Alexandra Pascalidou lyfter historier av våld

Det kan vara svårt att få män att öppna upp sig och prata om sin egen utsatthet för våld och det våld de själva har utövat. Det var den här toxiska maskuliniteten som Alexandra Pascalidou ville gå till botten med när hon intervjuade papporna inför den senaste boken. När de väl började prata ville de knappt sluta. 

Alexandra Pascalidou vet hur man berättar en historia. Hon är en flerfaldigt prisbelönad journalist, författare och människorättskämpe. Nu berättar hon om sin bok ”Var är papporna?” Den frågan fick hon nämligen flera gånger efter sin bok ”Mammorna”.

– Mammorna vet allt om våldet; i hemmet, på gatorna och det strukturella våldet i samhället. I den nya boken om papporna har jag intervjuat män för att förstå komplexiteten som leder fram till det här våldet, säger Alexandra Pascalidou.

Vi träffas när hon talar på Socionomdagarna och hon säger att det är en stor ära att tala för alla socionomer på plats. Hennes arbete har hela tiden kretsat till de sociala frågorna; våld, utanförskap, missbruk och mänskliga rättigheter.

Först ville ingen lyssna på mammornas röster

– Det är allt för få politiker som tar sig tid att tala med människor på djupet för att hitta lösningar till att få stopp på våldet. Jag kunde inte begripa varför ingen ville lyssna på mammornas röster.

Efter fem års tjat sa SVT ja till dokumentärserien ”Mammorna i våldets skugga”, som fick ett väldigt fint mottagande. Nu är det pappornas tur. ”Var är papporna?” är en fråga som många ställer sig, inte minst Alexandra själv.

– Jag gick runt hela mitt liv och frågade: ”Var är min pappa?” Men jag vet inte om det var så mycket bättre när han var hemma. Jag fick stryk och om jag grät då fick jag stryk för att sluta, så jag förstod de fäder som jag intervjuade när de berättade om det våld de utsatts för. En av dem var helt chockad när han började storgråta och sa: ”Fan asså, den här jävla pollen”, men det var 10 minusgrader ute.

Det tog väldigt lång tid innan dessa män kunde blotta sin sårbarhet och öppna sig och till och med gråta över det våld som de själva har blivit utsatta för och utsatt andra för. 

För det hon fick höra var historier av våld, trauma, utanförskap, fattigdom, missbruk och mer våld. Det är först när man berättar någons hela historia som man kan förstå personens beteende för att sen försöka bryta de onda cirklarna och våldspiralerna. 

Hon har gjort djupintervjuer med 29 män

I arbetet med boken har Alexandra gjort djupintervjuer med 29 män, till och med utanför Sveriges gränser för att visa att våldet ser likadant ut överallt.

– I Sverige har vi matats av den här bilden av våldsverkare och kriminella, att majoriteten av dessa har utländsk bakgrund och att etnicitet skulle vara hela förklaringen. Men så är det inte. När jag besökte Täby-anstalten var jag lite spänd inför att träffa dessa män. De hade bakat en kaka till mig. Jag blev lite överraskad av både kakan och att väldigt många var blonda och blåögda, etniska svenskar. 

Hon är trött på den här rasistiska retoriken från politiker och media som målas upp och sprids i samhället. 

– Vi måste tala om klass och toxisk maskulinitet och hämndlystnad mot ett skoningslöst samhälle.  Få vill tala om hur inkomstklyftorna i Sverige har ökat till rekordnivåer. På 80-talet var vi världens mest jämlika land och nu är vi ett av de mest ojämlika länderna med groteska skillnader i vård och skola. 

Hon växte upp i förorten Rinkeby

Alexandra Pascalidou kom till Sverige som sexåring med sina grekiska föräldrar och har vuxit upp i Rinkeby. Hon vet hur svårt det är att integreras om man inte träffar på några svenskar där man bor. Det är som att leva i ett främmande land utan möjlighet att lära sig vare sig språk eller seder och bruk.

– De sociala orättvisorna föder våld och toxiska machokulturer. Vissa män har inget annat privilegium än sitt kön och de kompenserar för allt med hypermaskulinitet. 

Hon berättar om sin pappa, hur han växte upp i ett flyktingläger efter att hans pappa blivit mördad. Hans styvfar slog honom med bältet tills han som nioåring rymde hemifrån. Det är svårt att bli en sund och frisk fadersfigur utan en frisk förebild. 

Den kriminella livsstilen glorifieras

Tyvärr fortsätter den toxiska maskuliniteten att kablas ut, inte minst genom gangsterglamourisering av kriminella med snabba bilar, brudar och snabba cash. 

– Det är ett led i ett kallt kapitalistiskt klassamhälle, säger Alexandra.

Hon berättar om en av männen hon intervjuade. Han jobbar inom hemtjänsten och åker tunnelbana en timme varje gryning för att komma till sitt lågavlönade jobb, men det är ingen säljande bild han vill visa upp på sociala medier och i dejtingappar. För ”Vem vill ha en man som jag?” som han sa.

– Vi kvinnor har länge kämpat för jämställdhet och mot våld men nu måste männen göra jobbet. De behöver kämpa för att omdefiniera och uppgradera maskuliniteten så att de kan frigöra sig från stereotyper.