Efter fyra år lämnade Mia sin våldsamma man och hamnade på ett skyddat boende. På det första boendet trivdes hon inte alls, men nu bor hon sedan drygt ett år på ett boende som känns mer som ett hem, för där får hon ha sin älskade hund. Mia väntar nu på en egen lägenhet i en annan kommun och ser fram emot dagen hon får bo på ett ställe hon kan kalla sitt eget hem.
– Även om jag har ett tak över huvudet så är jag hemlös än så länge, säger hon.
Mia berättar att den psykiska misshandeln pågick i stort sett hela tiden under de fyra år de var tillsammans. Han ljög ofta, skyllde allt på henne och straffade henne med tystnad. Han kallade henne dum och svartsjuk och tog ifrån henne bankkortet så att han även utsatte henne för ekonomisk misshandel. Ibland hände det att hon inte hade pengar till mat. Då ljög hon för sina kollegor, sa att hon inte var hungrig. Mot slutet blev han aggressiv och grälen blossade upp allt oftare. Mia berättar att hotet om fysisk våld hängde i luften, hon kunde nästan ta på det.
– När han flög på min hals och tog ett strypgrepp, då visste jag att han skulle ha ihjäl mig om jag inte lämnade. Jag såg tidningsrubrikerna framför mig ”Trebarnsmamma död i sommarstuga”, säger hon.
Under våren 2022 när Mia var på väg hem efter att ha hälsat på ett av sina barn tänkte hon att hon inte orkade mer. Hon ringde kvinnofridslinjen och berättade sin historia och de började se efter ett skyddat boende som tog emot husdjur, för Mia ville inte lämna sin älskade hund som betydde så mycket för hennes välmående.
– Men jag tänkte att det fanns andra som hade det värre, som behövde hjälpen mer än mig, så jag började tveka. Sen ringde jag även en kvinnojour för att rådfråga om jag skulle åka tillbaka till honom och kvinnan i telefonen sa nej, definitiv inte. Hon var övertygande.
Tänkte att hon kanske överdrev
Mia minns hur hon, trots att hon förstod allvaret, försökte skyla över och övertyga sig själv att det kanske ändå inte var så farligt.
– Jag tänkte att jag kanske överdrev, att jag var överkänslig. Kanske inbillade jag mig till och med?
En kvinna från socialtjänsten ringde och frågade Mia om hon kunde tänka sig att lämna kvar hunden hos mannen en vecka, tills de hittade en ledig plats på ett boende som tog emot djur. Sen satte sig Mia, några timmar senare, i bilen och körde. Vart hon skulle visste hon inte än. Med sig hade hon en ryggsäck med träningstajts och två linnen, några trosor, två par strumpor och en munkjacka.
– I bilen kände jag mig väldigt stressad. Jag skulle köra mot en stad jag aldrig varit i och halvvägs hörde de av sig med adressen. Hela situationen var så absurd, som tagen ur en film. Att jag satt i min bil och körde mot ett skyddat boende som skulle bli mitt hem, det gick inte att ta in. Jag grät, men sa till mig själv att sluta för annars skulle jag inte se vägen. Jag kunde inte fatta att det helt plötsligt var mitt liv det handlade om. Hur skulle min framtid bli nu? Hur skulle jag få andra att förstå när jag inte ens själv kunde förstå?
Visste att han skulle döda mig tillslut
Hon säger att hon inte visste inte vad hon skulle möta och vad som förväntades av henne. Mia minns också att hon flera gånger under bilresan tänkte att hon kanske borde åka tillbaka till honom.
– Jag slog bort tankarna när jag mindes hans utbrott och svarta blick. Jag visste att han skulle döda mig till slut. Jag kunde inte återvända, inte om jag ville leva.
Mia kommer fram och går upp för stentrapporna till det skyddade boendet. Hon möter en kvinna som tar emot henne. Mia känner sig bortkommen och vet inte vad hon ska säga.
– Vi har ett samtal på ett kontor. Kvinnan pratar, det ser jag, men jag hör inte vad hon säger. Hon ger något slags information, men jag kan inte greppa situationen. Det var så overkligt, minns hon.
Mia får en nyckel som ser ut som en hotellnyckel i plast med små hål i. När hon låser upp rummet och ser hur litet det är får hon panik.
– Jag ser på kudden, på sängen och undrar hur många kvinnor som legat där innan mig och gråtit. Jag frågar var jag kan röka och smiter ut på en balkong. Jag ville inte möta någons blick för jag ville inte visa mig söndergråten.
Många av kvinnorna hade alkohol- och drogproblem
Det skyddade boendet var ganska stort, med 18 lägenheter. Många av kvinnorna som bodde där hade alkohol- och drogproblematik visade det sig. Mia säger att hon kände sig bortkommen.
– Jag frågade mig själv vad det var för fel på mig eftersom jag inte hade den problematiken. Jag blev vän med en kvinna som jag fortfarande idag har kontakt med. Jag minns att jag tänkte att det bara var en i personalen som ville umgås med oss, de andra verkade inte vilja ha med oss att göra.
På Freda-skalan fick Mia höga poäng. Men när hon gjorde skattningen så var det inte helt lätt att veta vad som räknades som våld.
– Det blev verkligt på något sätt med de frågorna som ställdes, men mest av reaktionerna man fick av personalen som ställde frågorna. Min arbetsplats ansågs som säker så jag kunde fortsätta att ta min bil till jobbet, så jag fortsatte att jobba, först med min bil, sedan kommunalt.
Något som förvånade Mia var att de inte lagade någon mat själva, utan fick hämta ut lunchkuponger för att använda på någon närliggande restaurang. Till kvällsmat tinades det upp djupfryst färdigmat och smörgåsar på kvällen. Mia vantrivdes i stort sett hela tiden.
– Jag fick agera som personal när vi hade en utåtagerande tjej som ville attackera med en sax, för att personalen inte vågade. Jag saknade min hund och min ångest bara steg och steg. Kände mig fast, även om det var mitt i en stor stad. Personalen hade sovande natt där och många av dem var irriterade för att jag var tvungen att gå upp så tidigt till mitt jobb, för då skulle det larmas av. Jag fick inte brygga kaffe på morgonen och inte heller röka min morgoncigg i lugn och ro, berättar hon.
Fick inget boende där hon kunde ha med sin hund
Mia fick inget boende dit hon fick ta med sig sin hund, trots att hon blivit lovad att det skulle ske efter en vecka, men veckorna gick.
– Jag grät varenda kväll, jag sörjde över det som varit och den situationen jag hamnat i, för att jag blivit kär i fel man. Efter fyra veckor, när jag inte fått min hund lämnade jag boendet.
Hon återvände till mannen efter att ha hämtat hunden hos hundvakten, för Mia ville återförenas med sin hund. Till socialtjänsten sa hon att bodde i bilen.
– Jag var hos honom i fem dagar, han var elakare och argare än tidigare. Han slog på materiella ting oftare. När vi var ute och åkte bil så kunde han bli arg, skrika på mig och slå i ratten. Jag kände hela tiden att jag tassade på tå för att det inte skulle eskalera. Jag hoppades att socialtjänsten skulle höra av sig snart.
Kände en befrielse direkt
När hon fick samtalet om att det fanns ett nytt boende för henne och hunden packade hon ned mer saker, då hon inte fått med sig mycket förra gången. Senare, när hon öppnade dörren till sitt nya hem kände hon en befrielse direkt. Det var en riktig lägenhet med flera rum.
– Vilken underbar känsla att komma till ett ställe som var inbjudande och hemtrevligt. Jag skulle få stanna minst ett år, vilket kändes skönt. Men sen då, vart skulle jag ta vägen efter det? Ett år går väldigt fort.
Det är stressande att vara hemlös och Mia hade förlorat allt, för att hon blivit kär i fel man. Han kunde fortsätta att leva sitt liv som vanligt, medan hon var på flykt.
– Jag kände mig så sviken och dum i huvudet. Jag hade svårt att förlåta mig själv, det var väldigt mycket självanklagelser minns jag.
Hon var också rädd för att inte bli trodd på. Vad hade hon för bevis? Hur skulle hon förklara?
– Han hade varit smart och aldrig skickat några hotfulla sms. Och jag hade inte filmat eller spelat in någonting så jag hade inga konkreta bevis.
Polisanmälde aldrig sitt ex
Mia polisanmälde aldrig sitt ex, just för att hon inte hade bevis och var rädd för att ingen skulle tro på det hon sade.
– Jag tänkte att jag inte ville ta risken att förlora mot honom om det stod ord mot ord. Det skulle kännas som ett nederlag om han skulle vinna. Det var som om han då skulle vinna ännu en gång över mig, ifall allt skulle läggas ner. Jag orkade inte ta den risken. Han hade ju redan tagit allt annat, jag ville inte att han skulle få ta min sista värdighet, förklarar hon.
Mia minns när hon första gången gick ut med sin hund, och den befrielsen hon kände.
– Jag kände mig fri, även om jag egentligen inte var det utan långt ifrån. Men jag minns att jag gick med min hund och jag log för första gången på över en månad. Jag kände hopp inom mig och det gav mig kraft. En annan sak var när jag skulle gå ut och handla mat första gången. Jag var så stolt och glad över det jag handlade och ställde i mitt eget kylskåp. Att få laga den mat jag ville ha och inte det mitt ex krävde var en lyx./roxen-files/print/images/magic-tab.png){kind=small}
Skönt att möta andra i samma situation
Vid det här laget var Mia sjukskriven för ångest och depression. På det nya boendet fick hon vänner och kände sig inkluderad, det var skönt att möta andra som varit med om liknande saker.
– Jag har fått vänner för livet. Det var en otrolig trygghet i att möta andra med samma slags erfarenheter, höra egentligen samma berättelse men att männens namn var ett annat. Jag kände mig inte ensam längre.
Efter sju månader ansåg socialtjänsten att det inte längre fanns en hotbild och att de inte skulle betala mer för platsen på det skyddade boendet.
– De tyckte att jag skulle bo på ett vandrarhem och gav mig en månad att flytta. Jag var så besviken och ledsen. Jag hade lovats minst ett år. Då fick jag tankar på att avsluta mitt liv. Jag orkade inte längre, jag hade ju precis landat och börjat känna mig hoppfull igen. Kvinnojouren gjorde det bästa de kunde, men det kändes som om de var motarbetade av socialtjänsten. Det kändes som vi kvinnor bara var papper, som flyttades mellan olika bord, säger Mia.
Det slutade med att Mia fick hyra lägenheten i andra hand, med ekonomiskt bistånd. Hon hade då sökt social förtur på ett boende i kommunen men blivit nekad, eftersom hon inte hade barn.
– Det var åt helvete, för boendet var inte värt pengarna och jag avskyr att behöva söka ekonomisk hjälp. Dessutom var jag fortfarande hemlös. Jag hade också skulder hos Kronofogden och då är det nästan omöjligt att få en lägenhet.
Diagnostiserades med PTSD
Mia diagnostiserades med PTSD och akut stress och går sedan ett halvår på traumabehandling hos en psykolog.
– Det har varit jättetufft att djupdyka i allt jag varit med om. I början grät jag hela tiden när jag tvingades återuppleva händelser och återigen känna mig liten och värdelös. Under en lång tid hade jag mardrömmar om mitt sex och flashbacks på dagarna då jag hörde hans röst och elaka kommentarer. Idag gör det inte lika ont att minnas och berätta.
Nu väntar hon på en lägenhet i en mindre stad. Hon vill tillbaka ut i samhället och livet och längtar till den dagen hon har ett eget hem som hon själv har inrett. Mia önskar att det fanns bättre och snabbare sätt att komma ut till samhället.
– Man ska inte behöva bo på kvinnojour för länge, även om jag vill ge en stor eloge till kvinnojourerna som gör att tungt jobb. Men de har det tungrott tyvärr, då samarbetet med socialtjänsten inte alltid är så smidig. Men jag är också glad över alla fina människor jag träffat, som jag inte hade mött om jag inte hamnat i den här sitsen.
Den dagen hon har ett eget hem kommer hon att känna stor tacksamhet.
Anne Haavisto
