”Min mamma hade inte förmågan”

Lisbeth Pipping växte upp i misär, bristande omsorg, misshandel, övergrepp och kärlekslöshet. Hon hade velat att någon hade vågat se henne, vågat fråga hur hon hade det, vågat stå kvar och ta emot svaret och vågat göra något.– Ytterst få vågade se mig och mina systrar. Vi växte upp med en svårt alkoholiserad pappa och en utvecklingsstörd mamma. Jag väljer att använda ordet utvecklingsstörd, säger Lisbeth Pipping.

Hon föreläste hos Refam utbildning om sin uppväxt där pappan försvann ur bilden efter en skilsmässa då Lisbeth var sju år gammal.

– Han slog min mamma och söp upp alla pengar. ”Visst var det bra att din pappa försvann”, kunde folk säga. Men han klarade av föräldraskapet bättre än min utvecklingsstörda mamma. Hon som slog oss barn och spelade upp pengarna på enarmade banditer och bingo. ”Hon gör så gott hon kan”, sa de om min mamma. De hade aldrig sagt att min pappa ”gör så gott han kan”. Men det är ingen skillnad för barnet om det är alkoholen eller utvecklingsstörningen som gör att föräldern inte klarar av sin föräldraroll.

Pappan hade stora varma händer och ett stort knä som Lisbeth brukade krypa upp i. Då klappade han henne på huvudet och dröjde kvar med den varma handen och sa att hon var det bästa som hade hänt i hans liv, att hon var hans lilla prinsessa.

Hon hade aldrig krupit upp i sin mammas famn för att hon ville det själv. Hon kunde göra det för mammans skull. För att mamman behövde det.

– Hon sa alltid ”Visst är jag en bra mamma?”, ”Visst älskar du mig väldigt mycket?”. Det sista av min barndom försvann där när jag var sju år, för då fick jag ta huvudansvaret för både mina småsyskon och min mamma, berättar Lisbeth Pipping.

Var ständigt smutsiga och luktade illa

Intellektuellt låg mamman på en åttaårings nivå och emotionellt kunde hon vara som en fem-sexåring. Hon förstod inte hur ofta man skulle byta kläder eller duscha, så Lisbeth och hennes syskon var ständigt smutsiga och luktade illa.

– Jag fick senare läsa min mammas journal hos socialtjänsten och där står det att de ”försöker bebringa familjen elementära hygienvanor”. Det var när jag var 7 år. Visst låter det fint, men jag vet inte vad de gjorde för när jag var 16 år står det ”Vi har länge försökt bebringa familjen elementära hygienvanor”. Min mamma hade inte förmågan.

I fjärde klass gjorde Lisbeths fröken ett hembesök i familjen för att se hur det egentligen stod till. Då hade de bott i lägenheten i fyra år och under de åren hade ingen städat toaletten. Hemmet var smutsigt och kläderna blev aldrig tvättade.

Det slutade med att fröken gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som fick höra att mamman inte kunde med tvättmaskinen i källaren. På frågan om hon inte kunde få en egen tvättmaskin så svarade de att hon inte skulle kunna klara av den heller.

– Men om man inte kan sköta en tvättmaskin, hur ska man då kunna sköta tre små barn? De förskolebarn som jag brukar föreläsa för förstod direkt det som ingen på socialtjänsten ville förstå.

Var tvungen att ta hand om sin mamma

Lisbeth berättar med stor värme hur hon förklarar för fem-sexåringarna under sina föreläsningar att hon var tvungen att ta hand om sin mamma och sina småsyskon.

– ”Det är för svårt att vara mamma eller pappa när man är barn”, sa en pojke. Han berättade att han är rädd för mörker, mördare och monster under sängen. Han brukar ropa på pappa och klättra upp på hans rygg så att pappan kan bära sonen till föräldrarnas säng. ”Vem tog hand om det rädda hos dig?”, undrade han. Jag förklarade att jag fick ta hand om det själv. Sedan undrade ett annat barn om jag kunde hålla reda på det här med tid. För när man gör någon kul går ju tiden fortare och gör man något tråkigt går tiden långsamt. ”Och hur var det när du blev ledsen? Den som är vuxen måste ju vara den som tröstar”.

En flicka förklarar hur hon brukar gråta lite extra när pappa kommer och tröstar. Sedan brukar han alltid säga att de ska kolla i frysen efter glass.

– Min mamma kunde inte se när vi behövde tröst eller när vi var sjuka. Hon hade inte ens förmågan att hålla oss mätta och hon kunde inte se när vi var utsatta.

Det kom män hem till familjen som även utsatte barnen för övergrepp. Och som inte de här övergreppen, rädslorna, ensamheten, hungern och misären var nog så utsattes Lisbeth även för mobbning i skolan för att hon var det här smutsiga barnet som luktade illa.

Är inte ensam om den här uppväxten

Lisbeth Pipping vill att vi ska våga prata om de här barnen, våga se dem från barnens egen synvinkel. För hon är inte ensam om den här uppväxten. I Sverige föds 1 400 barn varje år som har en förälder med intellektuell funktionsnedsättning.

I sin bok ”Kärlek och stålull” skriver Lisbeth om sin barndom. Titeln kommer från den dagen hennes mamma skulle tvätta bort färg från hennes kropp och använde stålull.

– Jag vill visa barnen att de inte är ensamma. Och många hör av sig till mig och säger ”Det här är precis som min barndom”. Oscar, som jag intervjuade när jag skulle börja skriva barnböcker om familjehem, frågade mig hur jag kunde veta precis hur han hade haft det. Han hade inte heller haft några lakan i sängen och han var ständigt hungrig. Han berättade för mig varför han längtade till att börja skolan. Det var för att kunna lära sin mamma att läsa. Barn ska inte leva för att ta hand om sina föräldrar. Och barn behöver få veta vad som är fel med sin mamma eller pappa. Annars sätter fantasin igång. Jag hade önskat att någon hade berättat hur det var ställt med min mamma.

”Barn har rätt att få vara barn – det är därför familjehem finns”, skriver Lisbeth i sina barnböcker. Hon tycker att det är viktigt att prata om hur man kan längta efter och älska sina föräldrar samtidigt som man har det bra hos sina fosterföräldrar.

”Kylskåpsbolibompa” heter en av barnböckerna där Oscar sex år fascineras av det välfyllda kylskåpet och hellre vill titta in där än på barnprogrammet Bolibompa. De ställer äggklockan på en minut om dagen så han får stå där och titta.

Gömmer köttbullar under kudden

– Det kan ta flera veckor, ibland månader, innan ett vanvårdat barn som har kommit till ett familjehem har vant sig vid att det kommer att finnas mat även vid nästa måltid. Jag har hört berättelser om barn som har gömt köttbullar under kudden för att det kan vara bra att ha. Så hade jag också tänkt. Jag önskar själv att jag hade fått komma till ett familjehem.

Men Lisbeth vill också säga att det betyder otroligt mycket när någon ser barnet. En kille berättade om en vaktmästare på skolan som han brukade prata lite med både före och efter skolan. ”Jag hade inte överlevt utan den där vaktmästaren”, sa han. Den där klappen på kinden. ”Du vet väl att du är en bra kille”, brukade vaktmästaren säga. Det kan räcka långt.

Själv överlevde hon för att hon var sommarbarn i Småland. Men sommarföräldrarna hade aldrig träffat mamman och förstod inte varför barnen åt som hästar de första tre veckorna och grät så mycket när de var tvungna att åka hem igen efter åtta veckor.

– Ni kan vara den där personen för ett barn. Den som vågar fråga hur det är hemma. Tredje gången kanske man vågar berätta. Och de här barnen som vi ser som problembarn; vi måste förstå varför de är som de är. Man slutar aldrig älska sina föräldrar – man slutar att älska sig själv. Sedan behöver vi också prata om vad mobbning gör med barn, både den utsatta, den som utsätter och de som inte gör någonting. För mig var inte slagen värst, eller att få huvudet nedtryckt i toaletten; det var ensamheten.

Lisbeth gick i terapi och lyckades läka sina sår från barndomen. I dag har hon två vuxna barn och är beteendevetare, teckenspråkslärare, föreläsare och författare. Förutom boken om sin barndom har hon skrivit två böcker om mobbing, en bok om hur det är att vara familjehem och fyra barnböcker om familjehem.

– Jag vill lyfta familjehemmen. Alla klarar inte av att vara föräldrar på heltid, avslutar Lisbeth Pipping.