Mötet med ungdomarna förändrade hans liv

 
Mötet med ungdomarna förändrade hans livMichael Lundh hade en dröm att ingå i Norrmalmspolisens piketgrupp. Men bit för bit tappade han sin värdegrund och tillslut valde han att bli ungdomspolis. Foto: Johanna Wiklund. I 26 år arbetade Michael Lundh som polis, varav flera år inom den beryktade Norrmalmspolisens piketgrupp. Under åren som tuff polis säger han att han gradvis avhumaniserades och att hat och våld tillhörde vardagen. När han blev ungdomspolis och mötte de mest utsatta på gatorna förändrades han som människa. Han sa så småningom upp sig för att arbeta med frågor som handlar om den strukturella diskrimineringen av olika invandrargrupper och idag föreläser han på heltid med huvudfokus på sunda värderingar och vikten av att vara en god förebild.
– Jag har gått från rädsla till kärlek och har aldrig mått bättre, säger han.

Michael hade aldrig haft en tanke på att bli polis, men efter sin militärtjänstgöring i Linköping sökte han ändå till polishögskolan, eftersom många av de andra gjorde det.

– Det bruna tjocka kuvertet som kom med posten var från polisen. Jag trodde att de hade skickat tillbaka mina handlingar, men där stod att jag hade blivit antagen och skulle börja i maj 1979. Då var jag 20 år gammal. Jag blev helt chockad och trodde inte det var sant. I militären hade jag fått ingå i en flock, vilket var skönt för en ung man med dålig självkänsla så jag kände en trygghet, över att veta vad jag skulle göra härnäst.

På polishögskolan fick han en lärare som Michael tyckte om direkt.

– Han hade ett underbart leende, med en guldtand som glimmade till. Han var vänlig och hade en bakgrund som kvarterspolis, vilket hade format honom till den fina människa han var. Han hade humanistisk grundsyn, vilket jag uppskattade som kom från arbetarklassen med Olof Palme som förebild.

Michael anpassade sig snabbt till polishögskolan och gjorde bra ifrån sig. Men det var de polisiära ämnena som var bäst.

– Jag längtade direkt efter uniformen och tyckte mest om de fysiska övningarna. För mig var det lätt då jag kom direkt från lumpen. Det var som en förlängning av det militära.

Han hade bara läst i tidningarna om den beryktade Norrmalmspolisens piketgrupp, när delar ur den en dag satt och åt lunch i polishögskolans matsal.

– Vi sprang ju dit, jättenyfikna. Där satt min lärare i sin bomullsuniform och bredvid satt de tuffa poliserna i sina skinnrockar, fallskärmsjägarkängor och snaggade huvuden och åt i takt. Vi tyckte de var så häftiga och jag minns än idag det mäktiga brummande ljudet av deras stora Dodgebuss när de åkte därifrån. De hade varit där på besök för de skulle biträda som observatörer vid den stora slutövningen.

Första mötet med brutaliteten

Under slutövningen var Michael nervös. Vid den första stationen skulle han avväpna en rånare med kniv. Michael tar upp en batong ur sin portfölj och visar mot armen hur batongen, enligt killen från Norrmalmspolisen, skulle användas.

– Lundh, sa piketkillen med hög röst, bra agerat, men när du kommer ut i verkligheten på Norrmalm så får du bättre effekt om du använder den andra sidan av batongen. Det var mitt första möte med brutaliteten.

Han sökte till Norrmalmspolisen och kom in och hamnade så småningom i den berömda piketgruppen.

– Nu fick jag åka med i den där Dodgebussen och jag var som i chock minns jag. Där satt de här häftiga killarna i skinnkläder med stora pistoler. De var ju idolerna nummer ett för många av oss. Och det där V8-ljudet!, säger Michael och himlar med ögonen.

En kväll som färsk ordningspolis beordrade Michaels befäl att ”stoppa zigenarjävlen”.

– Romern, hade inget körkort och bilen var inte skattad. ”Här finns ingen anledning att slösa tid på att ta uppgifter, det här löser vi praktiskt”, sa min kollega och sträckte fram en tändsticka, som han bad mig stoppa in i tändningslåset, för att mannen inte skulle kunna köra iväg. Och jag gjorde som han sa och sen skrattade vi högt.

– En annan gång på arresten hade befälet målat svart tusch på pekfingret, som han höll under näsan, och sträckte fram armen i en Hitlerhälsning. Och alla gapskrattade, jag med förstås, för jag vågade inget annat.

Han berättar om hur han lite grann för varje dag började avhumaniseras.

– Jag var arbetarklasskillen som älskade Palme och handlade på Konsum, men att visa sig med en Konsumkasse fanns inte. Så jag teg och stängde in känslorna, för att passa in. Flera inom Norrmalmspolisen var sossehatare och särskilt hatade man Palme, för han stod för ett öppet samhälle med invandring och flumpolitik i skolan, som man sa.

Den första misshandeln skedde på visiteringsrummet på T-centralen eller OT-rummet som det också kallades. En missbrukare skulle, som man sa, polisifieras.

– Vad det betydde hade jag ingen aning om. I det berömda rummet skulle min överordnade visa vad ett trumsolo var. Så han tog fram batongen och gav missbrukaren en rejäl omgång. Jag förstod på hans blick att det sedan var min tur. Jag löd mitt befäl förstås, så jag slog. Det var första misshandeln av många. Sammanlagt blev jag anmäld ett tiotal gånger genom åren, men det ledde aldrig till rättegång, för det fanns ingen teknisk utrustning för bevis.

Machokulturen var normaliserad

Machokulturen var utspridd och normaliserad. De kvinnliga poliserna kallades ”attrapp”, då de sågs som lägre stående. Att titta på porrfilm ihop var vardagsmat. Hatet genomsyrade och formade det mesta.

– Vi kallades Kungens Pojkar och samhällets sopåkare och buset var soporna vi skulle rensa bort från gatorna. Men samtidigt som vi utåt hatade och var brutala var vi åtta fina killar med en otroligt stark gemenskap. Vi var som en stor familj; vi jobbade ihop, åt ihop, levde ihop, gick ut ihop och var helt beroende av varandra som dåtidens insatsstyrka. Vår relation till varandra var starkare än till våra respektive.

Att få gå på de privilegierade herrmiddagarna i Gamla Stan var den ultimata bekräftelsen på status.

– Vi var ett trettiotal personer av handplockade höga militärer och poliser som träffades en gång i månaden. Det var ju som att hamna i det värsta MC-gängets absoluta topp, hur häftigt som helst. Men jag höll mig i bakgrunden och var tyst och tillbakadragen. Jag tror jag sa tre meningar som ung polis: Hur var det här då? Har du leg? Cirkulera.

Äktenskapet havererade, som för många andra av de inom piketgruppen.

– Jag var ung och omogen när vi gifte oss. Sen tappade jag bit för bit värdegrunden, den moraliska kompassen, både på jobbet och sedan även privat.

Stod och grät bakom visiret vid Palmes grav

När Olof Palme mördades stod Michael och sålde kostymer på NK, ett extrajobb han hade för att dryga ut polislönen.

– Jag ringde och anmälde mitt intresse för tjänst, men fick inget. Palme hade mördats i mitt distrikt och jag satt i insatsstyrkan och där stod jag och sålde kostymer. Ska vi inte jaga mördare, undrade jag, helt chockad. Jag minns ett senare tillfälle när jag stod och grät bakom visiret, när jag vaktade Palmes grav. Det var en avgörande, ganska omtumlande stund, och tanken på att lämna piketen började ta form.

De goda förebilderna i livet gjorde sig påminda; föräldrarna, mormor och morfar, handbollstränaren och läraren på polishögskolan. Då förstod Michael inte vad det handlade om men det var ett uppvaknande. En dag när han satt och pratade med sin mormor i telefon, kände han något mjukt nudda benet. Det var en taxvalp som blivit upphittad.

– När jag tar den i mitt knä och klappar den känner jag en hand på min axel. Det är kvarterspolisen, ”sossepolisen” som vi kallade honom, som säger att det efter kravallerna i Kungsträdgården behövs en ungdomspolis. ”Om du behandlar ungdomsgängen som du behandlar taxen är du perfekt för jobbet”. Jag tvekade en bra stund, skulle jag byta ner mig från piketpolisen till att gå runt på stan och prata med ungdomarna? Men jag sa ja till slut. Jag var inte rädd för ungdomarna, men rädd för vad mina kollegor skulle säga. När jag berättade hörde jag aldrig av från dem igen, för att jag svek dem och själv blev en ”sossepolis”.

Michael lämnade in skinnrocken och bytte ner sig från ett vapen med 15 patroner till åtta. På en gammal damcykel cyklade han sedan ner på stan och från den dagen var han ett med ungdomsgängen.

– Under en lång tid jobbade jag nära de mest utsatta i samhället. Jag lärde mig att hälsa som ungdomsgängen och mötte dem med kärlek och respekt. Vad killarna i piketbussen tänkte om mig när de såg mig ta på de här människorna som vi hatat i alla år, vet jag inte, men det var nog inga snälla tankar.

Förändrade hans liv

Mötet med ungdomarna förändrade hans liv. Han åkte på läger med dem och hjälpte dem med läxor, lyssnade på dem och lärde sig deras sätt att tänka.

– Jag vågade visa mig sårbar och det var viktigt, för att komma nära. De avslöjade saker för mig, som att de bytte kläder eller vände ut och in på jackor, sekunder efter att de begått brott, så signalementen vi hade inte stämde. Eller att de lyssnade på polisradion och hörde när vi sa god natt till varandra och åkte hem. Därför skedde de flesta brotten efter en viss tid på natten, när vi slutat. Vi hade ingen aning, för vi var inte nära. Allt handlar om närvaro.

Flera möten med författaren Stieg Larsson, om rasismen bland ungdomar och inom poliskåren, ledde honom till stiftelsen Expo där han satt i styrelsen under många år. Att gå från herrmiddagarna i Gamla stan till att hålla första majtal, var en kontrast utan dess like. I en debattartikel i Expressen skrev han om den pågående, strukturella diskrimineringen i samhället av till exempel romer och andra invandrargrupper. Det var en av många debattartiklar, där han bland annat gick till hårt angrepp mot polisledningen.

Efter att han 2005 hade skrivit boken ”Sveriges Likas lag” sa han upp sig, efter 26 år inom polisen. Ett par år senare började han arbeta med folkbildning hos nykterhetsföreningen IOGT:s studieförbund.

– Jag var tillbaka till moskéerna igen, så att säga. Cirkeln slöts och jag började läka som människa.

Men en dag säckade Michael ihop. Han hade svårt att få luft och blev livrädd. Han tog en lugnande tablett och tänkte åka hem. På gatan mötte han en man som sålde tidningen Situation Stockholm.

– Jag var som i en dimma. Jag ställde mig mot en vägg och kippade efter andan när den här mannen kom fram. Tillsammans med en missbrukare jag kände till hjälpte de mig upp på bussen. Så blev mitt liv. De som jag betett mig illa mot tidigare hjälpte mig i nöden. Det är svårt att inte bli ödmjuk.

Fick panikångest och PTSD

Utåt såg han fräsch ut; lång, blond och brunbränd, men inuti var han ett vrak. Skilsmässa, vårdnadstvist, vänner som lämnat honom och skuldkänslor för allt dumt han gjort hade tagit ut sin rätt. Michael drabbades av panikångest och PTSD.

– Jag levde som i en krigszon och hade under en period självmordstankar. Det kändes som om jag inte hade någonting kvar. Allt var kaos. Men med samtalsterapi och mediciner och kärlek från alla mina nya förebilder gjorde att jag valde livet igen.

2014 började han att föreläsa på heltid för bland annat fackförbund, polisutbildningar, vaktbolag och skolor.

– Mitt huvudfokus är att tala om vikten av att vara en god förebild på arbetsplatsen och privat, att stå upp för sunda värderingar och om allas lika värde, samt hur man blir tryggare genom att möta sina rädslor.

Han tror på att fokusera på det goda, hjälpa de som har det svårast, stötta polisens och socialtjänstens förebyggande arbete, men framförallt ha ett mer kärleksfullt synsätt. Samhället är som en stor trädgård menar han, med ogräset som ofta hamnar i fokus. Han förklarar:

– Nu rycker man bara bort ogräset, utan att plantera något nytt. Om vi istället planterar vackra blommor och buskar med stora blad, så försvinner ogräset till slut. Med det vill jag säga att de goda värderingarna och de rätta satsningarna är det nya vackra vi planterar.


Om Michael Lundh
Ålder: 62.
Yrke: Föreläsare och författare.
Bor: Sundbyberg.
Aktuell med: Filmad föreläsning.
Författare till böckerna:
Sveriges Likas Lag (2004, Kalla Kulor förlag).
Mickes metoder (2006, Kalla Kulor förlag).
Rädda Sverige (2009, Kalla Kulor förlag).
Sossepolisen (2019, Lindelöws förlag).
Drömmen om piketen på Norrmalmspolisen (2019 Ljudboken är samma som Sossepolisen med ny titel och förlag; Lind & Co förlag).


Text: Anne Haavisto

Taggar

Intervju