Intervju

Sascha Abdelnabi: ”Förändring sker genom relationer”

Sascha Abdelnabi föreläser om psykisk ohälsa runtom i landet. Foto: Anne Haavisto

Socialarbetaren och före detta läraren Sascha Abdelnabi brinner för ungdomar i utanförskap. Ungdomar som fastnat i missbruk och kriminalitet och som förlorat hoppet om en bättre framtid.

Socialarbetaren och före detta läraren Sascha Abdelnabi brinner för ungdomar i utanförskap. Ungdomar som fastnat i missbruk och kriminalitet och som förlorat hoppet om en bättre framtid. Hans pappa kommer från Egypten och Sascha lärde sig tidigt att ta vara tacksam och ta vara på nya möjligheter som livet ger. Den största insikten var att man delar med sig och hjälper de som inget har och att man satsar på att bygga starka relationer.

– Relationsbyggande är det viktigaste i mötet med de utsatta ungdomarna, säger han.
Sascha Abdelnabi växte upp i Högdalen i södra Stockholm tillsammans med sina föräldrar och två äldre bröder. Hans mamma, som är avliden var svensk och pappa kommer från Egypten. Sascha minns med värme och tacksamhet sin uppväxt och berättar om föräldrar som var närvarande, trots att de båda arbetade hårt i restaurangbranschen.

– De körde långpanna som det heter, jobbade från lunch och långt in på natten. Men alltid när de var hemma så var de hundra procent närvarande. Hade jag fotbollsmatch var de på läktaren och hejade med stor inlevelse. De såg och bekräftade mig, berättar han.

Han menar att dagens barn och ungdomar inte blir sedda på samma sätt, för föräldrarna har varken tid eller fokus. Där kan de första stegen tas, tror han, mot att barnen senare hittar andra förebilder. Vilket i värsta fall kan leda till utanförskap, missbruk och kriminalitet.

– Vilken lekplats du än går till, och inte bara i utsatta områden utan överallt, ser man föräldrar som är mer fokuserade på sina mobiltelefoner än barnen framför sig, som bara vill bli sedda och bekräftade. Om sinnet och hjärtat är utanför, finns en risk för att barnet hittar andra som ser dem, och kan hamna i fel sällskap. Vårt största och viktigaste uppdrag som föräldrar är att bekräfta och älska barnen, enligt mig.

”De orden har format mig”

När han var sex år sa hans pappa till honom: Du är ambassadör både för Sverige och Egypten. Jag vill att du gör både mig och dina två länder stolta.

– Jag minns de orden så väl och de har format mig. Han sa tidigt att alla vi med invandrarbakgrund har ett ansvar för att vara extra noga med hur vi uppför oss och vilka levnadsval vi gör. Får man chansen att börja om i ett nytt land tar man vara på det på bästa sätt.

På söndagarna samlades familjer ute på en samlingsplats för att grilla. Saschas föräldrar hade alltid med sig extra mat, till de som inte hade.

– Det fanns alltid något barn som inte hade mat eller vars föräldrar inte kom dit överhuvudtaget av olika anledningar. Man delar med sig och det ska man göra hela livet.

Sascha minns det lilla sommartorpet hans pappa köpte med drickspengar han sparat under många år. Där umgicks hela familjen; påtade i trädgården och odlade egna grönsaker.

– Det var enkelt, vi hade inte ens rinnande vatten. Men det var viktigt för oss, att hela familjen gjorde något tillsammans. Att ge den vakna tiden till sina barn är nyckeln till en bra relation och en grund att stå på när de riktiga utmaningarna kommer, tror han.

Kände för dem som ingen såg

I skolan var han galen i idrott och längtade alltid till gympan. Och han trivdes bäst i ”förlorarlaget”, redan då uppmärksammade han dem som inte var längst fram, som syntes och hördes mest.

– Jag tycker det är vackert när David slår Goliat, min plats var aldrig i det vinnande laget. Jag kände för dem som ingen såg, som jag såg. Och så har det varit i hela mitt liv. Men jag vet också att det bara beror på livets lottsedel att jag kan hjälpa andra. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom, säger han.

Efter att ha läst in naturvetenskap på Komvux, det enda ämnet han inte kunde läsa in på gymnasiet, kom han in som reserv på GIH i Stockholm och tog examen som idrottslärare år 2000.

– Ingen i min familj har gått på universitet eller högskola, så det här var stort. Men jag är som en torped när jag vill nå ett mål. Kan jag inte hoppa över hindret så kryper jag under. Inget kan stoppa mig när jag bestämt mig, säger han med ett stort leende.

Under tiden Sascha pluggade hade han jobbat som kamratstödjare på en grundskola. Han såg till att klimatet var schysst och stävjade mobbning genom sin närvaro och sitt engagemang. När han sedan blev tillfrågad om han ville jobba på kollo på Barnens Ö tackade han ja.

– Jag var på Barnens Ö under tio somrar, först som ledare och sen som föreståndare. Det är verkligen ett kollo för alla, alla sociala grupper, etniciteter och bakgrunder. Där får alla lika och ingen blir utanför och det är nolltolerans mot mobbning. Vi lagade mat ihop, gjorde lägereld, hajkade och jag lärde barn att simma.

Fanns hur mycket jobb som helst

På Barnens Ö träffade han föreståndaren Per Johansson som idag driver psykiatrisk klinik och två skolor. Han sa att om Sascha en dag skulle tröttna på lärarjobbet var han välkommen att söka upp honom, för att det fanns hur mycket jobb som helst med ungdomar i utanförskap. Per såg att Sascha alltid fångade upp de barnen som var utanför gruppen på kollo.

– Hans erbjudande låg kvar i bakhuvudet och jag insåg att jag hade en förmåga att ändra livsöden. Efter tre, fyra år kontaktade jag honom. Jag älskade mitt jobb på marken med ungdomarna (som lärare), men resten var tungrott; alla möten och det byråkratiska. Det var dötid för mig att sitta på mötena, jag ville ge mer tid till eleverna. Så jag slutade, efter tio år som lärare.

Han hade redan 2006 startat sitt företag Saschas Familjearbete AB och Per Johansson gav honom uppdrag som socialarbetare, parallellt med hans jobb som lärare.

– Jag jobbade som särskilt kvalificerad kontaktperson och arbetade med att förändra destruktiva liv, efter en vårdplan som gjordes av socialtjänsten.

Klienterna var bland annat gängmedlemmar, kriminella och hemmasittare, ofta med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Vägen till ett bättre mående utgick med målet att få dem att blomstra i nya sammanhang, hitta en tillhörighet och en plats att trivas på.

– Men utan en välbyggd relation – ingen förändring. Särskilt med den här målgruppen måste man bygga ett band. De första tjugo träffarna var relationsbyggande. Jag lärde mig det som ungdomen var intresserad av och började till exempel att gejma och där tändes en liten brasa. Och på så sätt, genom att odla något i den sociala kontexten, lirkade jag mig in och skapade ett förtroende. Dessa barn och ungdomar var mellan åtta och tjugo år.

Sascha har idag två barn. Att bli pappa är det bästa som hänt honom.

– Det var magiskt att få axla ett livslångt ansvar och så småningom föra vidare mina insikter och lärdomar. Samtidigt finns en enorm oro. Jag behövde själv inte lära mig att urskilja en stressad person eller en person som bär skyddsväst, sånt som blivit en normalitet för många idag. Det är skrämmande. Dessa saker är tyvärr något jag behöver lära mina barn.

Vi pratar om assimilering. Ett vackert ord tycker Sascha. Man ska leva som dit man kommer, men att man som land också ta hand om de som kommer hit på ett värdigt sätt.

– Jag tror på invandring, men det måste göra schysst från båda håll. Samhället måste ge människor en vettig plats och de som kommer hit måste göra sig delaktiga. Och språket är otroligt viktigt, språket är nyckeln in i samhället. Hade jag flyttat till Egypten hade jag direkt satt igång att plugga språket för att kunna göra mig förstådd. Utan språket bildas direkt ett utanförskap, tror jag.

Jobbar i en uppförsbacke

Sverige som samhälle jobbar just nu i en uppförsbacke när det gäller utanförskap, grupperingar och en uppåtgående våldsspiral.

– När jag växte upp hände det att någon slogs med knytnävar eller på sin höjd drog en kniv. Nu skjuter man människor för femton tusen kronor. Människoliv är inget värt för många av de här personerna.

Men han tror inte på hårdare straff, med längre fängelsetider.

– Ingen statistik visar på förbättring med långa fängelsestraff. Det står långa led av barn och ungdomar som väntar på att ta över när andra grips och fängslas. Åtta och av tio dömda faller tillbaka i brottslighet. Man måste jobba med preventiva åtgärder. Satsar man på fler fritidsgårdar, fler fotbollsplaner, tätare skolpersonal, större civilkurage och ett värdigt mottagande av flyktingar kommer man att se en minskning av våldet inom kort, garanterat! Man måste fånga upp ungdomarna och hjälpa dem att hitta nytt fokus, nya sociala plattformar och förebilder, tror Sascha.

Han avskyr ordet ”heder” i samband med våld och övergrepp. Han kallar dessa brott istället för ynkryggsbrott eller skamrelaterade brott.

– Säg våld i nära relation hellre för det är ju vad det handlar om. Det är skamligt att begränsa kärlek, och kallar man det heder tittar man med förövarnas glasögon, de som exempelvis hotar, stympar och kastar ut kvinnor från balkongen. Det är en katastrof att ens nämna ordet heder i dessa vedervärdiga sammanhang. Det är en katastrof att ordet blivit legitimt, säger Sascha upprört.

– En hedervärd handling är att hjälpa någon över gatan, eller hjälpa någon som har det tufft i livet. Det finns noll heder i att döda för kärlekens skull.

Inom Saschas Familjearbete AB arbetar bland annat socionomer, en psykolog, socialpedagoger och en psykiatriker. Företaget driver jour- och familjehem och har träningslägenheter för ungdomar som kommit längre och är på väg ut i samhället igen. Under året hoppas han även starta upp LSS-lägenheter för personer som behöver en hjälpande hand. Utöver det föreläser Sascha om psykisk ohälsa runtom i landet.

– Jag vill fortsätta att påverka så många som möjligt med inställningen att rädda så många barn vi kan.

Anne Haavisto