Lång process att ta sig ut ur våld

Forskaren Margareta Hydén har studerat våld i nära relationer sedan 70-talet och skrivit böcker och artiklar i ämnet. Men trots alla tuffa möten med våldsutsatta kvinnor har hon ständigt och nyfiket sökt djupare svar, för att lära sig och förstå mer om människan. Just nu både undervisar och studerar hon hur bland annat hur flickor och pojkar responderar på våld.
– Utan nyfikenhet blir livet tråkigt, säger hon.

Hon har forskat på våld under hela sitt yrkesverksamma liv, och fortsätter än, trots att hon passerat pensionsåldern för länge sen. Även om ämnet är tungt har hon aldrig känt sig uppgiven, för hon tror att det i varje människa finns en del som kan förändras.

– Det finns både hopp och lösningar. Jag kan bli nedstämd när jag läser polisutredningar där människors illgärningar beskrivs. Men i varje levande människa, fast du gjort fel, finns alltid en liten del som går att hjälpa. Någonstans sitter den där ”förändringsskruven”. Där kommer den terapeutiska sidan fram hos mig, berättar hon.

Egentligen ville hon bli journalist. Margareta älskade att skriva och fick mycket beröm för sina texter genom alla år i skolan. Men ju närmare studentexamen hon kom, desto mer nervös blev hon.

– När det var dags för slutexamination har jag nog aldrig skrivit så dåligt. Jag blev visserligen godkänd, men där och då tänkte jag att jag hade för dåliga nerver för att bli journalist. Jag skulle förmodligen aldrig kunna leverera något och svälta ihjäl, säger hon med ett skratt.

Drogs med i samtalen om sociala problem

Hon läste nordiska språk i slutet av 60-talet. Samtidigt levde hon i en mycket politiserad tid och drogs med i samtalen om sociala problem och om att förändra världen. Även om hon växte upp i en medelklassfamilj i Bromma med en mamma som var lärare och en pappa som var ingenjör, mötte hon även andra människor, som levde på helt andra sätt.

– Vi hade släktingar i Västergötland som levde och arbetade på småbruk, där jag brukade hjälpa till. Mormor hade speceriaffär och var en entreprenör av guds nåde. Jag fascinerades av de starka kvinnorna som arbetade så hårt. Att folk kunde leva på så olika sätt var inspirerande och det här har följt mig genom hela livet, det starka intresset för människor.

Margareta förstod att det var socionom hon skulle bli och tog 1972 socionomexamen på Stockholms universitet. Efter det jobbade hon som kurator inom psykiatrin i Nacka. Hon var där i tio år och läste under tiden till psykoterapeut.

Våld i nära relationer som röd tråd

– Jag insåg att mina kunskaper i socialt arbete inte var tillräckliga för att förstå djupet av de svårigheter som man möter inom psykiatrin. Mina patienter hade alla typer av problem, från akuta kriser till långvarig psykisk ohälsa och familjeproblem.

Någonstans där dök det ämne upp som kom att bli kärnan i all forskning Margareta gjort; våld i familjer.

– Jag mötte våldsamma män på polisstationerna. När någon blivit anhållen och som var i dåligt skick ringde de oss på mottagningen. Männen var ofta påverkade av alkohol och droger. Jag lärde mig snabbt att det var personer som var ganska farliga.

Kvinnorörelsen var på uppgång och man började prata om att det fanns kvinnor som utsattes för våld i hemmet. Margareta undrade varför man inte pratade om våld i familjer. Det här var något de måste lära sig mer om.

– Jag och mina kollegor började fundera kring hur de kvinnorna som sökte sig till oss för till exempel depression, hade det hemma. När vi frågade om det utsatts för våld svarade många ja. Och jag kände att jag måste lära mig mer. Jag måste göra någonting av det här, säger hon.

Våld och aggressivitet låg under ytan

– Jag gick en lång kurs i familjeterapi och som kurslitteratur hade vi en bok där ungdomar som begått brott och deras familjer intervjuades. Det fanns mycket aggressivitet i samtalen. Våld var något som låg i det fördolda på bred front, men det lyftes inte fram, vare sig i kurslitteraturen eller på kursen i övrigt, förklarar hon.

Margareta sökte anslag för att forska om våld i hemmet och intervjuade par i deras hem under två års tid. Hennes frågeställning var: Hur kan ett äktenskap fortsätta om det förekommer våld? Det korta svaret var att det kan de inte, berättar hon och tillägger att endast två par var tillsammans efter de här två åren.

Boken ”Kvinnomisshandel i äktenskapet”, blev resultatet av forskningen. Varför går hon inte vid det första slaget? En vanlig fråga Margareta har stött på.

– Många var inne på spåret att det var något fel på kvinnorna eller att deras situation blivit så normaliserad, men jag fann inte stöd för någondera i min forskning. Tvärtom var det inte alls normaliserat, kvinnan ville inte alls vara med på det här, men visste inte hur hon skulle göra för att ta sig ur relationen. En röd tråd genom min forskning har varit att jag ställt mig kritisk till det vanliga offergörandet av kvinnan. För att jag fann att det alltid fanns en kraft som ville föra kvinnorna därifrån. Jag träffade många starka kvinnor som drog ett tungt lass, men de tog sig ut.

Stora frågan är vilken stöttning som behövs

Den stora, och viktiga frågan, enligt Margareta, är att titta på hur processen ser ut för att kvinnorna ska ta sig ut. Vad är det för stöttning de behöver? Hennes nästa studie handlade om kvinnor som tagit sig bort från våldsamma relationer och bodde på skyddat boende.

– Jag intervjuade tio kvinnor som berättade om den långa processen då de gått tillbaka till mannen flera gånger, och lämnat igen. Det var rädda för mannen en lång tid efteråt och självanklagelser var vanliga.

Studien resulterade i många artiklar i internationella tidskrifter. Margareta berättar att varje studie hon gjort eller läst har skapat nya frågor som hon velat lära sig mer om.

Då förstod jag vikten av att börja studera hur man responderar på våld

Det är nyfikenheten, bland annat som driver henne.

– Ja, jag är väldigt nyfiken och jag vill hitta lösningar, få stopp på saker. Många begrepp är för trubbiga tycker jag. Som till exempel könsmaktsordningar, jämställdhet och patriarkat. Jag vill veta mer, vill gräva djupare. Vi kommer till exempel högt i EU-siffror när det gäller jämställdhet, men även högt när det kommer till våld i nära relationer, säger hon.

Vikten av att studera hur man responderar på våld

De senaste åren har Margareta studerat hur olika människor responderar på våld, till exempel hur nätverken kring den våldsutsatta responderar. Det började med att hon träffade ungdomar i en gruppverksamhet som levde eller hade levt med familjer där det fanns våld.

– När de sa att alla kände till våldet, familj, vänner, grannar, att alla tog ställning på något sätt. Alla hade något att säga. Då förstod jag vikten av att börja studera hur man responderar på våld, så det blev mitt nästa forskningsområde och det är det jag håller på med idag också, bland annat.

Till socialtjänsten skulle hon vilja säga, om de till exempel fått in en orosanmälan från skolan, att försöka få en bild av hela nätverket kring den här personen.

– Här finns ett tillfälle att lokalisera till exempel starka resurspersoner som kan vara gynnsamma för personen i fråga. Att titta på nätverk ger oerhört mycket i alla frågor vad gäller våld. Här kan man också hitta svar till frågan varför kvinnan inte lämnar vid första slaget? Vilka responser finns det som kommer att få henne att gå, eller stanna.

Att titta på nätverk ger oerhört mycket i alla frågor vad gäller våld

Just nu arbetar Margareta med att titta på hur pojkar och flickor responderar på våld, som hon hoppas föra in på ny kunskap. Hon är knuten till kriminologen på Stockholms Universitet som affilierad professor, där hon undervisar och forskar om responser på våld.

Varför blev det just våld?

Vi pratar om varför det blev just våld som blev hennes ämne.

– Egentligen var det inte meningen att det skulle bli så men jag är ju sådan att ju mer jag lär mig, desto mer vill jag lära mig. Sen när man kan mycket om ett område, där det finns mycket problem, blir man efterfrågad. Och en av mina drivkrafter är att få känna mig behövd och så vidare. Sen är det jättebra att vara en gammal kvinna, när man är forskare, för folk tänker att jag som är så gammal inte fattar någonting. Och på så sätt får jag en massa bra detaljerad information, säger hon och skrattar.

När hon inte forskar eller undervisar är hon med sin man Lars-Christer i huset i Skåne där hon håller på med trädgården. Andra saker hon gör för att koppla av är att yoga och vara med de sju barnbarnen.

– Ju mindre barnen är desto mer mindfulness har de att erbjuda. Då går vi på museum eller teater, de små är ju så kvicka i benen så man måste hänga med. Sen reser min man och jag mycket, det är ett stort intresse, säger hon.

Vi lär hela tiden av varandra

De största insikterna Margareta fått genom åren är att vi är sociala varelser i sociala sammanhang och att vi kan behöva utöka sammanhangen, för att förstå mer om oss själva och andra.

– Jag var lyckligt lottad som barn som hade många olika sammanhang att röra mig i och min forskning har fört mig till nya sammanhang. Vi lär hela tiden av varandra, om vi är nyfikna och respektfulla.

Hon vill fortsätta att studera våld och närma sig vår tids stora problem med gängkriminalitet. Hon tycker inte att vi har kommit någon vart egentligen.

– Jag vill ge mig ut i det här. Som en erfaren forskare, som en gammal tant som det är lätt att prata med, i ett sammanhang jag inte känner till. Jag vill lära mig mer och försöka förstå. Med alla mina frågor. Som vanligt alltså.