”Machokulturen påverkar hälsan”

Atilla Yoldas blev mobbad i skolan för sitt utseende och för att han skiljde sig från normen av hur en ”riktig kille” skulle se ut och vara. Han hade en trygg och kärleksfull uppväxt i Norrköping, med sina föräldrar som kommer från Turkiet och sin lillasyster. Men skolstarten blev ett uppvaknande, i ett homogent område där han var en av få elever med utländsk ursprung. Det förekom många rasistiska kommentarer; han kallade till exempel för apa, för att han var så mörk och hade tydlig mörk kroppsbehåring.– Där fanns en machokultur med den klassiska idén att vi pojkar blev män när vi fick mer hår på kroppen och det var något de andra killarna strävade efter. Min kroppsbehåring däremot, blev äcklig istället och inte manlig, berättar han.

Förutom att han blev mobbad för ditt utseende blev han även retad för att han inte passade inom den normala maskulinitetsnormer, eftersom han hade andra intressen än de andra killarna.

– Jag gillade inte mainstreamsporter till exempel och tyckte om att skriva, läsa, teckna och måla. Jag ansågs därför som feminin, säger han.

Fick kämpa hårt för att bli inkluderad

Han var ofta orolig och fick kämpa hårt för att bli inkluderad. Han hade bland annat komplex för sin kropp, som inte var muskulär nog. Men han han är tacksam för att han hade bra och stöttande vänner, något som långt ifrån alla har. Men han berättade inte om vad som hände i skolan för sina föräldrar.

– Jag skämdes för mycket och ville inte oroa mina föräldrar så att de skulle gå till skolan och göra allting ännu värre. Det hände en gång att mamma märkte att ett halsband, sån där identitetsbricka i metall, var trasigt. Det var en kille på fritids som hade slitit av mig den. Då gick hon hem till den killes föräldrar. Min mamma var inte den som backade, och den killen höll sig borta efter det, minns jag.

Det fanns även fysiskt våld inblandat, men han vill inte kalla det för regelrätt misshandel.

– Men man skulle vara tuff och knuffas och jag blev även både jagad och nerslagen någon gång.

När han började i högstadiet kände han att det nu fick vara nog med mobbningen. Atilla började kräva respekt och en plats bland de andra killarna.

– Jag ville inte längre bli trampad på, utan började leva upp till vissa machonormer, som att inte backa från skolbråken. Jag gick nu i en skola i ett så kallat utsatt område, där våld och polisbesök i princip var vardagsmat. Jag kände att det förväntades av mig att jag skulle var mer macho, för machokulturen var den som presenterades för oss killar. Om jag var tuffare så skulle jag slippa bli mobbad. Men jag slapp inte, det blev snarare att situationerna eskalerade ytterligare. Som om mina försök att leva upp till normerna sågs som provokation eller utmaning, säger han.

Han började också skratta åt dryga kommentarer, ofta sexistiska och homofobiska sådana. Men det skavde i honom, berättar han.

– Jag visste sedan långt innan att jag var pansexuell, alltså jag blir attraherad av personer, oavsett könstillhörighet. Min första intima kyss var med en pojke på mellanstadiet och var bland det finaste jag varit med om och inget jag ens reflekterade över. Skammen över att kanske vara bög, var djupt rotad och sånt skulle man inte skylta med. Det kom ju ut och rykten spreds att vi var bögar, haha, vi visste inte ens vad det betydde. Men att vi hade gjort fel var väldigt uppenbart.

Kände gemenskap hos tjejkompisar

Atilla började hänga mer och mer med tjejkompisar. Där fick han den gemenskap och respekt han längtat efter.

– Jag fick meningsfulla vänskapsrelationer, utan den ständiga kampen med killarna om vem som var tuffast, berättar han.

Skammen över att inte vara straight, har triggats många gånger genom åren, på grund av de vedertagna heteronormerna i samhället, menar han.

– Alla förväntas vara straighta och alla utgår från det, så jag var länge tyst om min läggning. Det tog ett tag att bearbeta det här för mig, inte för att det är en big deal för mig, men för att jag inte visste hur jag skulle vara utåt, för att passa in.

Han menar att normer kring sexualitet och kön redan befästs på förskolan, och som påverkar oss som vuxna.

– Utan alla förväntningar från vuxenvärlden hade nog de flesta människor inte lagt vikt vid sådant som olika sexuella läggningar.

På gymnasiet hamnade han äntligen rätt säger han. På film- och musikgymnasiet i Norrköping mötte han en ny värld; en värld med mångfald och människor som lockades till det alternativa och estetiska.

– Nu skämdes jag inte längre för mitt ursprung. Jag kände mig mycket tryggare och inkluderad och jag kunde ha viktiga samtal med andra öppensinnade människor. Det var tre fantastiska år.

Atilla visste att han ville arbeta inom media på något sätt. Han hade redan börjat blogga och skriva, med jämlikhetsfrågor i fokus.

– Jag kände att jag hade mycket att bidra med. Jag ville lyfta dem som som bär på trauma och dåliga erfarenheter av sådana strukturer. Jag skrev även debattartiklar och var engagerad i opinionsdrivande journalistik och deltog i demonstrationer. Jag hittade mina sammanhang att föra fram mina åsikter.

Fokus på jämlikhetsfrågor

Som 18-åring var han ungdomsreporter på Norrköpings Tidningar samt Folkbladet och nyheter24 när de startade upp, med fokus på jämlikhetsfrågor, antirasism och feministiska kommentarer.

– Responsen var blandad. I Norrköping, som då var en mycket mindre stad, fanns ett rotat motstånd för jämställdhetsfrågor. Det var fult att vara feminist, för att det sågs som något fult, raljerande och extremt. Den antirasistiska delen var lättare att driva och som folk hakade på.

Under sina studier, 2015, i kultur, samhälle och mediegestaltning på Linköpings Universitet blev han erbjuden ett jobb på Expressens sociala medier-redaktion. Han släppte allt och flyttade till Stockholm. Tajmingen var perfekt. Under sina sex år där jobbade han som reporter och sedan som krönikör. Responsen på texterna var överväldigande.

– Vissa texter ledde till de största kärleksbombningarna i mitt liv. Jag kände stark gemenskap med läsarna som gav mig så mycket positiv energi. Andra gånger fick jag de sjukaste hatstormarna och hot som lätt faller in under kategorin hatbrott. Oftast var de rasistiska formuleringar och för vissa räckte det att de såg mitt namn och bild för att de skulle skicka hatiska kommentarer som ”hoppas att du dör”, ”du är vidrig” och ”din sjuka jävel”. Det var väldigt obehagligt. Är det här något jag måste vänja vid mig, minns jag att jag tänkte. Men jag kunde inte sluta. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag gav upp på grund av hatiska människor. Nu önskar jag att de vågade möta mig i verkligheten, för samtal.

Har varit rädd för sitt liv

Vid några tillfällen har han varit rädd för sitt liv. Som när han hängdes ut i ett nazistiskt forum, med namn, bild och hemadress.

– Då hade jag svårt att sova och var ständigt på min vakt. Men ingen dök upp, det var bara tomma hot.

En av de viktigaste uppgifterna han har i sitt arbete är att jobba för att krossa machokulturen, utmana och belysa rasistiska strukturer och andra aspekter av ojämlikhet.

– Machokulturen har samma grundproblematik i alla kulturer men kan te sig på olika sätt. Många tror att kulturen är värre i vissa länder men så är det inte. Grunden är patriarkala strukturer och handlar i grund och botten om hur män ska kontrollera kvinnor. Den gemensamma nämnaren i precis alla machokulturer är att mannen ser sig själv överordnad kvinnan. Det kan handla om hederskultur och bortgifte av kvinnor och det kan handla om svensk kultur där en tjej förväntas klä sig på ett visst sätt för att undvika problem. Men det är inget unikt för någon folkgrupp. Vi kan inte blunda för det här bara för att det är obekvämt, säger han.

Atilla hade länge känt att krönikeformatet på 3 000 tecken blivit för begränsat. Han ville sammanfatta så mycket som möjligt av sin idé om att krossa machokulturen. Att skriva en bok var ett naturligt nästa steg.

– Jag hade själv som ung velat ha en övergripande bok för att förstå de patriarkala strukturerna. En bok kändes meningsfull för mig, samtidigt som jag ville ge något till unga killar, som kan leda till viktiga insikter, som förändrar synsätt över tid.

Mansboken och tema jämställdhet på bokmässan

Hösten 2019 kom ”Mansboken” ut, lagom inför bokmässan som det året hade det passande temat jämställdhet. Boken är pedagogisk med illustrationer och texter, skrivna på ett lättillgänglig sätt.

– Man kan kalla den för en handbok och debattbok som man kan bläddra i och välja vad man vill läsa. Man behöver inte läsa den från pärm till pärm. Det var lite som terapi att skriva av mig ordentligt. Jag skrev även om killen jag pussade, något som kändes fint på ett personligt plan.

Kan man krossa machokulturen då? Ja, det är Atilla övertygad om, efter snart tre år som föreläsare, på bland annat skolor. I möten med elever har han blivit som mest hoppfull.

– Att prata om machokulturens innebörd, konsekvenser och möjliga lösningar är så meningsfull. Att unga killar får lära sig om alternativen till befästa normer gör att vi närmar oss ett mer jämställt samhälle. Visst, jag kan tycka att det går för långsamt, men det går i alla fall framåt, och det ger mig energin att fortsätta. Men när en 12-årig kille kommer fram och vill prata om intersektionell feminism, va, hur kan du ens det ordet undrar jag?, säger Atilla och skrattar.

Manlighet ska inte innefatta våld

Det finns unga killar som kommer till föreläsningen med en tuff attityd och fördomar, men som lämnar salen med ”polletten som trillat ner”.

– När de här killarna förstår att jag bara vill dem väl, att machokultur påverkar den psykiska hälsan och går ut över hela samhället. När de förstår att manlighet inte ska innefatta våld, det är stort. Dessa samtal önskar jag också att jag hade fått ha när jag gick i grundskolan. Sedan är det hjärtkrossande att få meddelanden från 13-åringar som haft självmordstankar, och där jag kanske är den första som de berättar för, säger Atilla.

I sina föreläsningar blandar han fakta och statistik med personliga berättelser ur sitt liv. Att vara personlig är viktigt för att fånga ungdomarnas intresse för att öppna upp för samtal.

– Jag tror det är väldigt viktigt att man som åhörare kan relatera. Inga ungdomar skulle orka lyssna på bara fakta och siffror

Boken har fått bra respons och Atilla är tacksam för att få vara med och bidra.

– Den mesta feedbacken har varit fin och positiv. Boken har köpts skolpersonal för undervisning och privatpersoner. Men de konservativa hatar boken förstås, säger han med ett skratt.

Jag frågar om han skulle kunna tänka sig att gå in i politiken, för att driva sina hjärteämnen.

– Aldrig, säger han direkt. Jag skulle hata att vara politiker. Jag vill granska makten och få inblick. Även om jag inte jobbar som reporter just nu så är jag journalist i hjärtat. Jag vill lyfta fram forskningsresultat och ge röst till dem som behöver. Jag är glad för min plattform som jag står på nu.

Vi pratar om att leva som man lär och vilka fällor som finns. Och hur ser han på sig själv som man idag?

– Jag har blivit bättre på att ifrågasätta och reflektera, men jag måste också ständigt jobba med att inte dras in i normativa och stereotypa fällor. Jag påminner mig själv om att ha öppna samtal med andra män. Jag kan hamna i komplex kring mitt utseende; Borde jag ha mer muskler? Borde jag sluta med att träna kampsport och hur landar jag i mina många tatueringar, som historiskt setts som ett manligt uttryck. Så, ja, det är svårt att leva som man lär. Jag är en människa och både gör och säger fel saker. Men det finns en sak som är väldigt viktig i det här sammanhanget. Det är att jag inte vill komma med förbud, utan jag vill nyanserna och luckra upp befästa normer, och ge alternativ för det finns många.