Utvärderar vi för utvärderingens skull? Trots miljardkostnader för granskning av projekt så används inte resultatet ute i verksamheterna.
Granskningar och utvärderingar av sociala projekt och verksamheter kostar miljardbelopp varje år. Men när utvärderingarna väl är gjorda är det ingen som använder sig av resultatet för att förbättra verksamheterna. Det visar Anna Petersén i sin avhandling i socialt arbete vid Örebro universitet.
– Frågan är varför man ska utvärdera något om man ändå inte har för avsikt att använda resultatet. För utvärderingarna har potential till mer än att enbart vara en kontroll, säger Anna Petersén.
Hon har granskat fyra statligt finansierade sociala projekt som genomfördes mellan 2003 och 2009. Ett av dem var ”Kompetenstegen”, en treårig satsning på personalutveckling inom kommunernas vård och omsorg av äldre.
– Pengarna kom förhoppningsvis till nytta, men jag hittar inget om att utvärderingen som sådan har använts, säger Anna Petersén.
Det handlar om stora pengar som inte utnyttjas till fullo. Anna Petersén hänvisar till beräkningar om att allt från 2 miljarder till 300 miljarder om året läggs ner på att granska projekt och verksamheter inom offentlig sektor. Det finns en förklaring till omfattningen.
– Vi lever i ett granskningssamhälle kopplat till New Public Management där allting ska vara granskningsbart eftersom det anses vara viktigt. Men vi vet inte varför det är viktigt utan det finns en inställning att ”det är väl bra”.
Granskningarna har också sina särskilda förutsättningar:
– Det som går att mäta i siffror premieras, men det är inte alls säkert att det fungerar. Dålig kvalitet i äldreomsorgen har till exempel kommit fram när anhöriga larmat, säger Anna Petersén och exemplifierar med Elgströmska huset i Örebro. Just detta privata boende för äldre låg i topp i de officiella granskningarna.
– Då för några år sedan var det anhöriga och personal som larmade, säger Anna Petersén och hänvisar till att stark kritik åter riktas mot verksamheten på Elgströmska huset, nu i kommunal regi.
Anna Petersén visar i sin avhandling på alternativ till det förhärskande sättet att utvärdera.
– Inom socialt arbete finns värden som inte går att möta i siffor. I ett formulär inom äldreomsorgen kan frågan vara ”är du nöjd med bemötandet?”. Vad betyder det? Är det att säga hej? Eller att sitta ner och pratat en stund? Det är mycket som inte fångas upp av dagens granskningar.
Det finns andra metoder än att siffersätta verksamheter enligt Anna Petersén. Med öppna frågor går det att nå ut till dem som jobbar i verksamheterna.
– Jag tror att praktiker har mer nytta av kunskap som kommer direkt från andra praktiker – och att känna till hur det går till. Effekten är en sak men processen, hur man går till väga, är mer viktig.
Beställare av utvärderingar, staten i många fall, verkar i en sorts symbios med de som utför utvärderingarna. Anna Petersén visar i sin studie att utvärderarna, ofta forskare, drar personliga nytta av sina uppdrag som utvärderare.
– Utvärderarna anpassar sig efter beställarnas idéer fast de vet att metoderna inte är optimala. Men pengarna blir i princip till forskningsmedel och då spelar man med i spelet. Vi upprätthåller granskningssamhället tillsammans, säger Anna Petersén och konstaterar att hon ”kastar sten i glashus”.
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';