Nicolas Lunabba tror att vi behöver gå tillbaka till rötterna

Nicolas Lunabba föddes i Lleida i östra Spanien och flyttade till Lund när han var ett år gammal, där han växte upp i ett klassiskt miljonprogramsområde i Linero. Han hade en fin uppväxt med många vänner, spelade basket och gjorde musik. Som vuxen flyttade de till Malmö där han bott och arbetat i sedan dess. Hans mamma blev sjuk i cancer när han var 19 år. Den tiden präglades av en föreställning om det liv han skulle leva ensam.– Vi visste att hon inte skulle överleva och mitt sätt att hantera det var att skjuta henne ifrån mig, som ett sätt att förbereda mig på att förlora henne. Men det är klart att det inte går att förbereda sig på sånt. Jag frågade mamma, när hon låg på sin dödsbädd, om hon var orolig för mig. ”Nej, du har en livsgnista som gör att du kommer klara dig”, svarade hon.

Han berättar att han stängde av känslorna, kände sig varken ledsen eller deprimerad och han grät aldrig. Han spelade basket och gjorde musik, förträngde det som gjorde ont. När mamma gick bort fylldes Nicolas liv av tomhet, men också av en sorts optimism, som inte är helt lätt att beskriva.

– Jag tänkte att nu kör jag, det här är vad jag har och nu är min väg framåt. Jag hade inga nära släktingar, mamma hade två vänner som var fantastiska och stöttande. Men jag var egentligen extremt ensam.

Hans pappa hade lämnade dem när Nicolas var fyra år, från en dag till en annan.

– Vi var i Spanien 1990 i en vecka, sedan träffade jag honom aldrig mer. Och jag ville inte att han skulle höra av sig till mig. Han övergav mig, och han övergav min mamma. Jag ville känna ren ilska riktad mot honom, men senare fick jag veta att han insjuknat i schizofreni, och då var det inte lika lätt att lägga skulden på honom. Han dog i höstas och jag har känt av en tomhet och en sorgsenhet, men inte direkt någon sorg. Han var ju en människa jag inte kände, som jag knappt hade träffat.

Relationen med brodern blev sämre. Timmarna innan mamma gick bort sa de till varandra utanför hospis, att de måste hålla ihop för de hade bara varandra. Men efteråt, efter många gräl, där de nästan slagit ihjäl varandra blev relationen mer och mer komplicerad.

– Vi hade en sporadisk kontakt sedan mamma gick bort. Vi hanterade känslor och trauman på olika sätt, och vi hade ofta varit på olika platser i livet. Idag har vi dock en bra relation, bättre än den någonsin varit.

Skulle bli basketproffs

Nicolas satt av tiden på gymnasiets samhällsvetenskapliga program med estetisk inriktning. Han läste inte till något prov, fuskade och slarvade. Han skulle bli basketproffs eller rappare, vad hade han i skolan att göra egentligen?

Som 20-åring var han elitspelare och tränade två gånger om dagen. Något år senare släppte han en skiva, mitt i en tid han beskriver sig som politiskt medveten.

Terrorattacken i New York den 11 september 2001 påverkade Nicolas på ett djupare personligt plan.

– Jag kände mig väldigt mottaglig för omvälvande händelser. Jag minns det så tydligt. Min värld skakades om, men jag blev också nyfiken. Jag vågade komma i kontakt politiskt med de känslor som jag så länge förträngt. Jag var i en situation i mitt liv, där jag nyligen blivit ensam efter mammas bortgång. Jag antar att jag var mogen nog att förstå att denna händelse var av stor dignitet, med enorma konsekvenser för hela världen.

Han ville omfamna all kunskap han kunde och framförallt ville han skapa förändring i människors liv.

Nicolas la basketbollen på hyllan och började jobba med organisationen Helamalmö, med idag över hundra personer som verkar för social rättvisa och hållbarhet med särskilt fokus på barn och unga.

– Vi drog igång ett stort förändringsarbete. Vår idé var att erbjuda mer idrott åt ungdomarna, arbeta brottsförebyggande och göra positiva värderingsaktiviteter som ett sätt att arbeta för integration.

Kände att det inte duger att hålla käften

Verksamheten växte för varje år och 2012 gjorde Nicolas ett personligt val, förankrat hos kollegorna inom Helamalmö.

– Det här var efter mordvågen i Malmö. Jag kände att det inte duger att hålla käften längre. Jag ville ut och prata, debattera och skälla ut politiker och myndighetspersoner. Jag blev mycket mer utåtriktad. Tidigare hade vi jobbat mer i det tysta men det var en värdelös strategi insåg vi.

Han förberedde sig för att kunna uttrycka det han hade att säga genom att skriva och läsa.

– Jag skulle inte kunna förstå politikens komplexitet om jag inte var påläst och förberedd. Jag var jävligt oallmänbildad då. Men jag skrev också för mig själv, av existentiella skäl.

För en tid sedan skrev Nicolas en krönika i tidningen ETC om begreppet ”kris” och om hur olika man definierar en kris.

– Under pandemin pratade vi om att vi befann oss i en kris. Det var krisernas kris och epidemiologerna uppmanade alla att hålla sig hemma, jobba hemifrån och inte åka med kollektivtrafiken. En uppmaning, anser jag, helt riktad till medelklassen. Inte till alla de som inte hade dessa val, och som också dog i en högre utsträckning, säger Nicolas och fortsätter:

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, betraktar inte fattigdom, rasism, flyktingläger i lågor och barn som blir slagna för kris. Men för mig är allt det kriser som pågår hela tiden, här och nu. Jag tycker att perspektivet är det viktigaste när man talar om kriser.

Höja levnadsstandarden för sårbara

För Nicolas handlar arbetet om två saker; att i detta nu praktiskt och materiellt jobba med människors tillvaro och höja levnadsstandarden för sårbara grupper, inte bara i de så kallade utsatta områdena, utan även för till exempel pensionärer. Det andra är det långsiktiga strukturella arbetet, det systemförändrande arbetet.

Vi pratar om hopp. Nicolas säger att så länge vi andas och lever så finns det hopp, även om det finns stora utmaningar.

– Om jag ska vara krass: Folk i de lägre samhällsklasserna pratar sällan i termer av hopp. Hoppet är förenat med det vardagliga livet; att man har mat och att ungarna är trygga. Man gör liksom det man kan med det man har, just nu. Man pratar oftare om hopp bland människor som har allt. Jag lever här och gör det jag kan här och nu. Och här finns hopp.

När han fick veta att han skulle bli pappa hade han inga himlastormande känslor, däremot kände han en djup lycka, tillfredsställelse och ett lugn.

– Att bli pappa har vuxit till att bli det finaste och viktigaste som hänt mig. Jag är fullständigt tokig i mina döttrar som är tre och fem år. Jag trodde att jag skulle bli mer passiv och sakna drivet när jag blev pappa. Men jag har blivit ännu mer arg på orättvisor. Och det tror jag hänger ihop med att bli skör när man får barn, hela tillvaron är mer skör. När jag såg bilder från Turkiet efter jordbävningen, där pappan håller sin döda dotters hand, gick jag sönder tusen gånger. Våldet har på något sätt kommit åt mig, mitt försvar har krossats.

Vad lär barnen dig i det dagliga livet?

Det blir lätt sentimentalt och pretentiöst att försöka svara på den frågan, men det jag får från dem är lyckan till livet. Varje morgon jag vaknar och de lufsar fram sömndruckna och vill ha en kram, det är ren lycka varje dag. Det är också där hoppet finns, i förälskelsen och kärleken mellan människor. Livet levs inte i en framtida katastrof, livet är det lilla, som också är det absolut största.

När han blev tillfrågad att göra sommarprat i P1, 2021 tackade han genast ja.

– Det var jävligt stort. Och den opportunist som jag är så tog jag tillfället i akt att prata om de frågor som jag brinner för. Jag hade också vid det tillfället ett 300 sidor långt bokmanus om barnen som mördas och mördar och om samhället som skapat dessa omständigheter. Jag ville mänskliggöra de unga som far illa, utmana den svenska självbilden. Jag tror att vi behöver gå tillbaka till rötterna och tänka i folkrörelsetermer.

Samma år utsågs Nicolas till hedersdoktor vid Fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö universitet.

– Det var väldigt hedrande. Det är den finaste utmärkelsen jag fått och ett enormt erkännande för det jobb vi gjort. Utmärkelsen tillskrivs inte bara mig, utan också organisationen Helamalmö. I hela mitt liv har jag haft en stark känsla av att jag sitter på något som kan vara värdefullt för någon annan och detta jag har blivit ett vi.

Debutboken ”Blir du ledsen om jag dör?” kom ut i augusti förra året. Nicolas berättar att han alltid befinner sig i en ständig skrivprocess.

– Jag skrev redan innan Elijah, som boken handlar om, flyttade in hos mig. Jag inspirerades bland annat av Paul Austers ”Vinterdagbok”, där han skriver till ett du, som är han själv. Det fanns något i det som var tilltalande. Med tiden som jag skrev blev jag också mer uppmärksam på tillvaron, verkligheten omkring mig, som jag plockade in i boken.

Boken har ibland en ilsken ton. Vad gör dig förbannad?

– Vuxna människor som beter sig som rövhål, som bedriver politisk verksamhet som förvärrar för sårbara grupper. Människor som förstör och förgör på alla håll och kanter. Jag kan känna politisk depression och ha ångest, så klart. Jag har mått skitdåligt i perioder över de stora dystopiska framtidsscenarier som hela tiden målas upp överallt. Men jag märker att jag alltid kommer tillbaka till mitt utgångsläge; det jag gör utifrån mig själv i detta nu. Jag har hittat gångbara sätt att kanalisera både ilskan, drivet och övertygelsen.