Smittad av våld

– Motvilligt började jag känna hur jag mer och mer blev smittad av det jag jobbade med. Att det mörker som jag möttes av i arbetet också präglade mig, mina tankar, mina känslor och min kropp när jag inte var på jobbet.

Han var helt oförberedd på sina reaktioner. Ingen hade berättat för honom att jobbet skulle påverka honom så mycket och således visste han inte heller hur han skulle hantera situationen.

– Det här är saker som nästan alla inom vård- och behandlingsyrken känner igen, men som ingen av oss har hört talas om varken innan eller under utbildningen. Vi rustas inte för de reaktioner vi får och vet inte att jobbet kan påverka oss så att det går ut över oss själva och våra nära och kära.

Han menar att det tar sig i uttryck både fysiskt och psykiskt.

– Det hänger ju ihop, säger han.

Det kan bland annat leda till att man får värk i nacke och axlar, men också att man blir mer och mer lättirriterad och känner sig tom inombords.

Per kom på sig själv med att gå från att älska jazzmusik till att i stället börja lyssna på country och dansband. Han hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft till att lyssna på mer komplexa musikstilar, utan klarade bara av det som var enkelt.

– Det var inte så jag ville ha det, att jag skulle bli en dansbandssupporter, säger han på klingande norska och skrattar.

Han fick också problem med att läsa böcker, något som han hade tyckt mycket om tidigare, men helt enkelt inte orkade med längre. Dessutom avtog lusten att vara social och umgås med folk utanför jobbet.

Per Isdal berättar om en sjuksköterska som arbetade med mycket sjuka, prematura barn. Till henne hade man sagt att den dagen hon inte längre grät när ett barn dog, då hade hon blivit professionell.

– Idealet är alltså att vi inte ska ha några känslor eller reaktioner. Att vi själva känner engagemang och kan få problem är tabubelagt och ingenting vi pratar om, säger han och skakar samtidigt på huvudet.

Han menar att det är omöjligt att inte ta med jobbet hem och han önskar att man slutar att sopa det under mattan. Att man i stället redan under utbildningen börjar förbereda studenterna på de reaktioner som de kan få i yrkeslivet och att de får lära sig hur de ska hantera dessa på ett bra sätt.

– Medvetenheten om problemet är avgörande för att de ska kunna leva ett bra liv i sina yrken.

Först då kan organisationer, arbetsgrupper och de som individer arbeta med problemet och reducera de skadliga effekterna som det kan ha på deras hälsa. Det är också avgörande för att klienter och närstående ska kunna ha ett bra liv tillsammans med dem som arbetar med detta.

– En grund till att vi väljer den här typen av arbete är att vi är empatiskt lagda och har en drivkraft att hjälpa andra människor. Att vi då lär oss att inte känna empati blir ju paradoxalt.

I en studie från 1980-talet i Norge tittade man på hur sjuksköterskor som arbetade på akuten påverkades av jobbet. De var med om tuffa saker, men älskade sina jobb. Men det visade sig att deras medkänsla hade minskat, vilket bland annat resulterade i att när deras små barn ramlat och slagit sig och behövde sin förälders tröst, fick de inte den medkänsla de behövde – ett litet skrubbsår på ett knä tedde sig trivialt jämfört med det lidande som sjuksköterskan/föräldern upplevde på sitt jobb varje dag.

– Gränsen mellan att vänja sig vid upplevelserna och bli avtrubbad är liten. Och blir man avtrubbad i jobbet så blir man också det i resten av livet och i relation till sina medmänniskor, sina barn och samhället. Du kan inte skruva av och på känslorna, säger han.

– Dilemmat är att du inte bara mår sämre själv. Du klarar till slut inte av att ha empati och medkänsla och blir ett sämre stöd för dem du ska hjälpa. På fackspråk kallar vi det ”compassion fatigue”, vilket är hjälparnas unika form för utbrändhet.

Per har tittat närmare på sjukskrivningsstatistiken i både Norge och Sverige och det den visade var tydligt.

– De yrkesgrupper som blev sjukast av sitt jobb är de som arbetar inom hälsa och social omvårdnad, alltså de som jobbar med att hjälpa människor. Enligt mig tyder det på att vi har det mest hälsofarliga arbetet som finns. Jag tycker att dessa grupper ska veta att de har ett krävande arbete och att det kan vara farligt för deras egen hälsa.

Vad kan man göra för att reducera de negativa effekterna?

– Det handlar bland annat om kompetens – att det finns möjlighet för medarbetarna att gå utbildningar och kurser samt att det finns goda förhållanden när det gäller handledning samt uppföljning i form av debriefing.

En så enkel sak som fysisk träning på arbetstid kan också göra att man är bättre rustad. Men många gånger sparas det in på den typen av kostnader eftersom det anses vara personalförmåner som man inte ska lägga resurser på.

– Vi lever i en tid där det ska sparas och där sådant som tidigare har varit bra åtgärder plockas bort. Det är farligt, säger Per Isdal.

Han beskriver i sin bok hur han själv skapar ritualer för att kliva in och ur sin yrkesroll. Terapeuten Per Isdal är bättre rustad för att möta svårigheter än privatpersonen Per, och då skaffar han sig ritualer som tydligt markerar gränsen mellan jobb och privatliv. Han tar till exempel en kopp kaffe när han kommer till arbetet, pratar en stund med sina kolleger och sätter sedan på datorn innan han tar itu med de första klienterna.

Var ligger ansvaret för att arbeta med detta, hos arbetsgivaren eller terapeuterna själva?

– Lagen är solklar. Arbetsmiljölagen säger att det är arbetsgivarens ansvar att se till att man inte blir sjuk av jobbet. Men jag tycker att vi har ett ansvar själva också, för att lägga märke till vad som sker och att säga ifrån.

Per Isdal sträcker sig till och med så långt som att säga att de som jobbar med svåra saker borde ha utökade semestrar eftersom de behöver mer tid för att återhämta sig.

– Jag tror att det skulle vara en bra investering för samhället. Belastningsskadorna, som många av dessa yrken får leder till sjukskrivningar, som i sin tur kostar samhället massor.

Han menar att det rent samhällsekonomiskt är olönsamt att inte se till att människor mår bra som man har satsat stora belopp på i form av utbildning. Många slutar efter tio, femton år i yrket för att de inte orkar på grund av den höga belastningen och de allt sämre arbetsförhållandena.

– Det är som med soldater. De som är i fronten är de mest utsatta. De har daglig kontakt med lidande och död. Men de som bestämmer och sätter budgetar står längre bort och ser allt på avstånd och slipper att direkt konfronteras med verkligheten.

Hur mycket hjälper ni kollegor varandra?

– Jag kallar det för det tveeggade svärdet. Kollegor kan vara ett viktigt stöd och ge styrka och det bör de vara, men de kan också vara det motsatta.

Ett exempel på en bra rutin är att man samlas och samtalar med varandra kontinuerligt. Där kan alla få möjlighet att reagera på det de varit med om och bli lyssnade på.

– Men kollegor kan också börja att smitta varandra och belasta varandra med negativa känslor. Kollegor kan alltså vara både himmel och helvete. Det kan bli en negativ spiral om det inte finns bra sätt att ta hand om de här problemen på, förklarar han.

Per Isdal berättar om en tankeväckande händelse. Han blev intervjuad i norsk radio och fick då frågan om han, utifrån vad han vet i dag, hade valt samma yrke om igen. Han svarade då utan tvekan: ”ja, absolut”.

Sedan kom nästa fråga som löd: ”När du vet vad du vet i dag, skulle du så rekommendera att dina barn väljer samma yrke som du själv?” Och då svarade han nej.

– Huvudbudskapet till alla er som arbetar som terapeuter, läkare, sjuksköterskor, socionomer och så vidare är att ni måste stanna upp och känna efter. Acceptera att det finns sidor som är svåra om du väljer den typen av yrkesbana. Och att det förändrar dig som människa.

Han vill dock framhålla att det trots allt det tuffa han utsätts för också finns mycket som är positivt i jobbet som terapeut. När han skrev boken konfronterade han sig själv med varför han arbetade med detta. Om det inte skulle vara skönare att jobba på ICA och slippa bli smittad av våld.

– Men då fick jag tag i något annat som jag inte kallar belastning, utan berikande – existentiella tankar om att ha en betydelse utöver sig själv. Vi terapeuter och alla andra som arbetar med vård och människor gör något otroligt viktigt i samhället. Vi hjälper dem som mår dåligt så att de många gånger känner sig bättre. Vi får nära relationer till våra klienter och omger oss också med tacksamma människor. Och det kan vara väldigt berikande, säger Per Isdal.