Hur svårt kan det vara att driva HVB? I praktiken väldigt svårt, krångligt och komplext. Vi har talat med en författartrio som vill stödja utvecklingen inom HVB.
Hur svårt kan det vara att driva HVB? I praktiken väldigt svårt, krångligt och komplext. Det är en verksamhet som har mängder av lagar och regler att följa, man måste ha ekonomi i verksamheten, hantera personal och samtidigt bedriva meningsfull aktivitet och behandling till unga som har ett extremt stort behov av stöttning. Vi har talat med en författartrio som vill stödja utvecklingen inom HVB.
Inte sällan hörs skräckhistorier om missförhållanden på HVB; hur det kan förekomma droger, våld, brist på behandling och bristande kunskap hos personalen.
Erica Giselsson, socionom, har under många år varit ansvarig för att utbilda socialpedagoger som sedan får sina första jobb på HVB. Hon försökte hitta texter som handlar om hur man arbetar där, men det var svårt att hitta. Där föddes idén om att själv skriva en sådan bok.
Hon har också erfarenhet av HVB som personal och hon har ledsagat klienter genom sina HVB-vistelser inom missbruks- och ungdomsvård under sina yrkesår som socialsekreterare och handläggare inom kriminalvård och narkomanvård.
– Alla mina erfarenheter kokade ner i en slags irritation. Jag har besökt ett sextiotal HVB-hem och det finns jättebra hem, men det finns också ganska många där man inte förstår det här uppdraget. Det finns också många socialsekreterare som inte vet hur det ska tänka vid en placering, säger Erica Giselsson.
Boken heter ”HVB-hem i praktiken – från forskningsresultat till (be)handling”. Erica tyckte att det behövdes en samlad bild över hur det fungerar i praktiken på HVB. Därför tog hon hjälp av Annika Wassberg, socionom, med erfarenhet av att själv driva HVB. Även Jürgen Degner plockades in i projektet för att få med den teoretiska biten. Han är också utbildad socionom och forskar bland annat på organisatoriska aspekter av institutionell behandling. Jürgen har tidigare varit verksam inom kriminalvården, HVB för vuxna kvinnor och på SiS ungdomshem.
Så här säger Annika Wassberg:
– HVB är en komplex verksamhet som är hårt styrd från olika håll. Det kan tyckas enkelt, det trodde jag själv i början, men när det kommer till praktiken är det inte lika enkelt.
Hon tycker att IVOs lagstiftning inte alltid passar in.
– Vi behöver få till en förändring. Det som är mest avgörande för ungdomarna är det arbetet som sker 24-7, att i vardagliga situationer ha ett lärande med feedback och färdighetsträning. Det kallas ofta miljöterapi och är ett begrepp som har kommit lite i skymundan till förmån för evidensbaserade metoder – där tyvärr metoden kommit att spela en större roll än den terapeutiska helheten. Det behövs helt klart både och för att lyckas.
Hur kan en människa utvecklas?
Jürgen Degner tycker att frågan som man måste ställa sig är vad som gör att en människa utvecklas.
– Om man har ett destruktivt beteende; vad är det som kan göra så att man ändrar på det beteendet? Jag brukar tänka att om jag låter mina barn gå på ridläger så har jag en förhoppning om att de ska ha lärt sig något och utvecklats under den tiden. På lägret så förutsätter jag att det är någon form av dagsschema med frukost, teori, träning och så vidare, kanske med en uppvisning på slutet där de får visa vad de har lärt sig. Jag skulle bli väldigt förvånad och besviken om de skulle komma hem och mest ha sovit bort tiden och inte ha haft någon aning om vad träningen har gått ut på.
Förr var det mycket disciplinering som användes inom institutionsvården i Sverige. Det var strikta rutiner, utbildning, arbetsträning och även straff. I dag används socialkognitiva metoder för ungdomar med antisocialt beteende. De får träna på beteendet både under lektionstid och i vardagliga situationer med uppmuntran, belöning och positiv återkoppling. Inom metoden Aggression Replacement Training (ART) tränas exempelvis uppförande, moral och ilskekontroll. Även kognitiv beteendeterapi (KBT) används av många HVB vid till exempel missbruk. Dock visar forskningen att effekterna av dessa metoder är relativt sparsmakad – framför allt om inte metoderna kompletteras med progressiva och utvecklande prosociala aktiviteter.
– IVO, som har ansvar att göra tillsyn på HVB, går inte in på själva behandlingen. Deras inspektion handlar mer om verksamheten följer lagstiftning, gör riskbedömningar samt annan formalia runt om kring. Detta är naturligtvis viktiga områden, men önskvärt vore att IVO arbetade fram redskap att utvärdera kvalitén på själva behandlingen. Den blir idag närmast som en black box, säger Erica.
Hon brukar jämföra med sjukvården där det är självklart att själva behandlingen är viktigast. Inom forskningen är det fokus på metoder, men HVB är en komplex verksamhet.
– Behandling behövs. Myndigheter och lagstiftare måste jobba för att hitta bättre former för att skapa behandlingskvalitet. Man måste ställa krav på att man ska kunna utvärdera och återkoppla resultat, säger Erica.
– Vi får inte hamna i att det enbart blir lagstiftning och metoder som är överordnade, utan de ska vara en grundbult för att designa en terapeutisk helhet, säger Jürgen.
En bra ledning är viktigast
Författarna är överens om att de viktigaste förutsättningarna för att driva ett bra HVB är för det första en bra ledning. Sedan bra personal med både bredd och för behandling specialdesignad utbildning för att kunna möta barn i vardagen. För det tredje behöver man sätta större vikt vid föräldra- och återgångsarbetet, då en klient ska tillbaka till sin hemmiljö efter HVB-vistelsen.
– Det nätverk man har därhemma måste också förändras tillsammans med ungdomen, annars spelar det inte någon roll hur mycket man har utvecklats om man sedan kommer hem och faller tillbaka i gamla mönster. Många föräldrar är på samma nivå som sina barn när det gäller moral och hur man beter sig; de behöver också färdighetsträning, säger Annika.
Hon tycker att man är dålig på att involvera föräldrarna inom HVB.
– De kan komma på besök en gång i månaden och får höra hur det går för ungdomen, men man måste jobba tillsammans och fråga hur det går till hemma med olika saker och i olika situationer. ”Hur brukar ni göra vid frukost?” eller ”Hur brukar ni prata om personlig hygien?” Även saker som våld och sex måste man våga prata om.
Jürgen tycker att det finns en övertro på att bara ungdomen hamnar i en gynnsam miljö och kommer upp på morgonen, får struktur i vardagen så kommer allt att bli bra.
– Men det krävs ett genomgripande förändringsarbete, att lära sig tänka annorlunda. Umgås man med likasinnade hela dagarna så kan det vara extra svårt att bryta mönstret, säger Jürgen.
Lära av de bästa
Så hur skapar man det goda HVB-hemmet? Ett bra tips är att titta hur de bästa gör och lära av dem. Därför valde Erica ut några HVB med bra rykte och intervjuade personal därifrån på olika nivåer. De intervjuades på temat ”Vad är ett bra HVB-hem och hur skapar man ett sådant?” Även tre ungdomar intervjuades om vad som hade varit bra på deras HVB-hem och vad som skulle kunna bli bättre.
På ett av hemmen berättar personalen att de jobbar medvetet med färdighetsträning hela tiden. ”Det är grupper två gånger i veckan. Du går till din terapeut, jobbar väldigt mycket med färdigheter i vardagen och det ställs krav på att du faktiskt ska använda dig av färdigheterna också”.
Det sker ett nära samarbete med familjen. Men ungdomarna får också hjälp att bearbeta förlusten av en fungerande familj och hjälp att hitta alternativa vuxna eller vänner.
Personalen får DBT-utbildning, färdighetsträning och de har handledning varje vecka. Personalen på hemmet får också klienthandledning och utbildning i KBT så de blir väldigt mycket internutbildade.
Vad kännetecknar en bra ledning då? Enligt Annika så är det en viktigt punkt att ha ett genuint intresse för en viss inriktning.
– De HVB-hem som fungerar bäst har ofta en ledning som i grunden har ett stort intresse för något och drivs av det. Sedan har man utbildat sig och byggt upp verksamheten kring det som man brinner för. Då är man också angelägen att bli duktiga inom det området. Men man behöver också kunna driva ett företag som bär sig och går med vinst.
Det gäller att få med alla och arbeta mot samma mål. Delaktighet, utveckling, kommunikation är lika viktigt för klienterna som för personalen.
– Det är kul när ungdomarna återkopplar till någon i personalen att ”nu gick du upp lite i känsloläge” eller liknande. Då har de förstått. Vi har förmedlat att de här färdigheterna ska alla kunna, det blir mer begripligt då, vi är inte annorlunda, avslutar Annika.
