Intervju

Miranda Ebrahimi giftes bort som 13-åring

Miranda Ebrahimi kan äntligen känna sig fri. Foto: Lina Alriksson.

Hon har skrivit en bok om hur det var att leva under hedersförtryck och tvingas till äktenskap som 13-åring. Miranda fick ingen hjälp av svenska myndigheter utan tog steget att lämna när hennes dotter riskerade att utsättas för samma förtryck.

Den 1 januari 2019 kom lagen om att utländska barnäktenskap inte ska erkännas i Sverige. Sedan 2014 är det också förbjudet med äktenskapstvång och att resa med barnet till hemlandet för att barnet ska ingå äktenskap. Miranda Ebrahimi har skrivit en bok om hur det var att leva under hedersförtryck och tvingas till äktenskap som 13-åring. Hon fick ingen hjälp av svenska myndigheter utan tog steget att lämna sin man först som vuxen, när hennes dotter riskerade att utsättas för samma förtryck.

Under flyktingvågen 2015-2016 uppmärksammade Migrationsverket och socialnämnderna en ökad ström av ensamkommande flickor i barnäktenskap. I en rapport från Migrationsverket 2016 hade 132 gifta ensamstående barn uppmärksammats, främst från Afghanistan, Irak och Syrien.Det är bara fem år sedan, och ändå stod myndigheterna helt handfallna. Enligt Unicef tvingas över 30 000 barn varje dag att gifta sig och mörkertalet är stort.

Miranda Ebrahimi vill med sin bok Den ofrivilliga bruden sprida kunskap om hedersförtryck, som bottnar i en stark kultur av gamla sedvänjor, strikta könsroller och socialt styre.

Hon föddes 1974 i Iran. När Miranda kom till Sverige som 14-åring kallades hon till ett möte hos socialtjänsten tillsammans med sin make. Det var tänkt att hon som minderårig skulle bo med sin pappa, som redan hade varit i Sverige i tre år.

Maken Mohammad var 24 år och förklarade myndigt hur en nygift brud enligt deras kultur inte kunde bo ensam med sin pappa.

– Socialsekreterarna ville se vårt vigselbevis för att Mohammad skulle få bo med mig och pappa, berättar Miranda Ebrahimi.

Det fanns inget vigselbevis. Kriget kom emellan, så familjen tvingades fly innan själva bröllopet kunde hållas. De hade haft en förlovningsfest, en ja-ceremoni där de förklarade att de ville gifta sig med varandra och en ritual där de bytte ringarna. Familjen betraktade henne som gift och till det hörde att låta sin man föra hennes talan.

– Han svarade hela tiden i mitt ställe. När vi kom tillbaka till ett nytt möte och han hade foton från förlovningsfesten med sig sa socialsekreterarna att jag var så söt. Jag satt tyst och tittade ned i golvet, vågade inget annat. De undrade om jag inte hellre ville leka med dockor. De såg mig som ett barn, ändå godtog de bilderna som bevis på att vi var gifta, trots att jag inte log på ett enda foto.

Giftemålet var en affärsuppgörelse

Valet av hennes make var ett kollektivt beslut, en affärsuppgörelse mellan familjer. Miranda drömde om att en dag få gifta sig av kärlek, men när hon sa det till sin mamma blev det ännu mer bråttom att gifta bort henne innan hon skulle dra familjen i vanära.

Mirandas pappa och Mohammad upprördes av svenskarnas syn på flickors rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp. Att de skulle kunna ha sex med flera pojkvänner innan de var gifta. Då var det bättre att bara ha en man.

Mamman var fast i Iran under väntan på besked om uppehållstillstånd. Miranda kände sig sviken av henne för att hon hade tvingat fram det hastiga bortgiftet.

– Jag hade alltid varit pappas lilla prinsessa. Men han behandlade mig helt annorlunda när jag i hans ögon tillhörde en man. Jag hade inte alls den bilden av min pappa. Jag fick sköta hushållet; laga mat och städa. Jag märkte att pappa saknade mamma, han började dricka allt mer och ta hem vänner på fest.

En kväll när pappan var full och de var ensamma i lägenheten började han prata om sex, att det nog var dags för henne att dela sovrum med sin man, att det var hennes skyldighet att gå till sängs med sin make. Han smekte hennes händer och började pussa henne i ansiktet.

– Jag fick en chock. Jag såg på hans byxor att han hade stånd. Då fick jag panik och blev alldeles kallsvettig. Jag tänkte på att Mohammad vilken sekund som helst kunde komma in genom dörren och dra slutsatsen att jag hade framkallat situationen. Det var precis det som hände. Där stod jag stressad och helt röd i ansiktet. ”Vad händer här? Vad har du gjort?”, sa Mohammad när han kom in i lägenheten.

Efter det ville inte Miranda bo kvar hos sin pappa. Och Mohammad ringde till socialtjänsten och tjatade för att de skulle få en egen lägenhet.

– Han berättade att pappa drack för mycket och tog hem vänner. Att det inte var en bra plats för mig. Han sa att om han inte skulle få en lägenhet så skulle de tälta. Då tog det bara 2-3 dagar så fick han en lägenhet. Där kunde han göra vad han ville med mig.

Levde under ständig stress

Vid den tidpunkten hade Miranda fått börja 5:e klass i skolan. Det gav henne en viss sorts frihet, men hon levde med en ständig stress att hon måste sköta sig, komma direkt hem efter skolan, laga mat och sköta hemmet.

– Jag hade svårt att koncentrera mig i skolan. Han kunde dyka upp i skolan när som helst för att ha koll på mig. Lärarna tyckte att det var gulligt, att han saknade mig på dagarna och bara visade sin kärlek. Jag kan inte ens höra ordet kärlek. Då får jag en känsla av panik. Vadå kärlek?

Det märks att Miranda är skadad av sin traumatiska tonårstid, helt i en vuxen mans våld. Och ingen gjorde någonting, varken socialtjänsten, Migrationsverket, Polisen eller skolan.

– De ville inte blanda sig i vårt lands kultur. De lät Mohammed vara min förmyndare på föräldramöten och gick med på när han sa att jag inte fick vara med på gymnastiken eller sexualundervisningen. Han blev väldigt upprörd när jag berättade att vi hade haft sexualundervisning. Där satt vi tillsammans både tjejer och killar och fick höra om sex, titta på bilder och se filmer. Jag berättade allt för Mohammad; som när en kille hade frågat om jag ville ta en fika. Det fick konsekvenser för mig.

Hon ville gärna tro att sex kunde vara något vackert, istället för bara något som flickor förväntades ställa upp på.

– Ingen hörde mig och ingen såg hur jag mådde. Jag gick upp mycket i vikt och jag försökte till och med ta mitt liv. Då fick jag träffa en psykolog, men inte ens då hände någonting.

När hon var 17 år födde hon en dotter. Den blev som en docka och hennes enda glädje i livet.

Dottern gav styrkan att lämna

Styrkan att lämna sin man fick hon först 2006 när hennes äldsta dotter var 13 år.

– Då började han ha koll på vad hon gjorde, precis som han hade gjort med mig. Han undrade vem killen var som hon hade pratat med och kramat mitt på skolgården. På vägen hem i bilen stannade han vid en korsning till E4:an och knuffade ut henne ur bilen. Han sa att hon inte var hans dotter längre.

Miranda tröstade sin dotter och sa att allt kommer att bli bra. Då sa hon: ”Mamma, jag klarar inte av det här. Jag har inte ditt tålamod och jag kommer att rymma”.

– Det räckte för mig som mamma. Jag hade levt med honom, men mina barn ska få leva fria. Dagen efter pratade jag med mina arbetskollegor och hämtade ännu mer styrka. Idag när jag föreläser så brukar jag säga att man behöver bara en enda sak, ett ord där man kan hitta den styrka som krävs att lämna. För mig var det min dotters ord. Och jag fixade det! Inom två veckor hade vi flyttat.

Miranda visste att hon inte skulle känna samma frihet om hon var kvar i Uppsala, så hon flyttade till en annan stad. Där fick hon snabbt en lägenhet som hon tackade ja till, osedd.

Yngsta dottern var 8 år och Miranda skrev in båda flickorna på en Livets ord-skola. De hade gått i en sådan tidigare, så hon förstod att Mohammad skulle bli lugnare om den biten var ordnad.

– Jag kände en sådan glädje och frihet första gången jag klev in i vår nya lägenhet. Jag skrek till av lycka och sträckte ut mina armar.

Idag har hon det bra. Miranda Ebrahimi arbetar inom psykiatrin och missbruksvården.

– Jag älskar mitt jobb. Psykisk ohälsa är så viktigt att se. Jag känner mig mycket starkare idag och även om jag aldrig har upplevt äkta kärlek själv så blir jag så glad av att se det mellan mina barn och deras partners.

Den ofrivilliga bruden

Boken är en dokumentär berättelse om tvångsgifte skriven av Elisabet Omsén åt Miranda Ebrahimi. Med boken vill hon ge läsaren en förståelse för vad det innebär att leva i hederskulturen. Men hon vill också inge hopp om att det går att bryta traditionen och ge nästa generation en chans att växa upp i självständighet och frihet.
www.bokforlagetmormor.se