För Alexander Skytte blev datorspelandet en livlina.
– Högstadietiden var väldigt tuff. Adhd-diagnosen som jag fick i fjärde klass blev som en stämpel i pannan. Ingen visste vad det var; varken fröken, klasskompisarna eller mina föräldrar. Jag fick flytta till en resursklass. Jag ville inte vara den som bråkar och förstör, så när jag fick välja att komma tillbaka till min gamla klass så gjorde jag det. Men de hade utvecklats så mycket och hade sitt sociala samspel, medan jag fortfarande ville gunga och klättra i klätterställning. Det gjorde att jag hamnade utanför. När de blev tillsagda att lämna mig ifred blev jag osynlig istället och det var ännu värre.
Vid 13-årsåldern började han spela datorspel och pappan som var it-tekniker ordnade ett lag och tävlingar.
– Jag hade inget annat utanför det här. Det var en skillnad på liv och död. Jag blev spelberoende, men hellre det än att vara död.
Nu i vuxen ålder så kan han hantera sitt spelande. Han är själv pappa och arbetar som lärare i idrott och hälsa.
– E-sporten fick mig att utvecklas, känna mig duktig och uppskattad. Jag hade ett sammanhang. Jag tog mig igenom skoldagen för att jag visste att jag skulle få spela på kvällen. Pappa fixade matcher och satt där och hejade som på vilken sport som helst.
Det kan tyckas som en motpol att sedan bli idrottslärare, men Alexander har alltid gillat att röra på sig.
– Fast jag har alltid varit livrädd att vara upp och ned. Jag kan förstå att vissa barn tycker att vissa saker är otäckt. En del kan heller inte berätta vad som är fel, som en kille som vägrade att ha skorna på sig i gympasalen. Tillslut kom det fram att det gjorde ont i fötterna för att skorna var för små.
När Alexander var yngre var det mycket som kunde sätta käppar i hjulet för olika aktiviteter.
– Det var som att jag hade en svagare startmotor. Jag fick ångest för att jag skulle behöva ringa en kompis om vi skulle ut och spela fotboll, för tänk om han sa nej, då skulle det vara jobbigt. Och så var jag tvungen att ta på mig skorna och se till att äta något före så jag inte blev hungrig. Och så måste jag leta fram bollen. Det var så mycket motstånd så då blev det ofta inte av istället.
Alla barn har rätt till en givande fritid och meningsfulla sociala sammanhang. Det ska projektet Hela spektrat verka för, som pågår i tre år till. Förutom kunskapsspridning anordnas även specialanpassade läger för barn med autism. Det är något att se fram emot efter corona.
