”Vi ska bemöta alla med respekt”

Bettan Byvald kan vara Sveriges mest kända socialarbetare.

Hon har intervjuats och uttalat sig i både tv, radio och tidningar om tunga samhällsfrågor som IS-resenärer, organiserad brottslighet och odemokratiska krafter som tar plats i förorterna. Hon har också berättat om sin långa gärning som socialarbetare i ett av landets mest utsatta områden.

På Twitter har hon en egen plattform där hon delar artiklar om den ökade misstron mot socialtjänsten, narkotikabrotten i Göteborg, bidragsfusk och kvinnors roll i religiösa extremistgrupper.

– Det är besvärande, men jag ska inte vara gnällig. Jag tycker att det är bra att socialarbetare lyfts upp, säger hon om intresset från media.

Oftast blir hon kontaktad i samband med att någon negativ händelse inträffat, som skjutningar eller bilbränder. Då har hon, som jobbat ute på fältet i snart 40 år och känner människorna i området, redan sett utvecklingen under en längre tid. När journalisten Johanna Bäckström Lernebys Augustprisvinnande bok Familjen, om en kriminell familj som lurar myndigheter och styr invånarna i Angered, släpptes och skapade debatt i hela Sverige, var det inga nyheter som beskrevs, varken för Bettan eller de boende i området.

Bettan slår upp vädringsfönstret i sitt rum på tredje våningen i den betonggrå byggnad som utgör ett av socialkontoren i stadsdelen Nordost. Stadsdelen är socioekonomiskt svag och rymmer fyra av de fem områden i Göteborg – Hjällbo, Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön – som polisen betraktar som särskilt utsatta. Platserna kännetecknas av social problematik och kriminell närvaro som påverkar lokalbefolkningen och innebär svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Stor andel av invånarna är utlandsfödda och både klan- och hedersstrukturer är närvarande.

I korridoren utanför Bettans kontor är det helt tomt. Coronasmittan har nått en ny våg och många arbetar hemifrån. Även Bettan. Hon har inte varit på sitt tjänsterum på ett par veckor. Dagarna består av Teams-möten och planering.

Arbetar uppsökande och förebyggande

Bettan har en fri roll inom socialtjänstens där hon fungerar som ett stöd mellan myndigheter och medborgare och arbetar uppsökande för att stoppa, hindra och förebygga religiös extremism, kriminalitet och socialt utanförskap.

Hon och de närmsta kollegorna bjuder in sig själva på föreningsmöten och till skolor för att lyssna och svara på frågor och försöka fånga upp människor som är på väg in i riskzoner. Ofta leder det till att hon får ett telefonsamtal dagen efter, som blir till ett möte och att flera intresserade samlas ihop och en grupp bildas.

Ibland innebär kontakten att Bettan behöver gå utanför socialtjänstens ramar. Och efter snart 40 år i yrket kan hon kosta på sig att inte hymla med det. För vilken dörr på myndigheten står öppen för en den unga kille som vill lämna gängkriminaliteten bakom sig men i övrigt inte har några problem som passar in i socialtjänstens mallar?

Ibland anklagas hon av kollegor för att gå de kriminellas ärenden.

– Det är svårt att bli eftertraktad av båda sidor. Båda tror att man är för mycket åt andra hållet. Man kan jobba med att ge stöd i att förstå vad myndigheten gör. Ibland när jag jobbar med det så tas det som att jag gått för långt in i deras värld. Det finns en rädsla. För mig handlar det om att vi ska bemöta alla med respekt. Vi ska bemöta alla med en korrekt myndighetsutövning och bemötandet är väldigt, väldigt viktigt. Man kan prata med människor utan att tycka om deras handlingar. Jag kan förklara varför det blev på ett visst sätt, jag kan också stödja socialtjänsten i hur ett kriminellt nätverk ser ut. Allt ser man inte på domar.

Fyra kilometer rak söderut ifrån Bettans kontor ligger Kortedala där hon själv växte upp när området var nytt. I Kortedala, som är Göteborgs första förort, samlades redan på 50-talet människor från olika delar av Sverige och världen.

Familjen var arbetarklass: Pappan var rörläggare på SKF och mamman var kontorist. Föräldrarna var politiskt intresserade och i hemmet diskuterades jämlikhet och demokrati. Bettan beskriver Kortedala som lite av ett utanförskapsområde redan då, men där människor hade en gemenskap och ett hopp om bättre tider.

– Vi var ganska fattiga men hjälpte varandra och alla hade det lika.

Bettan minns hur hennes mamma kunde ringa till sin svägerska och låna pengar. Nästa gång var det svägerskan som hörde av sig och bad om ett lån innan lönen kom veckan därpå.

Har ingen tro på samhället

– Det fanns en tro på framtiden. 50- och 60-talet var möjligheternas årtionden. Så ser det inte ut i dag. Människor har ingen tro på att de får vara med.

Bettan kan inte nog hylla barnkolonier, fritidsgårdar, fritidshem och parklekar som var vanliga under hennes uppväxt men nu nästan helt försvunnit. Genom yrkeslivet har hon träffat många människor som trots svåra uppväxtförhållanden har klarat sig bra genom livet och som framhållit just dessa verksamheter som räddningen. På kollo och fritidsgårdar kunde barn från alla olika delar av staden mötas och få positiva sammanhang utanför hemmet.

– I dag finns inget sådant. Några av barnen i Hammarkullen kommer ingenstans. Jo, en del åker till gamla hemlandet och några skickas dit på uppfostringsresor. De kommer ingenstans. De har aldrig sett Bohuslän.

Själv var Bettan aktiv på fritidsgården där hon spelade improvisationsteater och deltog i diskussionsgrupper. Så småningom utbildade hos sig till fritidsledare och i den rollen väcktes tanken på att läsa vidare till socionom och därmed kunna göra mer för de barn hon mötte som hade det svårt.

En integration som har havererat

Som så många andra nämner hon segregationen och de ökade klyftorna i samhället som orsaken till de problem vi ser i flera av de svenska förorterna. Och en integration som har havererat. Det största hotet är de odemokratiska krafterna.

– Hur tudelat samhället har blivit. Om man tittar i Göteborg så är det ju som att åka mellan två världar. Det finns folk som bott här i 25 år och som behöver tolk. Det är ju inte klokt. Det är ett misslyckande från vår sida.

Det är också i dessa begrepp som lösningen finns. Att inkludera människor och låta dem ta ansvar. Bettan tror på att hjälp och stöd ska vara lättillgängligt och att människor själva vet vad de behöver.

Hon lyfter en debattartikel i DN där svenska socialchefer efterfrågar mer biståndslöst arbete. Cheferna beskriver en modell där en första och andra linjens socialtjänst bedrivs. Första linjen ska finnas nära människor och jobba biståndslöst. Andra linjens socialarbetare ska sitta inne på kontoret med det långsiktiga arbetet och myndighetsutövningen med alla rättssäkerhetsaspekter.

– Det är så vackert och så fint när man kan möta människor där de är.

Detta är delvis en återgång till hur arbetet såg ut när Bettan började på socialtjänsten i Angered 1986, då hjälpen skedde biståndslöst i större utsträckning och närmare människorna.

Papporna blev hemmasittare

I området Lövgärdet i Nordost började socialtjänsten för några år sedan att se ett mönster bland familjer som kommit till Sverige från Syrien och som uppbar försörjningsstöd. De hade många barn, bodde trångt och medan mammorna kom ut och lärde sig svenska, blev papporna hemmasittare.

– Bland papporna – vissa – såg vi att de blev allt mer traditionella. Vi hörde också flickor säga att sådant de fick göra hemma i Syrien, fick de inte längre.

Bettan och hennes kollegor valde ut ett tiotal familjer som de bjöd in till ett sammanhang som de kallade för Familjeakademin. Syftet var att såväl barnen som föräldrarna skulle fångas upp i samtal kring demokrati och integration.

– Målet var att de här samtalen skulle fortsätta i hemmen men att alla hade med sig något nytt perspektiv hem. Det blev väldigt fina diskussioner.

Stöttning till familjerna

Nu är förhoppningen att sjösätta ett liknande projekt i Hammarkullen tillsammans med bostadsbolaget, skolan och socialtjänsten. Målgruppen är en av årskurserna på Nytorpsskolan och deras familjer. Visionen är att eleverna ska gå ut nian med godkända betyg, att de ska ha en plan med sina liv och att föräldrarna ska bli sina bästa jag.

Familjerna kommer att erbjudas ett antal tematräffar som rör bland annat kris och trauma, svenska samhället och skolsystemet i Sverige. Samtalen ska varvas med aktiviteter som även riktar sig till barnen. Något beslut om projektet har dock inte fattats, men Bettan ser det som en formalitet eftersom resurserna redan finns.

– 90 procent av dem som bor i Hammarkullen är ju med i samhället. Men det finns några som fastnar, och där får vi hjälpa till. Att vara förälder i något av de utsatta områdena är ju mycket svårare än att vara förälder i exempelvis Åre. Och då måste man stärka upp. Jag är lite naiv kanske, men jag tror att vi skulle klara 90 procent av dem… Eller 100.

Egentligen skulle 2022 bli sista året i yrket för Bettan men förra våren drabbades hon av cancer, tvingades genomgå en mycket tuff behandling och blev sjukskriven. Hon förlorade därmed nästan ett år i yrket. I höst fyller hon 68 år och förhoppningen är att jobba kvar ytterligare ett år.

– Jag är inte klar än, säger hon.

Om Bettan Byvald