Hanna Thermaenius arbetar som psykolog på Rädda Barnens Centrum för stöd och behandling i Stockholm. Hit kommer barn som varit med om svåra stressfyllda händelser, som våld, övergrepp och erfarenheter kopplat till flykt och migration. Många av barnen som Centrum träffar lever i socioekonomisk utsatthet. Liknande centrum finns även i Malmö och Göteborg.
– Vi träffar barn som av olika anledningar hamnat mellan stolarna och som behöver stöd och ofta traumafokuserad behandling, säger Hanna.
Hanna berättar att de på Rädda Barnens Centrum både träffar barnen på plats men även lotsar vidare till andra instanser. Utöver det arbetar de med politisk påverkan och att utveckla hur stöd kan ges genom olika satsningar och projekt.
– Ibland riktar vi in oss på specifika målgrupper, som till exempel barn som varit placerade i jour- och familjehem men inte fått någon psykologisk bedömning eller behandling. Ofta är det så att svårigheter i det nya hemmet är kopplade till tidigare upplevelser.
En annan viktig målgrupp är barn som flytt från krig.
– Efter den stora flyktingvågen 2015 visade det sig att de barn och unga som kom hit sällan hade fått krisstöd och det tog lång tid innan de som behövde fick stöd och behandling utifrån skrämmande erfarenheter.
Nu med flyktingarna från kriget i Ukraina ville Rädda Barnen testa riktat stöd direkt och startade under sommaren 2022 projektet Unite. Ett projekt där tio ukrainska kvinnor som själva flytt från kriget har utbildats till att bli gruppledare till barn, för att ge psykosocialt stöd.
– När de träffar barnen screenar de även för mer allvarligt psykisk ohälsa och där tar vi psykologer och psykoterapeuter vid och hjälper dem till vårdcentral eller BUP. Den här modellen känns mänsklig och jag är så stolt över den. Barnen får möta vuxna med samma bakgrund som talar samma språk, vilket ger förståelse och skapar trygghet. Det har varit så fint att starta det här projektet som pågår än varje vecka.
Hon brinner för barnen
Hanna Thermaenius brinner verkligen för barnen. Hon visste redan när hon var 10 år att hon skulle bli barnpsykolog, för det fanns en barnpsykolog som hette Margareta Berggren som pratade i radion, och Hanna lyssnade fascinerat.
– Jag tyckte att hon svarade så bra och tänkte att jag skulle vilja bli en sån som kan svara på barnens frågor. Jag älskade barn redan då och tog ofta hand om de som var yngre.
Hon växte upp på Vallby i Västerås, tillsammans med mamma som var beteendevetare och pappa som jobbade i reklambranschen och två systrar. Där i området fanns många barn och verkligen en blandning av familjer, många av dem nyanlända. I klassen fanns även barn med föräldrar med tydliga psykiska besvär och pågående missbruk.
– Mamma var väldigt engagerad socialt och alla var välkomna hem till oss. Hon jobbade också med unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. Hemmet var fullt av barn och djur, som mest hade vi 20 husdjur på samma gång. Vi var annorlunda på ett privilegierat sätt, vi hade det bra helt enkelt. Men fick samtidigt på nära håll se att barn och familjer kan ha det svårt. Vi har alltid uppmuntrats att engagera oss och bry oss om andra och vi hade tidigt en vetskap om att varje människa kan göra skillnad och att vi alla behöver varandra. Båda mina systrar jobbar nu också med att förbättra villkoren för barn som har det svårt, men på olika vis.
Efter gymnasiet läste Hanna fristående kurser som praktiskt filosofi, innan hon i mitten av 90-talet sökte in på det nystartade psykologprogrammet på Linköping universitet. På somrarna medan hon pluggade till psykolog arbetade hon på Eureeni Minne.
– Det var ett barnhem som tog emot akutplaceringar av ensamma barn och föräldrar med barn. Det gjordes även bedömningar av föräldraskap och samspel. Jag fick de där barnen och deras föräldrar under huden, minns Hanna.
Började arbeta på BUP
När hon var färdigutbildad psykolog började hon arbeta på BUP i Nyköping. Hennes blivande man som skulle bli läkare gjorde sin AT där.
– Det var en fantastisk start på ett yrkesliv. Det var ett litet samhälle med bra samverkan mellan BUP, skola och socialtjänst och jag tog cykeln för att samverka. Vi var där i två år och sen flyttade vi till Stockholm.
Samtidigt som Hanna arbetat som psykolog har hon varit mamma. Fyra barn har hon fått tillsammans med sin man och tror att en stor anledning till att hon orkat med att jobba med tunga fall är att hon växlat mellan jobb och mammalivet. I jobbet som barnpsykolog är man heller aldrig färdigutbildad, menar hon och det finns alltid mer att lära sig. Hanna har genom åren gått många utbildningar. Hon har läst kurser i samspel av olika slag, steg 2 för psykoterapeut, KBT, schematerapi, CPP (Child and Parent psychotherapy) och Traumafokuserad KBT, som är hennes ryggrad i det dagliga arbetet.
I Stockholm, 2002, började Hanna jobba på det som då hette Psykologverksamheten för mödra- och barnhälsovården som var en del av BUP Stockholm.
– Med de allra minsta barnen jobbade vi med att stötta föräldrarna i att tolka sitt barns signaler, med samspel och att stärka föräldrarna i att hitta en fungerande vardag tillsammans med sitt barn. Med de större barnen arbetade vi med lek på ett läkande sätt. Vi arbetade även med konsultation till MVC och BVC.
När psykologverksamheten 2005 blev en del av BUP-mottagningarna fick Hanna möjlighet att starta upp ett småbarnsteam på en stor BUP-mottagning. Med tiden blev det allt svårare att få utrymme att hjälpa de små barnen och deras familjer på BUP.
– BUP har genom åren blivit mer specialiserad vård som ger stöd till barn med svår och tydlig symtombild, vilket inte alltid är fallet för de små som kan ha ganska diffusa och alldagliga svårigheter. Ofta ses de äldre barnen som mer akuta och prioriteras på bekostnad av yngre, när söktrycket blir högt.
Sedan ett år tillbaka har region Stockholm startat upp mottagningar för gravida och små barn (0-5 år). Mottagningarna kallas Malina-mottagningar. Denna typ av vård är inte längre en del av BUP utan egna mottagningar i Stockholmsområdet. Hanna har haft ett finger med i spelet både i samband med upphandling och varit med och startat upp verksamheten.
– Så häftigt att se att det nu finns den typ av verksamhet i Stockholm som jag jobbade på för 20 år sedan och att Rädda barnen får driva delar av den. En vision är att se till att vården blir rättvis, att de föräldrar och små barn som verkligen behöver stöd får det, inte bara de föräldrar som har bäst resurser att hitta stöd eller att be om hjälp.
De sista åren på BUP arbetade Hanna på BUP traumaenhet, en specialverksamhet för barn med traumarelaterade symtom.
– Det var väldigt lärorikt och ett väldigt kompetent team. Men ju mer jag jobbade desto mer kände jag att jag jobbade i stuprör. BUP hade sitt uppdrag, sina rutiner och köer och det började skava mer och mer inom mig. Jag ville skynda på, samverka mer, inte att barn skulle få vänta på behandling. Vi behöver tänka på nya vis.
Rädda Barnen gav andra möjligheter
Bytet till Rädda Barnen kändes självklart. Några av kollegorna från BUP har också gjort samma resa och jobbar nu tillsammans med Hanna. Nu har de helt andra möjligheter att jobba med de barn som har det svårt och möjliggöra att de får behandling genom anpassning.
– Vi kan samtidigt ge stöd till viktiga vuxna kring barnen och få dem att samverka. Inte minst har vi på vår arbetsplats möjligheten att skapa och utvärdera sätt att jobba som når dem på nya sätt. Vi kan sprida kunskap till andra. Kanske till och med minska risken att barn utsätts för svåra händelser.
Utifrån detta exempel nämner Hanna ”Stopp! Min kropp!”, ett arbete som började på Rädda Barnens Centrum för stöd och behandling redan 2013. Erfarenheten från barn de mött som varit utsatta för sexuella övergrepp är att det kan dröja många år innan de berättar om vad de varit med om, för de vet inte vad de ska säga. Ett viktigt syfte med ”Stopp! Min kropp!” är att göra ämnen kring kroppen, kroppslig integritet och utsatthet pratbara, att ge verktyg och ord till barnen.
– Att få vara med och utveckla ”Stopp! Min kropp!” har varit så fint. Det är ett begrepp som många barn och vuxna tagit till sig. Vi har utvecklat sätt att prata med barnen om kroppsregler och känslor på ett nyanserat sätt, benämna sina privata områden och skilja på bra och dåliga hemligheter.
”Stopp! Min kropp!” består nu mera både av vägledningar till vuxna och material direkt för barn så som korta filmer, en sång, en kortlåda med frågor och arbetsblad. För att detta ska spridas har Rädda Barnen initierat en ”Stopp! Min kropp!”-vecka som i oktober återkommer för tredje året i rad.
– Vi uppmuntrar skolor, förskolor, föreningar och föräldrar att engagera sig så att budskapet når många barn.
Hanna har också fått möjligheten att vara med och skriva barnböcker på temat ”Stopp! Min kropp!”, en för de yngsta barnen och en för sex till nio-åringar.
– Att få skriva direkt till barn är en ära och glädje. Att få skapa något som barn kan ta till sig och läsa om igen.
Just nu håller Hanna på med en ny barnbok för mellanstadiet. Denna gång år temat lite annat, psykisk hälsa. Även denna bok mynnar ur en vägledning för vuxna som Hanna och kollegor tagit fram ”Blandade känslor – om barn och ungas psykisk hälsa.”
– Jag har tänkt på den här typen av bok ganska länge. Den ska handla om vad vi alla kan göra för att främja psykisk hälsa. Att det är okej att både må bra, dåligt och mitt i mellan. Boken kommer att stötta barn till att hitta vanor i vardagen, att få hjälp med att förstå tankar och känslor och vad man kan göra om känslor blir för starka. Men även hur man kan få hjälp eller hjälpa en kompis. Återigen, hjälpa till att göra svåra saker pratbara. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Visionen är att den ska finnas tillgänglig i skolan.
Finns en röd tråd i allt hon gör
Hanna säger att det kan tyckas att hon gör väldigt mycket, men där finns en röd tråd, i allt hon gör.
– Jag står i barnens skor och mitt mål är att i allt jag arbetar med få in och behålla barnens perspektiv. Det farliga är när barn lämnas ensamma i jobbiga situationer. Vi vuxna måste se och prata med våra barn, eller alla barn. Vi måste hjälpa dem att sätta ord på känslor och hitta sätt att lugna starka känslor. Det är där vi måste börja. Att be om mer resurser till BUP är lite för sent tycker jag. Jag tänker mycket kring de här sakerna, att vi måste satsa långt tidigare.
Hanna och hennes kollegor kontaktas återkommande av Lilla Aktuellt för att chatta med barn. Den första gången var efter terrordådet på Drottninggatan och sedan flera gånger om kriget i Ukraina och hur man ska prata om krig med barn och under pandemin.
– De gör ett otroligt fint arbete med att nå ut till barn och jag är glad att få vara med och hjälpa till när det behövs.
Hanna är bekymrad över hur till exempel kvotflyktingar tas emot av samhället, att barn och föräldrars behov av stöd och behandling ofta missas.
– De som får komma till Sverige är ofta utvalda utifrån att de har funktionsnedsättningar eller att det har varit med om extremt stressfyllda händelser, som att bevittna dödligt våld eller utsättas för övergrepp. De får möjlighet att starta ett nytt liv i Sverige, barnen placeras i förskolor och skolor och föräldrarna ska in i kommunernas introduktionsprogram. Det är jättefint. Men ingen tycks fråga om deras erfarenheter, förluster och minnen. Föräldrarna har höga krav på sig att anpassa sig till ett nytt land och få ihop den praktiska vardagen. När barnen kommer till oss är det ofta för att skolpersonal märker att barnen mår dåligt eller har tydliga svårigheter att fungera i vardagen. Det blir så fel. Vi tar emot behövande familjer, men sen dröjer det med stöd och vård. Det finns en del att jobba med. Jag blir lite matt ibland, men jag är tacksam för att jag får vara på den här platsen och jobba med de här människorna.
Samtalsträffar som bygger broar
Sedan fem år har hon och psykologkollegor på Rädda Barnen haft öppna samtalsträffar på Folkets Husby, i Järvaområdet. Dit kommer föräldrar och samtalar om livet i ett nytt land, om socialtjänsten och om att vara förälder.
– Det är verkligen brobyggande. Vi alla kämpar med liknande saker, och vi kan göra så mycket för varandra, som att problemlösa ihop. Detta är något vis skulle kunna göra så mycket mer av, prata tillsammans, då skulle föräldrar och barns oro och misstro mot till exempel Socialtjänsten sannolikt minska.
– Delar av Socialtjänsten skulle också tydligt behöva reformeras så att det blir en Barntjänst. Att tjänsten finns och är känd för att alla barn och deras viktiga vuxna när de behöver skydd eller stöd. Men alla de insatser vi gör är små steg i den riktningen känner jag. Men att samverka på riktigt, inte bara på papper, vill jag se mycket mer av.
I framtiden skulle hon vilja vara med och starta ett slags ”Soc-BUP” där man samarbetar mer när det gäller skydd, stöd, vård, behandling och hon hoppas också att Rädda Barnen börjar jobba ännu mer med barnen i de så kallade utsatta områdena.
– För många barn och ungdomar är det som att leva i en krigszon, när de har skjutningar och sprängningar i närområdet. Det skapar en oerhörd stress och psykisk ohälsa. Där finns ett stort behov av psykosocialt stöd och jag hoppas vi kan starta stödgrupper även där.
Hanna säger att variationen med hennes jobb gör att hon orkar med.
– Jag får faktiskt kraft av att jobba. Sen tycker jag om att vara ute i trädgården, gå ut i skogen med hunden men framför allt gillar jag att hänga med familjen, med barnen, där de är i livet.
Text: Anne Haavisto
