Köerna till BUP måste kortas. Det säger Riksförbundet Attention som i flera år har lyft faran med långa köer till psykiatriska utredningar, vård och stöd. De startar nu ett upprop för att påverka beslutsfattare.
Köerna till BUP måste kortas. Det säger Riksförbundet Attention som i flera år har lyft faran med långa köer till psykiatriska utredningar, vård och stöd. De startar nu ett upprop för att påverka beslutsfattare.
– Vi vet att väntetiderna för psykiatriska utredningar ökar, inte minskar. Många unga behöver vänta länge på en neuropsykiatrisk utredning och för att få vård och stöd. Det kan röra sig om flera års väntetider för att få utredning och när den väl är gjord är det ofta även lång väntan på insatser, säger Anki Sandberg, ordförande på Riksförbundet Attention, i rapporten.
Ju längre väntan på rätt hjälp och verktyg dröjer desto större är risken att problematiken förvärras och att barnet mår allt sämre. Hela 78 procent av de tillfrågade barnen uppvisar förutom sin NPF-diagnos också sömnproblem, depression eller ångest.
Suicidtankar ökar även hos yngre barn
Självskadande och suicidtankar ökar även hos yngre barn och måendet hos föräldrarna påverkas naturligtvis också starkt negativt med sjukskrivningar som vanlig följd. Barn med NPF – eller misstänkt NPF – utsätts för ständiga misslyckanden som kommer prägla dem och riskerar liv i utanförskap.
Köerna försenar barnens möjligheter att leva ett så vanligt liv som möjligt.
– Ett år i ett barns liv är väldigt lång tid och när insatser försenas eller uteblir så påverkar det barnets hela fortsatta liv, säger Anki Sandberg.
Enkäten visar också att en majoritet av de unga har fått insatser av vården efter utredning. Den absolut vanligaste behandlingsformen är läkemedel, som 69 procent av de svarande fått. Gällande socialtjänsten var situationen nästan den omvända. 68 procent uppgav att barnet och familjen inte fått något stöd från socialtjänsten med anledning av barnets NPF.
Det visar sig vara riktigt svårt att få till samverkan både mellan olika aktörer och även inom de olika vårdnivåerna inom sjukvården. Av de som har haft insatser hos både socialtjänsten och vården uppger endast 15 procent att de upplever att samverkan är mycket bra eller ganska bra. 44 procent anser att den är dålig. Majoriteten av barnen har inte en upprättad vårdplan eller en samordnad individuell plan (SIP).
Några röster ur enkäten från föräldrar till barn med NPF:
”Remissen till BUP väntade i över ett år. Men efter ett suicidförsök gick det på några månader att påbörja autismutredning.”
”Efter nio månader gav vi upp och gick privat. BUP var mer intresserade av att utreda vårt föräldraskap.”
”Efter fyra års väntan på utredning, tomma insatser utan samordning så är vi alla trasiga. För alltid märkta och i ett enormt utanförskap.”
”Kunskapen om NPF hos flickor är för liten och därför har det tagit för lång tid att få utredning.”
”Varför kan man inte få hjälp under tiden barnet står i kö?! Åren bara går och han mår bara sämre och sämre.”
”Dåligt med alternativ för barn som mår extremt dåligt. Och ännu sämre att väntetiderna orsakar just det.”
