Trots att Danmark, Finland, Norge och Sverige hör till de länder där jämställdheten nått allra längst har de en hög andel våldtäkter samtidigt som rättssystemet sviker överlevarna av sexuellt våld. Det konstaterar Amnesty International i en ny rapport.
Trots att Danmark, Finland, Norge och Sverige hör till de länder i världen där jämställdheten nått allra längst har alla fyra länderna en hög andel våldtäkter samtidigt som rättssystemet sviker överlevarna av sexuellt våld. Det konstaterar Amnesty International i en ny rapport.
I rapporten Time for change: Justice for rape survivors in the Nordic countries framgår det tydligt att bristande lagstiftning, seglivade myter och könsstereotypa föreställningar har orsakat en allmänt utbredd straffrihet för våldtäktsmän i de fyra länderna. Även om situationen som överlevare möter efter en våldtäkt inte ser likadan ut i länderna finns det oroväckande paralleller mellan dem.
– Det är paradoxalt att det i de nordiska länderna, som har ett så gott betyg när det gäller jämställdhet, samtidigt förekommer så chockerande många våldtäkter. Socialt stigma och en brist på förtroende för rättsväsendet innebär ofta att kvinnor och flickor inte polisanmäler övergrepp, och de som gör det sviks ofta av ett fördomsfullt rättssystem och en daterad lagstiftning. En överlevare berättade för Amnesty att hon aldrig skulle ha anmält våldtäkten om hon hade förstått hur hon skulle bli behandlad, säger Kumi Naidoo, Amnesty Internationals generalsekreterare.
Ett första steg mot att skydda kvinnor och flickor från våldtäkt är att anta och effektivt implementera en samtyckeslagstiftning gällande sexuellt våld. Hittills är det bara Sverige som har antagit en samtyckeslag, men Danmark har nyligen sagt sig stötta en samtyckeslagstiftning och i Finland förbereder justitiedepartementet en fullständig reform av sexualbrottslagstiftningen som syftar till att stärka “den roll som samtycket spelar”.
Definitionen på våldtäkt baserad på våld och oförmågan att freda sig
Enligt Istanbulkonventionen, Europarådets konvention om våld mot kvinnor och som alla nordiska länder har ratificerat, måste våldtäkt och alla sexuella handlingar där samtycke saknas klassificeras som brott. Men lagstiftningen i Finland, Norge och Danmark definierar fortfarande inte våldtäkt utifrån brist på samtycke. Istället använder de en definition som baseras på om det funnits fysiskt våld, hot eller tvång inblandat eller om offret har varit oförmögen att freda sig på grund av till exempel sömn eller berusning.
Det underförstådda antagandet i lag eller praktik att ett offer ger sitt samtycke om denne inte fysiskt har gjort motstånd är djupt problematiskt eftersom “ofrivillig frysreaktion” har erkänts av experter som en väldigt vanlig reaktion vid sexuella övergrepp.
Ett fokus på motstånd och våld istället för på samtycke påverkar inte bara antalet anmälda våldtäkter utan också kunskapen kring sexuellt våld – båda viktiga komponenter när det gäller att förhindra våldtäkter och motverka straffrihet. Definitionen täcker inte alla fall av våldtäkt vilket betyder att några fall inte kommer att kunna bli lagförda som våldtäkter.
Sammanfattningsvis kan Amnesty konstatera att våldtäktsfall fortfarande inte utreds ordentligt i Sverige – och att ett stort ansvar för bristerna vilar på polismyndigheten.
Amnestys rapport tar också upp vikten av att brottsoffren får det stöd och hjälp de behöver. Hälso- och sjukvården har här en mycket viktig roll när det gäller omhändertagande, vård och behandling. Dessutom ska de bistå rättsväsendet med spårsäkring och dokumentation som kan användas under en eventuell rättsprocess.
– Flera av de vi intervjuat menar att våldtäktsutsatta kan ha svårt att få tillgång till långsiktig traumabearbetning. De kvinnor vi intervjuat har alla vittnat om att det varit en lång och tuff väg tillbaka. Flera har utvecklat PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, vilket krävt långvarig behandling. En kvinna berättade för Amnesty att hon inte fick hjälp från psykiatrin förrän hon var suicidal. Våldtäktsoffer har inte bara svårt att få rättvisa utan även den behandling de behöver. Det är oacceptabelt och ovärdigt ett land som Sverige, säger Katarina Bergehed.