barn med NPF är överrepresenterade bland elever med problematisk skolfrånvaro, elever som inte klarar av att vara i skolan. Kanske har det gjorts försök till anpassningar, men det är inte säkert att de ger resultat om man inte först tar reda på vilka behov som finns och att det råder en samsyn kring det.
Problematisk skolfrånvaro är något som skolan har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten för att barnet inte ska fara illa. En fungerande skolgång ger goda förutsättningar för individens utveckling och hälsa.
– Vi har märkt att ärenden om problematisk skolfrånvaro kommer in till socialtjänsten i allt högre grad. Det finns inga riktlinjer för hur socialtjänsten ska ta sig an de här ärendena, säger Emma Söderholm, som tillsammans med Gisela Appelgren Hansen hoppas att deras nya bok därför kan vara till nytta.
Boken heter ”Att utreda problematisk skolfrånvaro i socialtjänsten” och har precis getts ut av Gothia Kompetens.
– De här ärendena skiljer sig något från de som socialtjänsten är vana att ha. Detta är ärenden där föräldrarna ofta redan gjort allt de kan, men att situationen gör att familjesystemet blir utmattat, säger Gisela.
Det har ofta redan gått för långt
När socialtjänsten får in anmälan har det ofta gått långt. Det kan vara att barnet inte ens vill lämna sitt rum eller träffa kompisar och föräldrarna tycker att de har försökt med allt och blivit utbrända på grund av den påfrestning som det här innebär.
Enligt Riksförbundet Attentions rapport ”Ingen har undrat varför hon inte kommer till skolan” (2020) framkommer det att 61 procent av föräldrarna har fått egen psykisk ohälsa till följd av att barnet inte har klarat av att gå till skolan. 39 procent har blivit sjukskrivna och 44 procent har gått ned i arbetstid, vilket såklart även påverkar ekonomin.
– 3 av 4 elever med problematisk skolfrånvaro har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Det kan vara så att skolan inte har gjort tillräckliga anpassningar för att det ska fungera. Föräldrarna är ofta medvetna om problemen. De ser att barnet mår sämre och får ångest av att gå i skolan så de kan inte förmå sig att skicka iväg barnet dit, säger Emma.
Föräldrarna vet inte vad de kan vända sig
Föräldrarna känner en stor hopplöshet över situationen och vet inte var de kan vända sig för att få hjälp.
– Där behöver vi gå in som ett ställföreträdande hopp. Det är socialtjänsten som har ansvaret att samordna insatserna och vi kan ge föräldrarna en riktning. Det är inte meningen att föräldrarna ska leda det här arbetet, säger Gisela.
Orsakerna för en problematisk skolfrånvara kan vara flera och se olika ut. Att barn med NPF är överrepresenterade beror delvis på den nya skollagen från 2011 där alla ska inkluderas. Det var slutet på mindre undervisningsgrupper med extra stöd. Många elever har svårt att ta till sig undervisning i helklass. Barn med NPF har svårigheter att koncentrera sig, hantera impulser, styra uppmärksamhet och aktivitetsnivå. Flickor med adhd upptäcks inte av skolan i lika stor utsträckning, då de lättare kan kamouflera sina svårigheter. Istället blir det hemma som dessa märks.
– Ofta skiljer sig uppfattningen om vad barnet har svårt för. Föräldrarna kan ha en bild och skolan en annan. Det är också vanligt att snabbt försöka komma med en lösning på problemet istället för att först ta reda på vad just det här barnet behöver. Man måste ta ett steg i taget, annars är det stor risk att misslyckas, säger Gisela.
Presenterar modellen Arbetstrappan
Både Gisela och Emma är utbildade socionomer och har arbetat i många år inom socialtjänsten som socialsekreterare och familjebehandlare. Idag arbetar de på uppdrag i olika kommuner och håller också utbildningar för socialtjänsten.
I boken tar de upp sin egen modell; Arbetstrappan, som förtydligar att man inte kan gå vidare till nästa steg förrän man har slutfört det steg man håller på med. Varje trappsteg lägger grunden för nästa.
Socialtjänsten sammankallar till nätverksmöte eller SIP (samordnad individuell plan) med alla inblandade där man går igenom de olika stegen. Barnet behöver inte vara med på de två första stegen, men efter det kan barnet också delta.
Steg 1 är kartläggning. Hur ser situationen ut för barnet? Vad har gjorts tidigare? Hur ser det ut i skolan?
Steg 2 handlar om att skapa samsyn. Att alla behöver ha en gemensam förståelse för problemet.
– Många professioner kan ha olika syn på vad problemet är. Skolan kan ha en och psykiatrin en helt annan. Då blir också lösningarna olika. Det är ett stort jobb att samla alla kontakter, men det är bara genom samsyn som vi kan komma vidare till en lösning, säger Emma och fortsätter:
Vi behöver lyfta ansvaret från barnet
– Ofta har barnet blivit tillfrågat om vad denne behöver, men det är inte så enkelt att svara på. Många barn känner stor skuld, oro och besvikelse över att inte klara av sin skolgång, att inte passa in. Vi behöver lyfta ansvaret från barnet.
Varje profession har sitt ansvarsområde.
– Socialtjänsten ska inte lägga sig i vad de andra ska göra eller komma med en lösning. Men vi ska ta ordförandeklubban och vara drivande, säger Gisela.
Steg 3 är anpassningar. Vi har fått en uppfattning om barnets situation och ser genom vår kartläggning vilka orsaker som ligger bakom. Då är det dags att arbeta med vilka anpassningar som behöver göras.
Anpassningarna bör ske både i skolan och hemmet och syfta till att skapa förutsättningar för att utmana barnet att gå tillbaka till skolan och bryta isoleringen. Att det först finns en samsyn är en förutsättning för att anpassningarna ska komplettera varandra.
Steg 4 är att utmana. När anpassningarna är gjorda så kan man börja att utmana barnet.
– Utmaningarna bör ske i små steg och behöver inte handla om att barnet ska vara på plats i skolan, det kan till exempel vara ett steg att barnet ska kunna äta middag tillsammans med familjen istället för på sitt rum, säger Emma.
Arbetet behöver hålla över tid
Steg 5 är att vidmakthålla. Det är sista steget i Arbetstrappan och handlar om att man behöver se till att arbetet håller över tid.
– Det kan komma bakslag. Då är det bra om man kan finnas kvar över tid och inte släppa taget, man kan behöva justera lite grann. Det är en trygghet för familjen att ha kvar insatsen lite extra, säger Gisela.
– Det tar tid att få en helt fungerande skolgång, men man får rikta in sig på delmål. Det är helt fantastiskt att få höra när en familj berättar att de till exempel har varit ut och cyklat tillsammans eller större saker som när barnet har fått sitt första sommarjobb, berättar Emma.
Författarduon vill med boken också kunna öka förståelsen över det övermäktiga arbete som föräldrarna har haft under lång tid.
– När föräldrarna känner sig sedda och förstådda minskar stressen och det blir lugnare för alla. Det är vanligt att föräldrarna känner sig uppgivna, de har ju redan gjort allt de kan. Då gäller det att förklara att det behövs en kartläggning för att anpassningarna ska fungera. Dessutom behöver socialtjänsten ha den här samordnade rollen, säger Emma.
En orosanmälan kan vara skrämmande
Föräldrarna kan också vara oroliga att de ska bli ifrågasatta som föräldrar. En orosanmälan kan vara skrämmande om man inte vet vad det innebär.
Många av de barn som stannar hemma från skolan lider av psykisk ohälsa. Därför spelar BUP ofta en viktig roll i dessa ärenden. Ofta behövs också en utredning för NPF, men det är viktigt att komma ihåg att man har rätt att få anpassningar i skolan även utan diagnos.
– Vi ser ett behov av gemensamma riktlinjer inom socialtjänst, skola och BUP för hur barn med problematisk skolfrånvaro ska hanteras. Vilket stöd som familjerna får skiljer sig idag mellan olika kommuner. Det är ohållbart. Skolan skulle också behöva ta hjälp av socialtjänsten tidigare, innan frånvaron har blivit för hög, säger Gisela.
Inledningsvis kan barnet ha klagat på ont i huvudet eller ont i huvudet, undvikit vissa lektioner eller vissa tider i skolan. Lång tids ströfrånvaro kan vara ett tecken på att skolgången är för svår.
– Ofta tror man att det är motivationen hos eleven som behöver höjas, men det är fel, det är miljön i skolan som inte fungerar för alla, avslutar Emma.
