Forskare vid Malmö universitet presenterar nya delstudier som beskriver hur det ser ut på Malmös öppna drogscen. Även skillnaderna mellan Malmö och Köpenhamn har undersökts.
Forskare vid Malmö universitet presenterar nya delstudier som beskriver hur det ser ut på Malmös öppna drogscen. Även skillnaderna mellan Malmö och Köpenhamn har undersökts.
Projektet Urbana drogscener som riskmiljöer startade 2019 och har mynnat ut i drygt tio delstudier varav tre är publicerade så här långt. I samband med en konferens i Malmö redogjorde forskarna för resultat från inte mindre än sex hittills opublicerade delstudier.
– Med konferensen ville vi sprida betydelsefulla resultat till verksamheter som varit delaktiga i projektet: som socialarbetare, beroendevården, frivilligorganisationer, brukarrepresentanter och polisen. Tanken var att ge något tillbaka så det kommer till praktisk användning så snart som möjligt, berättar Torkel Richert som är docent vid Malmö universitet.
Drogbruk hos ensamkommande
En av delstudierna handlar om Drogbruk och försäljning bland unga män i Malmö som kom till Sverige som ensamkommande barn. Ansvarig för projektet är den tyska gästforskaren Anke Stallwitz (annars vid Freiburgs universitet) som intervjuat elva ungdomar som kom till Malmö från Afghanistan under flyktingvågen 2015-2016.
– Resultaten slår hål på myten om att detta är en grupp som tar med sig sitt missbruk från sitt hemland. Det här missbruket startade i Sverige, säger Torkel Richert och fortsätter.
– Många av dem beskriver sin situation som ”not having a real life”. Att de hamnat utanför systemet och bara går och väntar på ett besked. Att de inte kan bygga en framtid. Men också att de hamnat i dåligt sällskap med andra som kommit som ensamkommande och börjat använda narkotika.
Malmö vs. Köpenhamn
I en annan delstudie: Ett sund eller en ocean? Skillnader och likheter i droganvändares vardagsliv i Malmö och Köpenhamn, var syftet att undersöka likheter och skillnader i droganvändares sociala situation, risker och tillgång till vård och behandling i Malmö kontra Köpenhamn.
I projektet som genomförts av Johan Nordgren och Torkel Richert vid Institutionen för socialt arbete, i samarbete med danska forskarkollegor, har man intervjuat 231 brukare i Malmö och 243 i Köpenhamn.
Så vad är det då som sticker ut och skiljer de bägge två städerna åt?
– Mycket handlar om den politiska kontexten. I Danmark har man fler lättillgängliga skadebegränsande insatser; lågtröskelverksamheter där man kan få sprutor, natthärbärgen och säkra brukarrum. Sådant finns inte i Sverige. Men framför allt har polisen i Danmark en annan inställning till brukarna. Är man socialt marginaliserad missbrukare i Danmark så undantas man från att bli straffad för eget narkotikabruk. I Sverige kan man få kännbara straff genom att ha droger på eller i sig. Det leder till att brukarna i Malmö är rädda för polisen. De känner sig jagade och använder därför droger på otryggare platser som ökar risken för överdoser och dödsfall, säger Torkel Richert.
Sveriges narkotikapolitik kritiserad
Tidigare har WHO och andra kritiserat Sverige för att man inte uppfyller mänskliga rättigheter med för få skadebegränsande insatser. Enligt Torkel Richert har Sverige fortfarande en relativt restriktiv narkotikapolitik, men menar att mycket hänt de senaste åren. Med bättre tillgång till underhållsbehandling genom LARO (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) och fler sprutbyten.
– Samtidigt, på den lagliga sidan har det ju inte hänt någonting. Där står Sverige fast. Politikerna säger att de inte ens tänker utvärdera frågan om att avkriminalisera eget bruk. Ett sådant uttalande kan jag tycka är lite kunskapsfrånvänt, avslutar Torkel Richert.
