På senare år har socialtjänsten i vårt grannland Finland genomgått en stor förändring som påverkar socialarbetarnas arbete.
På senare år har socialtjänsten i vårt grannland Finland genomgått en stor förändring som påverkar socialarbetarnas arbete. De har utarbetat en ny barnskyddslag och stärkt socialarbetarens kompetens och ställning. Omtanke var på socionomdagarna i höstas och lyssnade på den finske universitetslektorn och tidigare socialarbetaren Harry Lunabba som berättade om arbetet i Finland.
Vi är många i Sverige som har berörts av fallet Esmeralda – den treåriga flickan som fick lämna det familjehem där hon hade vistats sedan hon var knappt åtta veckor och flytta till sina biologiska föräldrar. Mindre än ett år senare är hon död.
Trots att socialtjänsten förordade att Esmeralda skulle stanna i familjehemmet tog Kammarrätten i Jönköping det ödesdigra beslutet att hon skulle återförenas med sina biologiska föräldrar. Socialtjänsten hade inte lyckats visa att det fanns brister i föräldrarnas omsorgsförmåga.
I vårt grannland Finland ser det annorlunda ut. Där har socialtjänsten numera ett helhetsansvar samt har fått mycket starkare befogenheter att fatta beslut eller kan kräva beslut när det gäller fall med barn som far illa.
Under Socionomdagarna i höstas lyssnade Omtanke på ett fördrag med Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete vid svenska sociala och kommunala högskolan vid Helsingfors universitet. Han pratade om hur man förändrat socialtjänstens roll i Finland. Där har det skett en professionaliseringsprocess av socialtjänsten och 2008 trädde en ny barnskyddslag i kraft.
Harry Lunabba inleder sitt föredrag med ett exempel från verkligheten. Innan han undervisade arbetade han som socialarbetare ute på fältet. Berättelsen handlar om hans sista case, vilket också blev ett av hans tyngsta fall någonsin.
– Jag mötte en familj med ett barn som var i fara. Det rörde sig om ett så kallat isolerat barn som stod utanför utan barnomsorg och for illa hemma.
Efter att ha träffat barnet bedömde Harry Lunabba och hans kollega att det fanns skäl att vidta den tyngsta åtgärden som finns – brådskande placering.
– Eftersom det var ett alldeles nytt case, fanns det inte mycket att lyfta fram i beslutet, annat än att beskriva de intryck som vi fick av ett isolerat barn och att föräldrarna inte gick med på att samarbeta – ens i den utsträckningen att vi kunde ha fört ett sakligt samtal.
Eftersom det fanns lite material uppstod en utmaning att påvisa att öppenvårdsåtgärder inte räckte till. Under socialnämndens behandling kom man fram till ett beslut att barnet skulle återvända hem, med stöd av öppenvårdsinsatser. Nämnden förmådde inte inse att öppenvårdsmöjligheter inte fanns att tillgå då föräldrarna vägrade samarbete på alla nivåer.
– Barnet hamnade alltså tillbaka i isoleringen hemma hos föräldrarna. Ett år senare blev han återigen hämtad för brådskande placering, säger Harry Lunabba och suckar.
Poängen med berättelsen är att händelsen utspelade sig innan socialnämndens professionaliseringsprocess hade genomförts och den nya barnskyddslagen hade trätt i kraft.
– Jag är fast övertygad om att om vi hade hunnit genomföra professionaliseringsprocessen av socialtjänsten och den nya lagstiftningen som trädde i kraft 2008 hade funnits, så hade det här barnet kunnat räddas mycket tidigare.
2008 trädde alltså en ny barnskyddslag i kraft i Finland. I samma veva stärker man socialarbetarnas kompetens och höjer dess status.
– Socialt arbete är ett svårt yrke som kräver en hög kompetens. Därför har alla socialarbetare som arbetar med barnskydd i dag en högre högskole- eller universitetsexamen. Alla har genomgått en magisterutbildning, säger han.
Utöver att utbildningskraven har stärkts krävs det i dag också att socialarbetarna registreras sig. De blir numera legitimerade socialarbetare.
– Det räcker alltså inte med att ha en utbildning, man måste också upptas i registret. För att upptas där brukar det vara fullt tillräckligt att man har en utbildning. Men legitimeringen innebär också att man kan tappa sina yrkesrättigheter och mista sin legitimation om man handlar på ett oetiskt sätt – på samma sätt som en läkare om den missköter sig.
Vad det var som stärktes i den nya lagen – några exempel
I den nya barnskyddslagen har man framför allt betonat barnets rätt till delaktighet. Det handlar om hur alla barn ska höras och hur processen ska göras tillgänglig för barn på alla nivåer.
Dessutom utses det en socialarbetare för varje klient. Denne har ett helomfattande ansvar för caset, och om det skulle behövas expertis så måste den finnas tillgänglig.
Tröskeln för barnskyddsanmälan har blivit lägre.
– Tanken är att man ska få in anmälningar tidigare.
Det har också blivit en skärpt anmälningsskyldighet. Vid misstanke om våld mot barn måste man numera alltid anmäla till polisen samt till socialtjänsten.
– Det här är alltså en skyldighet som man kan bli dömd för om man inte uppfyller kravet och anmäler.
Den nya lagen har också för avsikt att främja samarbetet över myndighetsgränser. Det har blivit enklare att diskutera barnskyddsärenden utan att det finns sekretesshinder emellan olika instanser som kan göra att barnens rätt förverkas.
Lagen betonar också tidigt ingripande och tidigt stöd.
– Med det menar man att stödinsatser hellre ska inledas förr än senare.
Professionalisering av barnskyddsprocessen handlar mycket socialarbetarens helhetsansvar. I dag har denne starka befogenheter enligt lagen och mycket mer makt att fatta beslut än tidigare. Tidsramarna har dessutom blivit tydligare.
– När det kommer in ett case eller barnskyddsanmälan ska man inom sju dagar fatta ett beslut om det ska leda till en ordinarie utvärdering. Om man kommer fram till att det ska göras en utvärdering, måste den utföras inom tre månader. Man måste dessutom fastställa en klientplan och det finns tydliga regler för hur ofta den ska granskas och uppdateras.
Den nya lagen ger också möjlighet att sammankalla ett mångprofessionellt team för att behandla ett barnskyddsärende och utreda om det finns behov för omhändertagande eller andra tunga insatser.
– Det finns också paragrafer som innebär att man också kan gå emot samtycke om barnet är i behov av vård.
Tidigare hade socialnämnden beslutanderätten om brådskande omhändertagande. I dag har detta överförts till kommunens tjänsteinnehavare och förvaltningsdomstolen.
– Det innebär att om det är brådskande placering och omhändertagande med samtycke så är det ett tjänsteinnehavarbeslut och om det är utan samtycke är det förvaltningsdomstolen som avgör. Socialnämnd beblandar sig inte längre i de här processerna över huvud taget.
Ofta kan det vara en ledande socialarbetare som har beslutanderätten om den brådskande placeringen, som kan fortgå i högst 30 dagar, och den tiden går att förlänga i ytterligare 30 det behövs för utredningen. I regel är det två socialarbetare som förbereder den brådskande placeringen.
Lagen säger också att man ska omhänderta och ordna barnets vård utanför hemmet om det brister i omsorgen om barnet eller andra uppväxtförhållanden hotar att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling, eller om barnet orsakar detta själv genom till exempel rusmedel, brottsliga gärningar eller liknande.
I de här fallen ska det också vara två personer som utför beredningsarbetet och den ena är ofta den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Här är det högre tjänsteinnehavare eller socialarbetare som delegerats som fattar beslut och om barnet har fyllt 12 år krävs det samtycke. I de fall barnet motsätter sig detta avgörs ärendet av förvaltningsdomstolen på ansökan av ledande tjänsteinnehavare.
– Ansökan till förvaltningsdomstolen är detaljerad och socialarbetarna tycker att den fungerar bra som ett arbetsredskap. När man överväger situationen så kan man gå igenom en sådan detaljerad ansökan och får då en bra helhetsbild över situationen.
Det har dessutom blivit högre krav på socialarbetarens bedömning av situationen. Det räcker inte längre med att socialarbetarna beskriver hur det ser ut, de måste nu också göra analyser, tolkningar och dra slutsatser.
– Den främsta förbättringen med reformen är enligt alla jag har pratat med att de har sluppit att behandla tunga ärenden i socialnämnden. Nästan alla socialarbetare som har varit med ett tag har ett ”nämndtrauma”, säger Harry Lunabba och skrattar lite.
– De uppfattar domstolsbesluten i dag som mer förutsägbara – domstolarna har bättre och mer professionaliserade färdigheter att bemöta barn och föräldrar och de har även tillgång till expertis inom barnskyddsarbete.
Överlag betraktas de nya processen som mer professionell av de flesta inblandade.
– Jag har aldrig träffat eller hört om en yrkesverksam socialarbetare som inte stödjer lagförändringen, avslutar Harry Lunabba.
